Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘plötsligt’

Ett förvånat inlägg.


 

Grönt och gult blad

Det har… lossnat…

Livet är sannerligen märkligt. I skrivande stund känns det som om det har… lossnat på ett visst plan för min del. Känslan är underlig. Och att säga att nåt skulle vara avgjort vore att ljuga. Men jag har gjort spännande upptäckter och har fått spännande information den här veckan. Detta i sin tur har gjort mig… lättare till sinnet. Dels för att nya möjligheter kan öppna sig, dels för att det trots allt verkar finnas nån form av rättvisa.

Vad gäller det senare finns det säkert människor som skulle skratta RÅTT. Såna som jag skrattar inte alls åt det utan tänker att det både var rätt och väntat, men ju ändå är en sorg för den som drabbas. Självinsikt är en bra egenskap. Det är nåt jag har jobbat med oerhört de senaste åren. Jag är inte rätt person att säga huruvida jag har lyckats eller inte – det får andra avgöra. Men en sak som jag alltid har haft med mig genom livet är att jag aldrig ljuger om vad jag kan eller inte kan. Sånt slår tillbaka för eller senare och vad jag förstår har nån fått rejält på tafsen nu. Men, som sagt, jag kan varken njuta eller hånskratta. Jag konstaterar att ärlighet varar längst och är bäst.

Regn på fönster

Kom hösten igår kväll?

Igår kväll jublade jag däremot och trodde att hösten var här. Det fullkomligt vräkte ner regn. Och i morse när jag försiktigt vickade på persiennerna föll stora flingor snö. I skrivande stund verkar det inte falla nån nederbörd alls, men det är grått och vått ute. Det är en sån här dag när det passar bäst att vara inomhus och läsa. Jag tänker på somliga som skulle ge sig av och ut tidigt för att kränga kakor (!). Det kan inte ha varit/vara roligt i det här vädret…  Men personligen gillar jag regn och mörker och höst, samtidigt som jag naturligtvis vet att det inte är höst på gång utan vår. Vår med skoningslös sol som avslöjar alla (nya) skavanker både i mitt hem och i mitt ansikte. En borde göra nåt åt det. Flytta, till exempel. Jag har för länge sen nått gränsen för vad jag pallar att höra. En vill liksom inte höra allt som försiggår i detta lyhörda…

I morse vaknade jag naturligtvis tidigt, vid sju-tiden. Medan andra startade sin tvättmaskin perkolerade jag kaffe och kröp ner under täcket igen. Jag läser Jens Andersen-biografin om Astrid Lindgren och det är en riktigt tung tegelsten. Därför passar det bra att ligga och läsa den. Nu har jag läst över hälften. Den första tredjedelen av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och sonen Lasse. Dottern Karin nämns liksom i förbifarten. Ändå var det tack vare henne som Pippi Långstrump kom till. Och Pippi i sin tur var ju den barnboksfigur som gjorde att Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men, men… jag flinar när jag läser att Astrid Lindgren då och då poppade upp i Metropolen Byhålan, bland annat i en radiomast…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan den här lördagen är till ända 
ska jag försöka leva lite. Jag har inlett den med läsning och skrivande, nu är det dags för verkligheten, nuet, livet… Tillvaron, som kanske är på väg att förändras IGEN, nu när det känns som om det har lossnat lite…

Ha en riktigt go lördag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min helg.


 

En helg passerar så snabbt. I morgon startar arbetsveckan igen. Det klagar jag inte på, men ibland önskar jag att jag hade mer fri tid, att helgerna skulle vara längre. Jag hinner inte göra det jag vill göra och jag orkar inte heller. Trött är jag hela tiden också. Det känns som om jag inte sover tillräckligt, men räknar jag timmarna gör jag det. Ser jag mig i spegeln, däremot… då ser jag ut som en sengångare – alldeles mörk runt ögonen.

Jag tycker inte att jag gör så mycket när jag är ledig heller. Därför blir det en tillbakablick på min helg för att se om den var tom eller full… eller kanske nånstans mittemellan…

På fredagskvällen fick det bli ostbågsringar till middag och godis till dessert. Jorå, jag hade kvar från förra helgen. En maskin tjockis-svart tvättade jag innan jag kollade på en inspelning av Antikrundan från Järvsö och amatörvärderade och jag såg på Shetland. Sen var det god natt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


På lördagsmorgonen väcktes jag av nåns tvättmaskin. 
Jag låg en stund i sängen och läste, men jag hade en del måsten att ta tag i. Tyvärr fick jag tacka nej till en inbjudan till ölprovning bara för att jag är så disciplinerad. (Ibland är det jobbigt att vara sån!) Jag lyssnade på klassisk musik, försökte vara ansvarstagande och kreativ, städade… Som belöning gjorde jag en utflykt till Gränby köpstad och City Gross. Träffade Lucille och hennes man och pratade om nåt så intressant som rörmokeri och stamrenovering. Framåt kvällen grillade jag kyckling i min nya grillpanna och serverade mig en delad filé tillsammans med en blandning av jumbofrites och pommes frites, hot béarnaisesås och ett glas zinfandel. Efter maten hällde jag ner mig i bästefåtöljen och läste ut boken om Millie Bird och åt upp resten av förra helgens lördagsgodis. Jag missade visst både den däringa musiktävlingen på TV och QX-galan, för att inte tala om Knausgårdprogrammet på SvT2

Detta bildspel kräver JavaScript.


Söndagar sägs vara vilodagar 
– i alla fall för somliga. Nån i huset tvättade före klockan sju igen. Till sist gav jag upp försöken att ta sovmorgon och ägnade mig i stället åt Patrik Sjöberg. Fästmön fyndade den boken på loppis för ett bra tag sen och häromdan passade jag på att låna med mig den hem. Det handlar inte om att jag plötsligt har fått ett intresse för sport. Mitt bokmål för februari månad är nämligen att läsa fler böcker som inte är deckare. Halvvägs in i månaden kan jag avslöja att det troligen blir måluppfyllelse med råge! En maskin grönt – bland annat innehållandes den sista av förra årets juldukar! – startade jag vid lunchtid. Lite Wordfeud med en sjuk kollega och en frisk vän hann jag med under dan också. Och naturligtvis telefonerade jag med lilla mamma.

Det hade snöat rejält i natt, så jag fick skotta vid garaget innan jag åkte och hämtade min kära. Alla hjärtans dag firar vi emellertid kanske nästa helg, när vi samtidigt firar ytterligare en födelsedag i familjen.

Lite tjafs måste det bli en söndag också, uppenbarligen. Jag har försökt få klarhet i varför Pinterest blockerar mig från att ”pinna” bilder från min egen blogg. Fyra gånger har jag kontaktat dem, två gånger har jag fått svar – och det var naturligtvis inte svar som gav mig nån förklaring. Därför, om inget positivt händer tills i morgon, avslutar jag mitt konto där. Tyvärr. Det har varit både roligt och praktiskt med Pinterest, men när en inte kan få svar på sina frågor kring varför en privat blogg blockeras då vill inte jag vara med längre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Min Alla hjärtans dag avslutar jag med läsning
(min favoritsysselsättning) och sista delen av London Spy, en fin avslutning på den här helgen. Men vad har DU gjort i helgen? Orkar du skriva några rader och berätta, gör det gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett luftigt inlägg.


 

Skogsttig fyrkantig

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När molnen hade hopat sig
tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv o pommes

Snorrekorv och pommes väntar på mig!


Och så avslutningsvis
– för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Kattungarna

Två gosungar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.


Torsdagen blev underbart varm och solig.
”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solen bakom molnen
Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.


Jag hade tänkt skriva ett inlägg
om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

regn på backspegeln
Andra dagar…


Jag har faktiskt kämpat
och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

stenar och rutor
Hårt. Eller kort.


Det är en kamp att vara människa.
Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

soluppgång
Solens uppgång. Kommer jag också upp?


Livet är kort.

Read Full Post »

Plötsligt såg jag det. Oförklarligt hade det kommit dit. Ett blåmärke, ganska stort, på min hand. Det gjorde inte ont och jag har inte slagit mig. Det bara var där. Oförklarligt. Jag hatar mitt blod!..

Det bara var där i kväll.

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »