Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.
Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera
[…] jag vart […]
i löpande text när det heter
jag blev.
Inte heller tycker jag att det är OK när det står…
[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]
Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.
I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.
Toffelomdömet blir medel.
*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.
Nä, BLÄ är inte nåt godkänt ord i Wordfeud svenska strict (ja, det stavas på engelska) spelplan och borde inte vara det i mitt liv heller.
Så sant som det är sagt i rubriken: nöjd blir en visst aldrig. Bland annat tänker jag då på den förlorade sovmorgonen igår. Jag vaknade före sju och det var totalt omöjligt att somna om. Och så tänker jag på idag när jag vaknade och klockan var närmare tio… Tog visst igen sovmorgonen med besked! Dessutom värker hela kroppen utom vänster ben, fot, halsen, näsan och stjärten. Att släpa med fyra matkassar och minst lika många kassar med julklappar ger träningsvärk och muskelsträckningar. Dessutom har hälsporren i höger fot vaknat till liv och benet värker från knäet upp till höften. Så fint då – NOT! Samtidigt är allting relativt och jag tänker på vännen som halkade och nu ligger med omlindat ben och vilar det så mycket hon bara kan i helgen – för att hon ska kunna jobba. Då tänker jag att jag nog kan stå ut med värken, att magen visserligen är besvärlig men inte såsom den kan vara och dessutom är jag inte förkyld – ta i trä…
Men det är många saker jag inte är nöjd med. Julklappsinköpen igår var väl OK, men det är onekligen… luckor. Inte bra! Jag vet inte vadjag ska handla och jag vet inte när. Nästa helg är vikt för julstädning och julpyntning och helgen därpå kommer ju mamma med riksfärdtjänst.
Efter en shoppingresa som gårdagens hade jag bestämt mig för att slå på stort och laga mat. Jag brukar laga mat en eller två gånger i veckan. Det får räcka. Jag avskyrverkligen matlagning. En kycklingfilé skulle stekas, potatisklyftor med inslag av pommes värmas i ugn och ärtor kokas. <==Ja titta! Grönsaker till maten! Till detta korkade jag upp en flaska vin och så tog jag fram goda ostar och fikonmarmelad, en ostbricka lagom för en person att ha till senare. HA! Kycklingfilén kändes inte OK och potatisportionen var för stor, så hälften av maten åkte i sophinken. Tyvärr. Jag brukar aldrig slänga mat, men det här var oätligt.Sås (köpt färdig) och ärtor var det enda som slank ner utan att jag mådde illa. Vidare hade köpt lite lösgodis. Det var inte gott, det heller. I vart fall inte igår. Men kanske i kväll? Den lilla ostbrickan för en får bli söndagsmiddag, för nåt nytt försök vid spisen orkar jag inte med idag.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Inte ens vinet kunde jag trösta mig med, för det visade sig vara ett spanskt, billigt vin och jag köper bara italienska viner. Jag måste ha fått en total blackout när jag inhandlade detta! Vinet var pepprigt, tunt och utan kvardröjande eftersmak. Det enda som hände var att jag blev lite varm. Det var ju bra i sig, för här i hemmet är det kyligt. Elementen är iskalla och rumstemperaturen varierar mellan 18 och 19 grader. Igår satt en lapp på porten att BRF-styrelsen letar efter läckande element och kunde vi kolla. Jag kollade, mina var torra, men kalla. Tänkte nästan messa ordföranden om det att här minsann finns vatten i radiatorerna men ingen värme. Fast jag orkar inte bråka igen. Jag blev påmind om just bråkigår när jag observerade ett och annat pucko som skulle handla på samma ställe som jag. Men… jag är glad och tacksam för att jag har tak över huvudet – ett tagtill vet jag att jag kan ha det, i alla fall.
Söndagen den andra advent är lika grå, regnig och blåsig som gårdagen. Inte ens vädret är bra… Jag har rivit ur sängen och tvättar nu lakan och ska bädda rent innan det blir frukost, om jag nu får ner nåt. Därefter slänger jag in mig i duschen. Jag hade tänkt skrota omkring här hemma idag och greja med diverse, men jag måste ut en tur på seneftermiddagen. Bilen måste tankas och Fästmön behövde hjälp med att få hem kattsand. Förhoppningsvis får jag en puss eller två och detser jag fram emot, i alla fall.
Mamma fick ett samtal igår och ska få ett även idag. Det blir lite längre samtal på helgerna och kortare i veckorna och jag vet att hon sitter mycket ensam. Det gladde mig i alla fall att hon har tagit kontakt med en gammal väninna som nyligen blivit änka och som bor i samma område. Förhoppningsvis kan de två träffas då och då, kanske fika och eventuellt promenera om det är väder för det. Själv träffade jag också en kompis igår och fick lite irriterande nyheter. Jag träffade också en kollega som skulle inhandla nåt drickbart till en fest h*n skulle till på kvällen. Hoppas han inte valde Campos de Luz, bara…
Jag läste nåt kapitel i min bok på gång i sängen innan jag rusade upp med mitt dåliga samvete. Tänk att ”alla” tycks skriva om tofflor… Ulrika Kärnborg är inget undantag, alltså… Hon skriver dessutom om tofflor i kombo med svällande bakdel… Vad menas???
”[…] Eller är det tofflor? […]”
Ha en fin andra advent! Jag hoppas att den inte är lika sur som jag.
Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till.
Jag lekte midsommar igår.
Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)
En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.
Jag dukade med fin, ljusgröndrällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.
Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.
Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.
Midsommarstången monterad och på plats!
Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.
Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande(50 sekunder)går det bra att klicka här nedan:
Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!
Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.
Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!
Midsommardessert.
Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.
Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.
För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???
Vilken bild ska bort och varför?
I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)
Ett inlägg om väder och utevistelser, straff och i vanliga fall.
Man kan nästan tro att det är april – såsom vädret beter sig. Som född i april blir jag då och då benämnd Aprilskämtet. Detta öknamn/smeknamn kan vi nu nästan sätta på juni månad i Sverige också. Fast… jag gillar det. Jag gillar att en dag kan bete sig både si och så. Den kan börja med regn och sluta i starkaste kvällssol, så där obevekligt så att mitt glasbord i vardagsrummet ser hårigt ut av allt damm. (Glasbord är snyggt. Det tyckte jag när jag köpte bordeN – ja, jag har två – för typ 13 år sen och det tycker jag fortfarande. Men ur dammsynpunkt och repsynpunkt är de besvärliga.) Eller tvärtom. Igår började dan i alla fall så här:
Igår morse hängde molnen mörka över hustaken i New Village och det regnade.
På kvällen sen blev himlen alldeles blåoch molnfri och solen tittade fram. Allt damm, allt smuts på fönstren (mina fönster på framsidan ser helt oputsade ut) blev synligt och jag fick mig nästan att sätta på mig solbrillor. Inomhus. I morse tog jag den här bilden:
Igår kväll – och i morse, när jag tog den här bilden – var himlen alldeles blåoch inte ett moln fanns att se.
Igår höll jag mig inte till mina regler. Jorå, jag skötte det administrativa, men jag gick inte ut. Hela dan var jag hemma och satt här ugglade och roade mig med att läsa en deckare på engelska. (Om inte Fästmönhade ringt hade jag inte pratat med nån människa heller på hela dan.) Den är riktigt bra, även om jag känner mig skeptisk till författarens sätt att knyta ihop sin hjältinna (lesbisk småbarnsförälder och polis) med en av hjältarna (Sherlock Holmes) i sin andra serie böcker. Just nu sitter hjältinnan och läser ett upphittat manus som kan vara en outgiven bok om den gamle detektiven… Ett kul grepp vad gäller formgivningen på boken jag läser är att detta manus lyfts fram genom att det är tryckt i gamla hederliga typsnittet courier. Eller ”skrivmaskinsstil”, för dig som var med ”då”…
Det upphittade manuset lyfts fram i boken via typsnittet courier.
”Straffet” för gårdagens regelbrott blir att gå ut TVÅ gånger idag. De flesta skulle inte se det som nåt straff och inte heller jag själv – i vanliga fall. Men det har inte varit
i vanliga fall
på ett bra tag nu. Det innebär att varje utflykt från hemmet, som egentligen är kvasisäkert, blir nåt… stort och lite svårt. Ändå är det jag ska göra varken stort eller svårt utan mest kul. Mitt på dan idag ska jag hasa över och handla en kasse mat på Tokerian. I eftermiddag ska jag plocka upp Anna efter att hon har varit på ett jobbmöte. Därefter åker vi ut till Himlen och klockan 18 är det skolavslutning för yngsta bonussonen. Det innebär tårta efteråt. Nästan som april i juni igen, alltså (både Anna och jag är Aprilskämt, så det kan bli tårta två gånger då…). Förra året kunde jag inte vara med på nån skolavslutning för att jag jobbade. Nu misstänker jag starktatt detta blir den sista skolavslutningen jag är med på. Barn blir större och det är inte alltid tonåringar vill ha en massa gamlingar omkring sig. Och vem vet om jag finns kvar här i juni nästa år. Eller ens i april. Det kan ingen veta.
Jordgubbstårta – en tradition i familjen vid skolavslutningen.
Men just nu, i den här stunden, är det en solig juniförmiddag. Vaktis klipper gräset och jag har köksfönstren öppna. Himlen är blå. Om jag blundar och anstränger mig kan jag försöka minnas hur det var
Tyvärr är det slut nu med friden. Jag har fått ha en lugn och skön vecka, när jag har kunnat njuta av tystnaden ganska bra och framför allt inte blivit sjuk.
Matlagning på hög nivå till frunch.
Människor förstår inte. En del ifrågasätter när jag säger att jag blir sjuk. Men hallå! Vems luftrör är det – dina eller mina? Jag fattar att alla inte vill ha kokt ägg till frunch, men… Jag överraskade mig själv idag med att använda spisen. Undrar om spisen eller jag blev mest förvånad.
Idag har jag inte alls mått bra. Jag har varit yr och det har varit svårt att andas nästan hela dan. Som om jag har känt på mig i förväg att friden skulle vara slut.
Mackor med ost och makrill, garanterat rökfria.
Till middag lagade jag… äh, jag hittade en burk makrill i skåpet (nej, inte den norska, den sparas!). Gjorde knäckemackor med makrill och ost på. Hann precis slänga i mig innan grillen och vattenpipan nedanför tändes. Jag bad snällt att mannen skulle flytta grillen. Han undrade varthan skulle flytta den. (Kan människor inte tänka själva?) Jag föreslog sidledes. Innan dess hade jag stängt fönstren i gästrummet och i arbetsrummet samt dörren till sovrummet. Han flyttade grillen sidledes. Det funkade ett tag. Jag kunde liksom inte be honom flytta vattenpipan också. Den står precis under min balkong.
Jag gick in. Det är jätteskönt – NOT! – att sitta inomhus med alla fönster och balkongdörren stängda när det är 34 grader utanför och 29 här inne. Men jag orkar intebråka med fler grannar. (Jag anses bråkig och besvärlig för att jag har svårt att andas.) Jag orkar inteha lektion med vuxna människor om att rök stiger. Jag orkar inte förklara att taskiga luftrör är osköna att dra ner rökluft i. De flesta tycks ju inte ens förstå vad taskiga luftrör betyder. Att det känns som att ha glas i rören. Att det gör ont. Ont att andas.
Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara sig och förklara sig. I den bästa av världar visar vi varandra hänsyn. Min granne gjorde sitt bästa idag. Tyvärr räckte inte det.
Men snart… Snart sticker jag härifrån och dricker regnbågsvatten.
Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.
När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.
Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.
Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.
Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.
Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.
Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.
Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.
Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.
Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.
Och nej. Jag har det inte värst. Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.
Idag är det fredag. Tänkte upplysa om det ifall du kände dig osäker. På Twitter används då hastaggen #ff – följt av ett landsnamn i förkortad version, typ se för Sverige, no för Norge etc. Det är roligt att bli uppmärksammad av nån i Follow Friday, som hashtaggen står för i utskriven version. Det handlar om att lyfta fram nån annan, nån som man rekommenderar andra att följa. Eller åtminstone att läsa. Fast ibland blir det jobbigt när nån skickar flera #ff i ett och samma tweet. De flesta människor är nämligen artiga och vill tacka. Och då tackar man liksom allasom nämns i tweeten… Till sist blir man som mottagare smått galen, ärligt talat. Men idag fick jag ett #ff av en nyfunnen vän, som jag mött genom jobbet. Och det var i ett ensamt tweet. Jag har tackat. En gång. Jag blev glad, inte irriterad.
Jag har som vanligt den här veckan ägnat morgonen åt att skriva bok. Nu har det blivit fem färdigskrivna (?) kapitel. Jag har inte skrivit ut dem än, men jag hoppas att Fästmön vill läsa dem. Det är viktigt med hennes ögon på mina ord. Ryggen är besvärlig idag, så det tog två timmar att få till dagens kapitel. Jag fick ställa mig upp ofta, gå omkring lite. Ett av de ämnen jag skrev om idag är vänskap. Jag har ju inte bara nyfunna vänner, som på Twitter, jag har också en del gamla vänner som har valt att stanna kvar i min krets. De hyllas lite grann i dagens text, kan jag avslöja.
I min inbox på mejlen ligger ett obsesvarat mejl från en före detta kollega. Det är så roligt att hon har börjat mejla mig, det är nästan ett år sen vi sågs, i samband med hennes avtackning. Eller nej, det var i samband med en disputation! Tiden går… Jag har fått en rapport om vad som har hänt och händer, hon verkar ha betydligt mer koll än vad jag har. Mitt fokus har ju under hösten främst legat på att skaffa ett jobb och sen slutet av november förra året pendla och jobba. Man kan tycka, när man inte hörs av på ett tag, att man kanske inte har så mycket gemensamt eller så mycket att skriva om. Men jag blir som sagt väldigt glad för min före detta kollegas mejl – de är mycketinnehållsrika. Det mejl jag ännu inte har hunnit besvara handlar till exempel om mitt favoritämne: böcker. Då förstår du kanske att jag planerar att skriva ett riktigt långt svar.
Som jag skrev tidigare i inlägget är ryggen besvärlig idag. Jag kände mig mer rörlig i morse än jag brukar vara när jag just har vaknat. Bland annat kom jag ner på köksgolvet snabbare för att göra mina övningar. Men det värker och hugger ganska bra idag. Det onda tycks också ha flyttat sig, från mitten och själva ryggraden ut på vänster sida. Det gör fortfarande ont väldigt långt ner, så jag hoppas att det nu är ryggskott och inte njurarna. Nyss blev jag till och med så desperat att jag grävde fram en sorts mystiska lappar som jag fick mig tillsända en gång av en person innan vi slutade gilla varandra och snacka skit bakom varandras ryggar. Jag tror bestämt att det är riktig häxsalva på lappen som jag nyss fäste på ryggen. Dikofenakgelen, som jag använt fyra gånger om dan sen tisdag eftermiddag, har tyvärr inte gett nån större effekt.
Anna är ledig idag och solen skiner. Termometern utanför köksfönstret visade över 27 grader. Jag tror att vi ska försöka hitta på nånting. Det är bra för min rygg om jag rör på mig. Bara jag kanröra på mig lite mer än i skrivande stund. Men det brukar bli bättre framåt dan.
Vad händer hos dig idag? Har du nån vän som du skulle önska att nån annan följde/läste/umgicks med eller nån du vill lyfta fram rent allmänt ur din vänkrets??? Skriv gärna några rader och berätta!
Ett inlägg om tillvaron, som är både trevlig och besvärlig samtidigt.
Söndagsmiddag.
Ryggeländet blev inte mycket bättre igår, trots vinet och mina övningar. Söndagsmiddagen blev inte som jag hade tänkt, men Fästmön var gullig och införskaffade den samt skötte tillagningen. Jag tror till och med att hon diskade.
Anna äter söndagsmiddag som hon har fått tillaga själv, sin lediga dag till trots.
Jag skäms. Jag skulle ju skämma bort henne den här veckan, inte skämmas över mina tillkortakommanden… Men jag ordnade i alla fall med dessert till kvällens TV-film – två sorters ostar, fyra sorters kex och lite choklad med mintcrisp i. Den sista blev liksom en bonus eftersom den var kvar från mitt lördagsgodis.
Idag fick vi vår tredje sovmorgon (om vi nu tänker bort den skrikande grannen). Anna började jobba klockan tolv. Eftersom ryggen är som den är kunde jag inte erbjuda min älskling skjuts till jobbet. Men Anna själv ville gå. Vi får se om jag möjligen kan hämta i kväll. Det är långt ifrån säkert.
Men första känslan i morse var ändå att det går åt rätt håll med ryggen. Tyvärr gjorde jag misstaget att ligga och läsa en stund i sängen. Sen fick jag så ont att jag nästan inte kunde stå på benen. Hade tänkt fixa frukosten till Anna, men enbart att klä på mig trosor, strumpor, t-shirt och mjukisbrax tog en halvtimme. Resten förstår du kanske.
Medan Anna duschade tog jag en värktablett. Krälade sen ner på golvet i köket och gjorde mina övningar. Förfärligt ont. Efteråt kändes det emellertid mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att ta sig först ner och sen upp. Jag är fortfarande osäker på om det är nåt jag ska ägna mig åt när jag är ensam. För tänk om jag inte kan ta mig upp för egen maskin?
Idag, min första semesterdag, har jag fem saker på min agenda:
tvätta och försöka hänga tvätten
promenera med dammsugaren i min takt
skriva på min bok
duscha
gå ut med sopor
Tvättmaskinen har gjort sitt, nu ska jag försöka göra mitt, det vill säga hänga upp den blöta tvätten. Anna var söt och tog fram dammsugaren åt mig innan hon gick. Jag tänker att jag kan promenera lite från rum till rum med Snabeldraken på. Det blir inte superstädat, men bättre än vad det är nu, i alla fall. Tre soppåsar är ihopknutna och uttagna i hallen där de står som tre utropstecken och väntar på sin matte (<== jag). Duscha tänker jag göra när jag har dammsugit.
Jag har skrivit ett kapitel i alla fall.
Boken då? Ja, jag har skrivit i ungefär en timme. Mer pallar jag inte. Inte på grund av det boken handlar om eller för att jag inte kan skriva. Det gör helt enkelt för ont att sitta framför datorn och skriva. Jag skriver några stycken och sen reser jag mig upp och går runt lite. Det är samma med det här blogginlägget. Därför kan texten ibland kanske tyckas lite hoppig. Ber om ursäkt för det och skyller på min rygg.
Den som inte tror på det där med växthuseffekten och hur den påverkar vår miljö och vårt väder, till exempel, den borde sätta sig in lite mer i ämnet. Visst är det härligt med sol och värme, men inte är det normalt att termometern visar så här den 3 oktober..?
Värmebölja på ingång?
Samtidigt kan jag inte påstå att jag direkt har nåt emot en värmebölja. Jag erkänner! Men att bo i Afrika och få lika stor temperaturhöjning är nog inte uppskattat av alla – särskilt inte med tanke på att vissa länder inte har några vattenkällor…
Min intention var inte att skriva nåt djupt inlägg egentligen, bara reflektera över att det verkar som om vi har en värmebölja på ingång. Utom i Dalarna – dit vi åker i morgon. Ja, ja, jag har packat tjocktröja och skor utan hål, ett par varma handskar hamnade i bilen igår kväll, mycket behövligt, tack, givaren!
Förmiddagen har svischat förbi och jag sitter ännu otvättad, i linne och adidasbrax vid datorn. Men jag har för den skull inte rullat några tummar. Två jobb har jag sökt och knutit två nya kontakter på LinkedIn – den ena med en gammal ungdomskompis till FEM och mig. Roligt, roligt att få kontakt med Flen igen! 😉 Ja, Flen heter naturligtvis inte Flen, men kallades för detta. Gissa varför?.. (Det kanske är lite mer begripligt än skälet till att FEM kallades för FEM och Broccoli för Broccoli… Och jag själv för… Gösta…)
Husmor har slagit till här hemma och stått vid strykbrädan. Vidare har hon vikt lakan så att ap-armarna nu är uttänjda till max – det är verkligen besvärligt att hantera dubbelunderlakan med bara två normallånga armar…
Sängen är bäddad, frukost aväten och disken diskad. Mitt liv är… så innehållsrikt… Fruktansvärd frisyr hade jag igår. När jag åt middag gjorde jag därför ett självförakt självporträtt på min knäckemacka. Nej jag VET!Man ska inte leka med maten, men det blir lättare att stå ut om man gör det.
Makaroner och korv och en macka med självporträtt blev det till middag.
I afton bär det av till lokal för middag för min del. Typ hamburgerrestauranglokal. Det är vad plånboken tillåter. Sen ska jag hämta Fästmön efter jobbet samt forsla grejor och packning hit och dit. Anna och jag har ett förhållande på distans just nu. Vi ses ibland när jag hämtar henne från jobbet och skjutsar hem henne. Och så skickar vi små pussymboler per sms. Vissa perioder blir det så. Hon har fullt, jag har fullt. (Ha ha ha, det sista var en lögn!) Jag är väldigt imponerad över Annas träning, för övrigt!!! Jag har nog inte sagt det, för det är liksom hennes pryl. Men hon är verkligen, verkligen duktig. Envis, bestämd och målinriktad.
Själv ska jag strax tvinga ut mig på dagens tur, i en helt annan gångart än Anna. Men jag tävlar inte, jag går efter min förmåga och mina fötter. Liiitenöjd är jag ändå med mig själv. Jag är inte samma soffpotatis som för ett par veckor sen. Inte helt. Bara nästan…
Vad gör du idag??? Går, springer, cyklar eller soffpotätar??? Skriv gärna en rad och berätta! Jag är obotligt nyfiken, som bekant!
Ett inlägg om vädret, men som också kan tolkas på annat sätt.
I morse var det riktigt dimmigt och kallt! Jättekonstigt att tänka sig att det var 36 grader varmt på söndagen när termometern visade sju grader morgonen efter. Jag skjutsade Fästmön till stället där hon ska jobba fram till klockan 16 idag. På sina håll var det omöjligt att se mer än ett par meter framåt. Försökte fånga det på bild, men det gick inte så bra.
Lite svårt att se i morse.
Det var vägarbeten på två ställen på väg till Annas jobb dessutom, så det var lite besvärligt. På ena stället grävdes det för nya ledningar, tror jag; på andra stället asfalterades det. Vilket fruktansvärt utsatt jobb, vägarbetarens!Dels ganska farligt på grund av morgontrafiken, dels jobbigt eftersom stressade människor på väg till jobbet kan ha en tendens att bli lite arga på hinder i vägen… Inte vet jag. Jag har inte jobbat sen den 31 juli.
Bara ett jobb hittade jag i morse att söka. Men dan är inte slut än, det kan dyka upp fler, hoppas jag. Jag väntar också på besked från förra veckans övningar. (Ibland tycker jag att jag ägnar mer tid åt att peppa andra i samma läge som jag själv. Får jag tillbaka? Nej, snälla Tofflan, detska du väl inte förvänta dig?! De som redan har jobb verkar vara livrädda att bli smittade. Eller nåt…)
Det har hängt kläder här som väntar på strykning ett bra tag. Jag tror nog jag ska dra fram bräda och järn och göra lite nytta. En maskin med mest jeans är tvättad och hängd. Diverse småsysslor kvar att göra här i hushållet innan jag duschar och ger mig frukost. Till kvällen ska jag försöka lyckas laga kycklingkorv och makaroner – inte kolbitar och max tre pastarör – till min hungriga, utarbetade (?) älskling.
Inte mycket som var roligt och glatt idag, inte. Måtte ha vaknat på fel sida… Men det klarnar och dan kan bara bli bättre! Igår kväll preliminärbokade jag och Anna in ett besök hos en god vän uppåt landet en helg i oktober. Äntligen har vi nåt att se fram emot! Ja, förutom Kulturnatten och kyrkovalet nästa helg, dårå…
I morgon ska vi ut till Himlen och stöka lite med en leverans som Anna får. Vi kanske ska till skroten med lite grejor också. Om vi orkar bära… Tunga och otympliga är prylarna som ska kastas.
Vad händer hos dig den närmaste tiden??? Varför inte skriva några rader i en kommentar och berätta lite???
PS Jag kanske ska göra som en och annan före detta direktör – bli politiker… Det gav mig nånting att tänka på, verkligen… Bara det att jag har lite svårt att bestämma vilket parti som ska få den äran.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
I februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers! 
Idag är det fredag. Tänkte upplysa om det ifall du kände dig osäker. På Twitter används då hastaggen #ff – följt av ett landsnamn i förkortad version, typ se för Sverige, no för Norge etc. Det är roligt att bli uppmärksammad av nån i Follow Friday, som hashtaggen står för i utskriven version. Det handlar om att lyfta fram nån annan, nån som man rekommenderar andra att följa. Eller åtminstone att läsa. Fast ibland blir det jobbigt när nån skickar flera #ff i ett och samma tweet. De flesta människor är nämligen artiga och vill tacka. Och då tackar man liksom alla som nämns i tweeten… Till sist blir man som mottagare smått galen, ärligt talat. Men idag fick jag ett #ff av en nyfunnen vän, som jag mött genom jobbet. Och det var i ett ensamt tweet. Jag har tackat. En gång. Jag blev glad, inte irriterad.
Jag har som vanligt den här veckan ägnat morgonen åt att skriva bok. Nu har det blivit fem färdigskrivna (?) kapitel. Jag har inte skrivit ut dem än, men jag hoppas att 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 