Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frånvarande’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny fransk thrillerserie.


I måndags kväll
var det premiär för Gengångare. Gengångare är nåt så ovanligt som en fransk thrillerserie. Den har tidigare gått på SvT Play, nu på SvT2. Men liksom den unga personerna i serien går den alltså… igen.

camille
Camille är en av dem som återvänder. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


En kväll återvänder några unga människor
till sina hem. De verkar lite frånvarande och förvirrade. Och det är kanske inte så konstigt eftersom de har varit döda i flera år. De närstående blir förstås chockade, men återvändarna, gengångarna, är hemma för att stanna. Samtidigt sker ett antal otäcka mord i staden. Det verkar som om de unga gengångarna inte är de enda som har återvänt…

Denna serie om åtta avsnitt har inletts på ett riktigt kusligt sätt. Det här är bland det ruskigaste jag har sett på länge! Fortsätter det så här blir det fem rosa tofflor varje gång. Nu får det första avsnittet det i alla fall.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

För omväxlings skulle höll jag mig undan BAK idag. Och då ska du veta att jag är ganska BAKfixerad. Fast idag var det ju inte favoritBAKen som skulle knådas utan en deg som plötsligt, med Fästmöns arkitekthänder och assistans av Elias, blev till detta mästerverk:


Tjusigt! Men karamellerna räckte bara till takets ena sida, KONSTIGT nog…

                                                                                                                                                             Nu sitter Anna i sin soffa med fötterna upplagda på bordet och vilar sig en stund. Ser rätt skönt ut. Det måste vara jobbigt att vara mästarinna på både BAK och arkitektur.


Det är ansträngande att jobba med BAK.

                                                                                                                                                             Själv sitter jag vid min lilla leksakslåda och brister ut i gapflabb då och då när jag läser om/tänker på Annas handhållning igår kväll. Det är bara min Anna som kan göra sånt – och som kan få mig att flabba så!

Jag sitter och funderar över en årskrönika över detta år 2010. Detta fasansfulla år. Först trodde jag att 2009 var det värsta, men det blev sämre ändå. Därför är jag så glad att Anna finns i mitt liv – hon är nämligen den enda som kan få mig att verkligen gapflabba. Titta här, till exempel!

Och skratt har ju en förlösande effekt – precis som tårar. Bara det att det har varit lite för många tårar de två senaste åren. När jag går tillbaka så långt som till hösten 2008 och läser i min dåvarande dagbok om iskylan jag utsattes för på jobbet, då gör det ont ända längst in i mitt inre. Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa en beskrivning av ett grymt händelseförlopp här. Jag läste inlägget häromdan och det gör så ont, så ont fortfarande och känns precis som om det var igår.

Det jag ville komma fram till är att Anna är den som har lockat ur mig de två senaste årens två gapflabb. TVÅ gapflabb på lika många år. Igår kom det andra och det var cirka ett och ett halvt år sen jag gapflabbade sist. Åt Anna. Jag skrattade krampaktigt. Jag skrattade hjärtligt. Jag skrattade så. Tack, älskling, jag skrattar fortfarande då och då!

Fast lite bekymrad är jag över huruvida morfar har fått ryggraden totalt uträtad och en fruktansvärt akut uppnäsa efter min tilltryckning. Vi kanske skulle ringa och kolla…

(Elias leker som sagt skola just nu och har utnämnt Anna till rektor, sig själv till biträdande rektor och mig till assistent. Biträdande rektor tar alltid så lång lunch för han har så mycket att göra, enligt Elias. Vidare har tydligen biträdande rektor ansvar för dagens grönsaker, för nu har ämnet svängt från frånvarande elever, som rapporterades till mig, assistenten, till majs, paprika och gurka. Hmmm… Det gäller att hänga med i svängarna här så man inte gör som en viss annan Uppsalaskola än Elias som hade annons i lokalblaskan idag. Med ett stavfel i annonsen. Vem vill skicka sin unge dit, liksom???)

Nu är det en viss ung man som har börjat att tjata enträget om mat, så jag tror att jag ska resa mig och göra en insats. BAK undkom jag, men inte mat.

Read Full Post »