Bilmek och personal shopper

Ett fruset inlägg med lite smuts under naglarna.

---

 

Regn och skräp på fönstret i gästrummet. Ja, det behöver putsas.

Fasen så kallt det är idag! På förmiddagen har jag lekt bilmekaniker i garaget. Tanken var att köra ut bilen och stå på parkeringen, men det gick inte. Dessutom regnar det då och då. Jag fixade till en lackskada på höger bakskärm. Jag tvättade, avfettade, slipade, färgduttade och lackade (ja, inte hela bilen förstås, utan bara ett litet område). Förhoppningsvis fick jag bort rosten. Förhoppningsvis… Nån bild lägger jag inte ut, för då är det säkert nåt proffs som skrattar ihjäl sig. Du får kika på mitt gästrumsfönster i stället.

Jag konstaterade idag att det börjar bli jädrigt fullt på mitt CV. Nu kan jag ju lägga dit bilmekaniker – eller i vart fall lackerare. Och vännen Jerry, som nästan har lytt alla mina medicinska råd, tycker att jag borde lägga till doktor. Fast då krävs det lite diplom och examina som jag inte riktigt har. Själv spekulerar jag i om orsaken till att ingen arbetsgivare nappar när jag söker jobb hos dem helt enkelt är ett för digert CV. Kanske tror arbetsgivarna att jag vill ha en miljonlön..? Det vill jag inte, jag vill bara ha en lön som är lite högre än a-kassan, för a-kassan är ju inte nån inkomst.

Det finns andra nackdelar – förutom utebliven lön – med att gå arbetslös och skrota här hemma. Det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper än när man jobbar. Därför var jag helt enkelt tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla lite förnödenheter. Jag hade lite pengar i plånboken och så tog jag ut lite eftersom det blev över på Anders peng till Office-paketet. Jag hoppas att Anders inte misstycker??! Nästa erfarenhet att sätta upp CV:t torde alltså vara personal shopper – jag handlar ju personligt, till mig själv.

Gränby, Centrum och Gamla Uppsala ligger inte åt samma håll i verkligheten. Desinformationsskylt, alltså!

Idag noterade jag en undangömd förbudsskylt på Tokerian. Det är faktiskt förbud mot att göra en massa saker inne i affären. Man får till exempel inte åka rullskridskor eller röka och man får faktiskt inte fota. Aj då! Jag erkänner brott direkt! Jag har ju fotat massor av feltextade skyltar, felplacerade varor, Loppans halsband (dock med tillstånd från Loppan själv) och lite annat smått och gott.

Men nu ska jag skärpa till mig och lägger i stället ut en bild jag tog på väg till Tokerian på en skylt som ger desinformation. Centrum, Gränby och Gamla Uppsala ligger nämligen inte åt samma håll i verkligheten.

Det blev premiär idag för min fodrade skinnjacka, den jag köpte när jag visste att jag hade fått jobb ett par, tre månader på senhösten förra året. Till den en snygg bandana, en födelsedagspresent från Fästmön som kom väl till pass i kylan. Själv är jag inte så snygg, som synes. Notera emellertid den snygga akvarellen föreställande Kiss och Bajs i bakgrunden. Det är en osignerad Arga Klara som jag fick till min 50-årsdag.

Höstrustad Toffla (tjockis-svart pil) i skinnjacka och bandana (röd pil). Kiss och Bajs vid orange pil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Monica Z.

Ett inlägg om en film.

De flesta i min generation – och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.

Den här filmen är en dramatisering av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Filmen var värd pengarna!

Är det här en bra film, då? Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, fler nej och stimulans

Ett inlägg om att försöka hålla humöret uppe och sånt.

Igår regnade det av och till hela dan. Rejält, dessutom. Bara en stund mitt på dan var det uppehåll och då passade jag på att gå till Tokerian och köpa körv med tillbehör. Ja, som du ser är inte matlagningskonsten på topp när jag ska stå vid spisen… Men körv är gött och vi blev mätta på chorizo – en åt en smalisvariant (inte jag), den andra åt en kycklingvariant (jag).

Det regnade även vid läggdags. Här en bild från sovrumsfönstret, lite photoshoppad.

Fästmön jobbade över igår och jag blev ju försenad av internetavbrottet, så dan bara gick, känns det som. Plötsligt var det kväll och vi hade ätit. Satt vid var sin dator en stund och skrev, spelade Wordfeud och Quiz Battle (jag åker på däng hela tiden!) och så glodde jag på näst sista avsnittet av Top of the lake. Det är en märklig historia, jag ska ärligt säga att jag inte riktigt begriper den. Men jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker om den när serien är avslutad.

Anna var så fruktansvärt rolig igår med sina sångstunder. Det var härligt att få brista ut i ett riktigt gapflabb! Jag skrattade till och med när vi gick och la oss. Hon kan verkligen vara rolig, Anna. Rolig på det sättet jag gillar – det vill säga det är inte alltid planerat…

Här försöker vi vara lite roliga båda två.

Det är viktigt att få ha lite roligt när livet i övrigt mest känns som en kamp. Nåt annat som är viktigt är återkoppling på ens ansökningar. Igår kväll kom nej på två tjänster jag har sökt hos ett företag. Jag bad om återkoppling för att få veta vad jag saknade för tjänsten, men än har jag inget hört. Nu har jag totalt fått fem nej och bara två företag, Kaplan och Proffice har lämnat återkoppling. Dessutom sparar de mina handlingar för eventuellt kommande uppdrag/tjänster och Proffice vill definitivt ha mig kvar i kandidatbanken.

Tre arbetsgivare – Hammer & Hanborg, Upplands Väsby kommun och Oxenstierna & Partners har inte gett nån återkoppling trots att jag bett om sådan. För mig som arbetssökande är det viktigt att förstå varför jag blir bortsållad och jag tycker att det inte vore så svårt att skriva två rader om det i ett mejl. Men uppenbarligen är detta nånting som vissa arbetsgivare inte prioriterar. Och då blir man ju som sökande inte särskilt sugen på att återkomma med några nya ansökningar. Dessutom pratar i alla fall jag med mina vänner och bekanta om jobbsökeriet. Detta innebär att jag pratar om arbetsgivare som är intressanta och verkar bra och om arbetsgivare som jag upplever vara det motsatta. Man är inte mer än människa!

Det är fortfarande fuktigt i luften idag. Jag somnade till regnets smatter på taket. Anna är ledig idag. På seneftermiddagen ska jag klippa mig och därefter tänkte vi försöka få biljetter och gå och se Monica Z-filmen. Jag har presentkort som jag har fått via jobbet och till min 50-årsdag kvar, så det kostar oss inte ett smack. Tror till och med att vi kan besöka nåt matställe av budgetvariant före filmen!

I skrivande stund känner jag mig ostimulerad och lite låg. Det är känslor jag ska mota bort. Typ NU!

Ska du göra nåt kul idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

April har 30 dar, men jag är mest intresserad av fyra

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver dagens happening, ett boksläpp.Vilket ju passar ypperligt eftersom det är Världsbokdagen idag!

Jårosaatte… Både Fästmön och jag är aprilbarn, men nu är det inte våra födelsedagar jag är mest intresserad av. I fokus är Magnus Alkarps bok Fyra dagar i april. Och nej, den är inte släppt än, men går att förboka om du backar i ditt läsande här och klickar på länken. På tisdag Idag är det emellertid dags – då släpps boken och då blir det en liten happening på Upplandsmuseet.

Det är ”göbben” till vänster som har skrivit boken till höger i bild.

Förra våren hade Magnus Alkarps pjäs med samma namn urpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Mitt liv var lite enklare då än nu, men lika fullt. Just den helgen Magnus med fru ville bjuda mig på teater firade jag min 50-årsdag på annan ort. För min födelsedag infaller naturligtvis – passande eller opassande nog – under ett av de fyra datumen i april som boken handlar om.

Pjäsen missade jag alltså helt. Därför ser jag extra mycket fram emot att höra författaren själv berätta om påskkravallerna i Uppsala 1943. Jag tackade ja till inbjudan till boksläppet för ett tag sen och jag har inga betänkligheter mot att smita tidigare från jobbet den dagen idag. Det här tänker jag nämligen inte missa! Anna hänger med, förstås!

Vill du höra mer om boken kan du lyssna på Vetenskapsradion i morgon klockan 13.35, tror jag. Annars kan du säkert lyssna i efterhand på nätet. Eller på Radio Uppland där Magnus Alkarp pratar om hur han älskar greker och varför han arbetar på Rhodos, bland annat.

Självklart kommer så småningom en recension av boken på en blogg nära dig. Tills vidare kan du läsa vad jag skrev om Magnus avhandling om Gamla Uppsala. Eller varför inte läsa avhandlingen?

Livet är kort.

Read Full Post »

En kväll på stan – och en kall morgon

Det kändes lite helgigt att slänga in bilen i garaget efter jobbet och ta bussen tillsammans med Fästmön in till stan! För så blir det ibland att våra ”helger” infaller en måndag. Anna var ledig, inte jag, förstås, men det är sällan vi är lediga samtidigt.

Det primära syftet med stadsbesöket – ja, det ska stavas med d i den här betydelsen! – var ett biobesök. Vi ville se nya Bondfilmen Skyfall. Vi tycker båda att James Bondfilmerna kan vara ganska underhållande, men det klart att kvaliteten varierar, bland annat med en del skådespelare. Tyvärr är det sällan vi går på bio. Det handlar inte bara om att vi inte så ofta är lediga samtidigt och/eller orkar gå på bio. Det kostar ju en hel del ocksp… Men nu fanns det gott om biopresentkort i min ägo, dels från födelsedagen, dels från en namntävling som jag vann på jobbet. Kvällens filmföreställning var till minne av K som gav ett presentkort på 300 kronor till min 50-årsdag.

Tack, vännen K! Vår biokväll var till minne av dig!

Eftersom jag har svårt att få tilll det med bricklunch numera – ständigt antalet armar som inte räcker till både kryckor och lunchbricka – blir det en macka vid datorn. Och då är jag för det mesta ganska hungrig på kvällen. Vi gick först och köpte våra biljetter och fortsatte sen till en närbelägen Kinakrog för middag.

Anna var också hungrig.

Vi hade som sagt lämnat bilen hemma och tog bussen in till stan. Därför kunde jag ta en starköl till maten. Men påverkad som i fredags blev jag INTE! Det vore ju lite läskigt med tanke på kryckor och stadsbesök…

Eftersom vi inte hade så mycket tid – föreställningen började klockan 19 och att gå tar numera lite längre tid för mig – valde vi buffé. Som vanligt var det ganska fräsch mat och som vanligt åt vi nog för mycket båda två. Att magarna jobbade blev vi medvetna om i biosalongen när de pep och mullrade om vartannat. Så vi kunde i alla fall skratta åt det, lite så där halvhysteriskt.

Fräsch buffé!

Mer om filmen kommer i ett separat inlägg senare idag! Men vi hade en fin kväll på stan och i biomörkret!

Nu är min förmiddagsrast snart slut. Morgonen är solig och kall, det var fyra minusgrader när jag åkte hemifrån. Idag sitter jag i min fina, fina kontor på högsta våningen i huset eftersom jag jobbar för institution 1 (alltid på tisdagar). Idag väntar ett förmiddagsmöte. Vidare ska jag prata trycksak med en doktorand och så fortsätta jobba med institutionens forskningssidor på webben. Dagen avslutas med en sen intervju med en av professorerna angående lysande kursutvärderingar!

Idag var det fruset i rabatterna.

Jag hoppas inemellanåt kunna avsluta ett parti Wordfeud som jag har haft igång sen helgen. Alla spel jag har spelat i helgen har jag förlorat, jag är verkligen usel. Men jag tycker att det är roligt i alla fall och det är faktiskt inte viktigt för mig att vinna. Eftersom jag spelar på tjänstemobilen spelar jag helst där det finns ett nät jag kan koppla upp mig mot trådlöst och gratis – hemma har jag tyvärr inte det, så jag får begränsa mig till ett eller två partier hemifrån/vecka. På jobbet har jag förstås inte så mycket tid att spela, men raster går ju alltid att använda – och toabesök… 😳 (Jag tvättar och spritar händerna – och har särskilt sprit för Ajfånens skärm!!!) Hos Anna kan jag koppla upp mig mot hennes nät och spela gratis också.

Efter jobbet idag ska jag stanna till vid apoteket och hämta ut medicin mot häleländet. I morgon eftermiddag blir det röntgen, jag vill inte gå idag eftersom tisdag är den enda dan i veckan jag jobbar för institution 1.

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Stentankar och ord

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.

Jag måste ändå dröja kvar, lite. Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Gilla läget

En liten bok på cirka 200 sidor har hållit mig fången så snart jag har haft en stund över. Det är Barbara Ehrenreichs Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, en bok som ingick i det digra bokpaket som vännen FEM skickade till min 50-årsdag. Tusen tack! Det här var riktigt intressant läsning!!!

Ironisk, humoristisk och allvarlig bok om positivt tänkande.

Jag har citerat boken flera gånger här på bloggen. Kapitlens innehåll är synnerligen intressanta och relevanta för mig. I kapitlet om bröstcancer gör författaren upp med infantiliseringen med allt rosa och alla nallar, eller, som hon kallar det

[…] bröstcancergrannlåten […]

Noteras bör att författaren själv har bröstcancer, så hon borde ju veta. Även om jag inte har diagnosen kan jag känna att om jag fick den skulle jag ha mycket svårt att tänka positivt, jag skulle vara urförbannad! Och det är en kraft, det också, ilska…

Ett kapitel som jag tyckte var synnerligen läsvärt var det som handlade om

[…] ett annat område av personliga olyckor, de avskedade tjänstemännens värld. […]

Den här världen där man är

[…] på väg ner i fattigdom […]

och uppmanas att

[…] se sin belägenhet som en ‘chans’ som borde välkomnas […]

Sen följer ytterligare ett par kapitel som jag finner något mindre intressanta och bitvis tradiga och sega, med alltför långa stycken och meningar. Men så i ett PS-kapitel levererar författaren sin syn på saken, en åsikt som jag verkligen delar:

[…] Realism – intill defensiv pessimism – är inte bara en förutsättning för människors utan för alla djurarters överlevnad. […]

Slutbetyg: högt!

Read Full Post »

En soft dag

Varning för Kiss och Bajs!!!

Idag har jag en riktig hemmadag! Jag gillar verkligen att gå och skrota hemma – om jag inte är tvungen till det utan det är självvalt. Utanför regnar det fortfarande och jag njuter i fulla drag av att bara göra… ingenting.

Riktigt sant är det ju inte att jag inte gör nånting, för jag har ju tvättat en maskin och bäddat rent med mina nya satinlakan.

Titta så fint det blev! 

Överkastat är nytvättat och hänger på tork, så bara för bildarrangemangets skull la jag dit Kiss och Bajs. De tronar annars, tillsammans med ett antal kuddar, ovanpå överkastet.

Nu ska man emellertid inte blanda ihop Kiss och Bajs i gosedjursversion med den fina akvarell jag fick till 50-årsdagen av Arga Klara. Den tronar än så länge i min bokhylla i sovrummet, i väntan på att jag ska hitta en passande ram. Den slutliga placeringen är ännu inte bestämd, men det kan bli på toadörren i hallen. Jag menar, då slipper ju folk gå in i städskåpet eller nån garderob av misstag när de vill kissa eller bajsa.

Kiss och Bajs i akvarellform. När vi ses ska jag be konstnären Klara att signera verket!

Jag känner mig döäcklig, men ingen mer än jag själv drabbas. Jag har bara borstat tänderna och inte tvättat mig ännu och jag går omkring i rena underkläder, men skitful, oformlig grågrön t-shirt och slitna, tjockissvarta Nike-brallor. Igår slog det mig att ALLA som har gråa mjukisbrax tycks vara tjocka. Varför köper de inte tjockis-svarta mjukisbrax i stället? Då kan man åtminstone lura sig själv att fetman inte syns så mycket. Nä, gråa mjukisbrax gillar jag INTE.

Vad ska jag hitta på nu då? Tja, jag ska ta en surfrunda och sen blir det väl att slå en signal till mamma. Hon är så väldigt tyst den här veckan och skälet är ju hockey, vad nu det är för dumt påhitt!

Klockan 16 slutar Fästmön jobba och då ska jag åka och hämta henne. Vi måste sen stanna nånstans och kompletteringshandla till kvällens middag, som blir Tofflan’s cookalong no. 5.

Å vad jag njuter av tystnaden! Det enda som hörs är knattret av tangenterna och tyvärr en unge som gallskriker då och då. Men det senare får man borthöra ifrån. Jag är så glad att jag slipper höra sjutton olika musikstilar och färdigskrattade TV-program* samtidigt. Det enda som hörs i just denna stund är regnet… ungen som gallskriker…

Vad gör du idag då???

*färdigskrattade TV-program = TV-program där en (inspelad) publik hör skratta på de rätta ställena. Det bevisar en gång för alla att komedi inte är roligt. Jag menar, varför måste man tala om för folk när det är plats för skratt?

Read Full Post »

Tofflan undrar: Hur skulle du fira om du fyllde 50?

En 50-årsdag är firad och förbi. Jag åkte bort med Fästmön, men hur skulle du fira din 50-årsdag? Det undrar Tofflan den här veckan.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten. Stort TACK till dig som svarar!

Read Full Post »

Pappa-tankar

Jag vet inte varför, men vissa dar tänker jag så extra intensivt på min pappa. Kanske beror det på att jag för tillfället går omkring i hans gamla mockajacka. Jag har ingen lagom varm jacka just nu, dessa dar när det är mitt emellan vinter och vår. Igår slog det mig att jag fortfarande saknar min pappa så. I sommar är det sex år sen han gick bort.

Pappa i konsten.

Kanske har det att göra med min stundande högtidsdag. Visst hade jag velat ha familjen omkring mig då, men det går ju inte av flera olika skäl. Nån stor fest kan jag inte heller ha, även om det också hade varit roligt. Nu blir det en tripp med Fästmön och det är verkligen inte fy skam det heller!

Men det är vid såna här tillfällen man saknar dem som inte längre finns bland oss lite extra mycket. Eller kanske är det så att vi tänker så intensivt på dem att de känns lite extra nära?

Jag minns fortfarande min pappas 50-årsdag. Hela huset var fullt av människor – till skillnad från mig var pappa en mycket omtyckt kollega och person. Mamma var halvt hysterisk, för folk fick ju inte plats. Själv gömde jag mig nere i källaren i TV-rummet. Jag var ju tonåring…

Nu har jag blivit vuxen, men mamma är nästan lika hysterisk. Eller snarare, hon har frågat mig hundra gånger vad jag önskar mig och det bästa jag kan komma på är ett nytt strykjärn eller ett par gympadojor. Men det kan hon ju inte köpa. Så jag har önskat mig en berlock från hennes gömmor, nåt minne av dan. Fast… hon hittar ingen heller. Jag känner mig riktigt besvärlig…

Men presenter är inte viktiga. Det viktiga är dem som finns omkring oss. Och jag känner att pappa verkligen är extra nära just nu! Pappadoften sitter nästan kvar i jackan och runt halsen hänger hans vigselring. Han är min pappa. I evighet.

Read Full Post »