Rusta – för boktokar

Ett boktokigt inlägg.

---

 

Den berömda staken från Rusta.

Ett av stoppen på dagens shoppingtur var Rusta. Detta för att jag jagar yttepyttesmå lampor till en elljusstake jag en gång köpte just där. Jag är faktiskt så himla förtjust i den staken att den står framme året runt. Men som synes på bilden till vänster har staken massor av såna där små glödlampor. Och förr eller senare pajar de. Igår var det dags – hela fyra lampor, dessutom. Hemma i skåpet hade jag förstås bara tre reservlampor kvar – därav Rustaturen.

På Rusta fick vi mycket god hjälp av en synnerligen tålmodig personal som hanterade en synnerligen seg dator. Till sist blev det i alla fall klart att det går att beställa reservlampor från centrallagret till affären. Men minst tio påsar om fem lampor i varje blev affären tvungen att skicka in order om. Jag tecknade mig genast för fyra påsar eftersom de inte var särskilt dyra. Jag vill ju inte riskera att stå utan lampor! Det ser faktiskt skitfult ut just nu när alla lampor utom en lyser. Mitt namn och nummer antecknades och troligen får jag hämta mina reservlampor redan nästa vecka. Utmärkt service!

Naturligtvis flanerade vi igenom affären. Det slog mig genast vilken fin affär Rusta är för oss boktokar! Direkt runt hörnet från glödlamporna salufördes till exempel jättefina boklådor:

Lådor för en boktok.

Naturligtvis skulle jag inte ha böcker i dessa lådor. Jag skulle bara ha lådorna ändå, för att de är snygga. Men med rådande ekonomiska läge fick lådorna förstås vara kvar i affären. Tyvärr.

Så gick vi några steg till och hamnade strax före kassorna bland tapeterna. Vad fann vi där då? Jo, en tapet för en boktok, förstås! Dessa, för endast 199 spänn rullen, skulle jag GÄRNA hänga upp på väggarna i mitt hem:

Å. så snygg!!!

I nästa liv, kanske…

Vad skulle DU vilja ha på DINA väggar hemma – om du fick och kunde byta??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag låg till jobbet

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.

---

 

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Strul och farhågor

Ett inlägg om dagens strul och farhågor.

Tror du att det gick smärtfritt med bilservicen?

Njae…

är mitt svar. För inte nog med att arbetsordern var bortschabblad i morse, det dröjde ta mig tusan till stängningsdags innan Bil 3:an var klar med min bil. Visst är jag nöjd att de fixade servicen, däckbytet och bromskontrollen samt den utlovade lånebilen, men… Jag lämnade bilen klockan sju i morse och klockan var efter 16 när jag åkte från verkstan i min bil. En vanlig mellanservice brukar innebära att bilen är klar till lunch. Ja, jag var ju naturligtvis inte på verkstan hela dan. Det hade kanske varit ett sätt att sätta eld i bakarna på dem. För även om de ordnade det hela var det ju deras fel och jag slösade bort så många timmar.

Hela min dag gick åt till att vänta. Men först slösade jag bort ytterligare tid med att skriva en jättefin ansökan – till en tjänst jag redan sökt…

Det blev ingen promenad eftersom jag inte ville befinna mig flera kilometer bort från lånebilen ifall de ringde. För att inte tala om oron jag kände när de aldrig hörde av sig. Klart jag undrade vad det var för

ENORMT STORT FEL

på bilen… Klockan 15.15 ringde jag själv. Då hade de inte ens tagit in bilen i servicehallen än… Och jag som skulle hämta Fästmön klockan 16 – i andra änden av stan.

Nu gick allt bra och det enda lilla felet de hittade på bilen var ett trasigt kupéfilter som byttes till en kostnad av 180 kronor. Medan jag betalade jobbade Anna lite till och jag anlände till hennes jobb endast 20 minuter efter utsatt tid. Jag tyckte nämligen att Anna skulle få åka bil hem efter att ha gått till jobbet i morse och efter att hon gått på jobbet hela dan.

Jag orkade inte laga nån mat i kväll utan vi köpte pizza när jag hade burit ut sommardäcken i förrådet. Ryggen sa

Aj, aj!

men det hjälpte inte – däcken måste ju ur bilen och in i förrådet. Och jag har i alla fall inte lika ont i ryggen som mamma eller vännen Klara Den Arga har.

Juldekoration på den elektroniska menyn.

På pizzerian hade de ordnat om och krånglat till, tycker jag. Syftet var nog att förenkla och spara på personal, men… Det var lite förvirrande när all avhämtning – från pizzerian, sushihaket och restaurangen – idag skulle ske från sushihaket. Dessutom var jag så trött att jag inte såg den ENORMA skylten på pizzerians dörr som informerade om just detta… Däremot såg jag att man börjat med juldekorationer. Eller det var egentligen Anna som noterade att den elektroniska menyn såg lite julsmyckad ut.

Den här trion matställen ligger i en före detta bensinmack med dess smörjhallar. Jag tyckte att det passade rätt bra att köpa mat här, bilservicedagen till ära. Men det kändes ändå lite märkligt att stå och beställa mat just på det stället där jag brukade tvätta mina före detta bilar…

Asiatisk mat och konst i den gamla biltvätthallen.

Och nu när vi ändå är inne på

före detta…

Efter maten hällde jag ner mig i bäste fåtöljen för att läsa. När jag låg där som bäst och sussade läste ringde telefonen. Det är bara en person, i princip, som ringer på den. (Jag räknar inte telefonförsäljare.) Japp, det var mamma! Nu har vi telefonerat varje dag i jag vet inte hur många dagar i rad. Jag fick senaste nytt om den där felaktiga räkningen hon fått som visade sig vara… inte ett dugg felaktig. (Jag citerar mig själv: ”Mamma, jag hjälper dig med räkningarna om du vill! Säg bara till! Jag gör det så gärna.” Mamma: ”Nej det gör jag själv.”) Glad var mamma emellertid för sitt nya köksbord med stolar som herr och fru Blå införskaffat åt henne. Hon var så glad att jag inte nändes fråga vad fru Blå tyckte om liggaren på pappas grav. Det kändes inte som nån högprioriterad fråga idag…

Bäst som jag flanerar runt i lägenheten och pratar med mamma slänger jag en bläng genom köksfönstret. Håller på att skita på mig av SKRÄCK, för där nedanför fönstret tycker jag mig se en sån där före detta som jag inte vill ha nån kontakt med. Tänk å tänk, värsta scenariot: att sagda person var på lägenhetsvisningen i Toffelhuset och slår till på hemmet som är till salu! Fasa, fasa! Jag får verkligen hoppas att mina ögon bedrog mig. Verkligen!

Nog nu med farhågor, oro och gamla drakar/demoner! Dags att fokusera på morgondagens övning som går av stapeln under eftermiddagen. Har inte hunnit bli nervös än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammor, hotell och bilar

Ett inlägg om mammor, märkliga hotell och svarta skönheter på fyra hjul.

Vårt barn-TV-seriemaraton fortsatte, som sagt, igår med Kullamannen. Med en liten kort paus för att fixa till middagen. Den skötte sen sig själv ovanpå spisen respektive inne i ugnen så att vi kunde se färdigt. Dock med ett avbrott för att mamma ringde och var hysterisk angående en räkning som hon ägnade större delen av samtalet på lördagen åt att rådda om. Men – saved by the bell, blev jag! Telefonluren började ladda ur och jag sa som det var, att jag höll på med middagen. Mamma pratade på en stund till. En kort stund.

Fästmön, som ju är kvinnan i familjen, var söt och tog middagsdisken. Jag, som ju är mannen i familjen, gick efter maten ut för att slänga in vinterdäcken i bilen. Måtte ha blivit starkare i armarna, för jag tog två däck åt gången. Min rygg gjorde fortfarande ont och den är mer ond idag, men det borde ju vara bättre att bära med jämvikt än snett, tänkte jag.

Tillbaka inomhus efter mina atletiska övningar drabbades jag av dåligt samvete – som alltid när det gäller mamma. Så jag ringde upp. Då var hon lugn som en filbunke och inte så särskilt intresserad av att prata – det var väl viktigare saker på TV. Men jag ska slå ytterligare en signal idag för att höra om hon ringde om den felaktiga räkningen, så att jag slipper få kastat på mig att jag inte bryr mig. Jaa, jag har lite svårt att ta kritik som inte är befogad….

Anna och jag avrundade vår kväll med att glo på sjunde avsnittet av Bron. Därefter småsneglade vi på ett program om ett hotell för

vanliga människor.

Det verkade nästan vara som Fawlty Towers…

En ny TV-serie om ett modernt Fawlty Towers körde igång igår kväll.

Morgonen idag var blöt och grå som vanligt. Anna bestämde sig för att promenera till jobbet. Det går förmodligen snabbare än att åka buss. Jag skulle ju till bildoktorn* med Clark Kent** klockan sju (Anna började halv åtta). Skuttade upp strax efter klockan sex och gick direkt in i badrummet. Hann slänga i mig en halv senapsmugg kaffe innan det bar iväg.

Jag hade en svag misstanke om att det skulle strula. Mycket riktigt. Ordern på min service fanns inte i Bil 3:ans system… En fredag, för ett tag sen, var jag där lite akut för att en strålkastare hade pajat. Då krånglade datasystemet så killen vid disken var antagligen tvungen att ta bort ordern på min service för att kunna skriva in lampbytet. Sen glömde han lägga in serviceordern igen… Och jag som skulle ha lånebil och allt…

Det är inte första gången det strular så här på Bil 3:an – men… Killarna som jobbar där försöker ALLTID rätta till sina fel. Så även idag! Clark är kvar för sin planerade hälsoundersökning***, byte till vintertofflor**** och koll av bromsar och jag fick med mig en svart, sexväxlad skönhet med ABS-bromsar hem…

Sexväxlad, svart och med ABS-bromsar… Den var inte äcklig att köra, precis…

Den lånade, svarta skönheten var helskön att köra. Svarade på minsta tryck på gaspedalen, bromsarna tog med en gång. Och kvick som en vessla stack den ut på motorvägen mot New Village. Jag blev nååågot sugen på att byta bil. Det går förstås inte som läget är just nu. Men om läget förändras… Tills vidare hoppas jag dock att det inte hittas nåt fel på Clark och att notan stannar på de utlovade 2 200 kronorna, som jag la undan till detta redan för länge sen.

Jag låter alltid verkstan göra en service på bilen varje höst och i samband med det ber jag killarna att byta till vinterdäck också. Då känner jag mig trygg. Och så blir det en fin stämpel i serviceboken också, vilket inte skadar OM jag nu skulle vilja sälja bilen. Det brukar vara nånting värt, i alla fall. Men tills vidare är det Clark och jag och jag älskar honom inte mindre än tidigare!!!

Dags för mer seriösa aktiviteter nu: jobbsökeri. Motivationen är inte enorm, särskilt som jag ska iväg i morgon på intervjuomgång två för ett jobb jag verkligen vill ha. Men, men, jag har lärt mig att man aldrig ska ta nåt för givet, inte ens en tillsvidareanställning inom offentlig verksamhet. (Vad är LAS för nåt? Nej, LAS hade man inte hört taaalas om…)

Missade du lägenhetsvisningen i Toffelhuset igår eftermiddag? Var lugn! Det är en ny visning i afton klockan 19! Du har fortfarande chansen, för jag tror att det tyvärr inte var nån större rusning igår. Alla parter önskar nog en snabb affär, misstänker jag.

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag ÄR ju så nyfikis!

*bildoktorn = bilverkstan
**Clark Kent = min lille bilman
***hälsoundersökning = service
****byte till vintertofflor = byte till vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Utdraget. Del 47

Det var när D insåg att han inte skulle lyckas bli av med E genom sina vanliga metoder mutor och hot, som de rena trakasserierna inleddes. Det var alltifrån bemötande med total tystnad (”jag skiter i vad du säger”) eller rena lögner om E:s person. Och lögnerna var förstås värst eftersom E inte visste riktigt vad de gick ut på och hur de utformades. Detta låg honom förstås i fatet eftersom han då inte kunde bemöta eventuell kritik – eller lögn! – gentemot sin person.

Det hela urartade så till den milda grad att D började kommunicera med E via e-post. Anklagelserna for vilda där, men det D tycktes bortse ifrån var att e-post kan lagras på olika sätt och uppvisas vid behov. E var i det här fallet mycket klok och samlade all e-post från D samt gjorde nogsamma kopior som han sparade på ett usb-minne.

Kanske var det när detta uppdagades för D som han inledde arbetsdagen med att kraftfullt stänga dörren till E:s lilla kontor. Som en sorts markering att ”jag är minsann fortfarande kung!”

Men smällande i dörrar och anklagelser via e-post kunde E ta. Det var värre med de lögner som kom i dagen först efter hans frånfälle, egentligen. En av dem var att E var lat och vägrade lyda order om tjänstgöring kvällstid. Frågan hade aldrig kommit upp, mig veterligen – och tro mig, jag kände E mycket väl. Jag kände E så väl att jag utan att ljuga vill påstå att han var allt annat än lat. Att lathet fick honom att må dåligt. Riktigt dåligt.

Vidare skulle E ha brustit i social kompetens på flera sätt än ett. Detta påstående var alltför generellt för mig att kunna bemöta, men jag kände ju till att E kunde vara tämligen absorberad av ett ärende, en fråga, en teori, en uppgift och då i detta tillstånd framstå som avig, avvisande och oartig. I själva verket handlade det om djup koncentration och hushållande med tid. Och någon gång handlade det om att E faktiskt inte såg eftersom hans syn gradvis hade försämrats.

Read Full Post »