Segrande ur upptrappningen

Ett tävlande inlägg.

---

 

Idag har det pågått en sorts tävling här i huset. Jag vet inte om jag vågar tro att det är sant, men den nattliga tvätteriverksamheten tycks ha upphört. I vart fall har jag inte hört nåt på nästan två veckor. Eller i alla fall en och en halv. Däremot väcktes jag denna lördagsmorgon före klockan sju – av nåns tvättmaskin. Alltså, det här är inte roligt. Jag vill kunna få ta sovmorgon ett par dar i veckan och jag vill kunna somna om kvällarna utan att bli störd. Dessutom vore trevligt att ha normal kontakt med dem som bor i huset. Jag menar inte att vi ska bli bästa vänner, just det misstaget har jag gjort en gång för mycket. Vi borde däremot åtminstone kunna visa varandra hänsyn och respekt.

Fast idag har jag sjunkit lika lågt som de som inte ens kan stava till ordet hänsyn: jag har gett igen. Jag försökte läsa i sängen i morse, men det gick ju inte nån längre stund. Dessutom hade jag annat jag behövde göra. Det var en tyst verksamhet, den krävde min koncentration, lite kreativitet och framför allt, disciplin. Då är det inte det lättaste när nån/några sätter igång att skråla

Old MacDonald had a farm…

så falskt att mina krukväxter började sloka. Det hjälpte inte att jag vattnade dem. Krukväxterna alltså, inte sångkören.

När sen 

E-I-E-I-O:andet

ersattes med nån hiseklig mer modääärn musik sjönk jag alldeles ner till stenåldern golvet, ålade mig fram till stereon i köket och… DROG PÅ The Classical Love Collection. (Notera Love…) Högt. Fem stycken CD-skivor med klassisk musik på random ger cirka 370 minuters musik. Eller över sex timmar.

The Classical Love Collection – över sex timmar klassisk musik.

Mellan musikstyckena harvade den modäärna musiken på, trots allt. Då kontrade jag med att borsta tänderna med eltandborste OCH dammsuga hela lägenheten. Efter den trekvart eller vad det var som dammsugningen tog stängde jag av. Det var… tyst. Underbart tyst… (och jag hade ingen emalj kvar)

Detta bildspel kräver JavaScript.

En kanske kan säga att den här tävlingen hade en segrare. Eller två. Men det är ganska sjukt när en måste ge sig in i nån sorts motsatt tävling till ett visst PK-lotteri* (att frivilligt tävla med folk som bor nära, bara det, liksom…) för att visa att vi är fler än en familj som bor i det här huset…

Idag har uttrycket

If you can’t beat ‘em, join ‘em

fått nytt liv för min del. Jag skulle kunna klassa detta som en sorts psykologisk krigföring, men en och annan som nog har för lite att göra (Prova att dammsuga! Eller lyssna på klassisk musik! Eller varför inte göra båda samtidigt?) skulle då med all säkerhet få för sig att det handlade om just henne eller honom. Därpå skulle följa ord som inte har med saken att göra i sociala medier. Att skilja på sak och person är inte alla förunnat att kunna heller, nämligen, lika lite som att förstå ordet hänsyn.

Detta inlägg, kära läsare, är en nästan helt påhittad historia om hur det skulle kunna vara. Det enda som är sant är att jag har dammsugit, borstat tänderna och lyssnat på klassisk musik en stund. Ungefär.

*PK-lotteri = PK kan stå för PisssKit, till exempel…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nattens äventyr: Kamper med dinosaurier och IKEA

Ett mardrömsinlägg.

---

 

Igår kväll gick jag och la mig med såväl iskall nästipp som kalla fötter. Tippen var kall även i praktiken, fötterna mer åt det teoretiska hållet. Vad har jag gett mig in på? Kan jag slutföra det här? Ska det falla på teknik och arbetsredskap eller för att det innehållsmässigt inte är tillräckligt bra? Om det blir verklighet, kommer folk att håna mig ännu mer än de redan gör? Det var åtskilliga frågor som rymdes i de kalla fötterna. Sen somnade jag.

Jag drömde om dinosaurier. När filmen Jurassic Park kom var jag vuxen. Jag har inte ens sett den. Men den var stor. Alla barn blev som tokiga i dinosaurier. Den fascinationen kunde jag inte förstå. Jag tyckte att djuren var hemska. De var stora och groteska, för att inte tala om utdöda. Typiska mardrömsdjur, alltså. Och i natt klev de in i min dröm. De inte bara klev omkring, jag brottades med dem. De var svarta, blöta och hala och jag kämpade tappert tills jag insåg att det var en dröm. Då lyckades jag tvinga mig själv att vakna. Det var mitt i natten, mina armar värkte efter dinosauriebrottningen, men det hade bara varit en dröm. Tack och lov!

Ungefär en sån här brottades jag med innan jag väckte mig själv, men den var svart, blöt och hal. (Bilden är lånad härifrån.)

 

Jag hade bara fått en sån här levererad och jag var ilsken.

Inte vet jag hur mycket klockan var men det måste ha varit mitt i natten. För jag lyckades somna om. Efter ett tag tog nästa mardröm vid: jag hade beställt möbler och teknisk utrustning (!) från IKEA. Egentligen är det inte nån mardröm att nätshoppa från IKEA. Mardröm blir det när det när man handlar i varuhus så stora att man kan gå vilse i dem. Eller när det blir fel. Och det blev det i min dröm!

Möbler och utrustning, allt i svart, förstås, levererades hem till mig. Jag bodde ihop med min mamma i huset hon flyttade ifrån 2010. Jag hade bland annat beställt bokhyllor. Bara en levererades trots att jag skickat efter två. Därför blev jag tvungen att åka till IKEA och rätta till det hela. På IKEA fick jag tag i en hjälpsam kille. Han försökte få tag i nån som kunde åka ut till huset med ytterligare en bokhylla samma dag – jag var gissningsvis ganska arg och otrevlig. Men det krävdes att nån var hemma. Mamma var ju hemma, så det var lugnt. Trodde jag. Hjälpsamma Killen ringde upp mamma på högtalartelefon. Mamma blev hysterisk, för hon förstod inte vad han sa. Till sist fick jag som stod bredvid skrika

Mamma, mamma, det är jag! Lyssna nu, det är jag som ringer!

Mamma trodde att de hade kidnappat mig och nu skulle de komma och hämta henne också. Sen vaknade jag. Jag vet inte om IKEA levererade ytterligare nån svart bokhylla till mig eller inte. Men klockan var sex och det var ingen idé att försöka sova mer. Jag är trött och det känns inte som om jag har sovit alls.

Mina nätter är mer händelserika än mina dagar, känns det som. Alla strider jag utkämpar, all ilska som kommer fram i drömmen har med de kalla fötterna att göra, det vet jag. Eller händelserna bakom. Nu gäller det för mig att värma fossingarna och inte ge upp – jag har ju kommit så här långt…

Drömde DU nåt jobbigt i natt? Eller nåt roligt? Spännande? Konstigt? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Snart är det juli, igen, snart är det juli, igen…”

Ett musikaliskt inlägg.

---

 

Några i huset tycker att det är OK att placera blomkrukor på kanten av balkongen. Det tycker jag känns lite vanskligt, särskilt för dem som bor under… Men de kanske inte har så känsliga huvuden..? Nu bor inte jag under, så jag skiter egentligen i det. Men igår kväll skrattade jag lite för mig själv när jag noterade att den vita krukan var utbytt mot en lite piffigare, röd. Med en snöflinga på…

Julkruka i juni.

Det är ju nästan så att man rycks med och låter sin ljuva stämma eka mellan husen i en nykomponerad sång:

Snart är det juli, igen, snart är det juli, igen…

Och så måste jag ju undra om nån annan har sett julsaker som fortfarande står framme nånstans??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet: Ilona Szatmari Waldau

Nej, Tofflan has not gone political blog, but… Idag har hon haft celebert besök av en av Uppsala kommuns politiker, oppositionskommunalrådet Ilona Szatmari Waldau. Det var sju år sen vi sågs sist, så man kan inte säga att vi är best buddies. Däremot är Ilona Szatmari Waldau en politiker vars blogg och debattartiklar jag gärna läser. Hon steg också många pinnhåll i min aktning när hon i vintras levde en natt som hemlös – när nästan alla andra som skulle pröva på detta tillsammans med henne bangade.

Ilona Szatmari Waldau på väg in på ett av mina kontor. Visst ser det ut som om hon skulle kunna jobba här, kanske forska på nån mystisk alg eller mussla eller kanske försurning..?

Dessutom välkomnar jag de flesta lokala politiker att besöka min fina arbetsplats. Jag är nämligen stolt över den och det hus jag jobbar i. Det är för övrigt bra och viktigt att politiker kommer ut i verkligheten och ser hur vi jobbar, tycker jag. Men det är minst lika bra och viktigt för oss att få visa upp vår verksamhet och vårt universitet.

Vi valsade inte omkring på området direkt, utan jag gav en liten guidad tur i huset. Jag berättade om de institutioner som finns här och om laboratorierna. Här var ganska tomt och öde idag och en av forskarna gav oss ett tänkbart skäl:

Det är fredag…

Men det är även så att många barn har påsklov och då måste föräldrarna också ha det. Dessutom var det disputation på en av mina institutioner idag.

Vi beundrade (?) konsten och hängde över räcket för att se på ryggradssoffan. Jag visade båda mina kontor – jag jobbar ju på två institutioner – och vi satt ner en stund i kontoret på institution 2 där jag berättade vad jag jobbar med just nu, främst intern kommunikation där det finns många delar där det finns utrymme för förbättring och förändring.

Efter min föreläsning (jag tyckte att jag babblade non stop) traskade vi ut i vårsolen bort till Thaistället för att äta lunch. Som vanligt blåste det nordliga vindar, men aprilsolen värmde gott.

Aprilsolen värmde gott.

Det blev en trevlig lunch full av intressanta samtalsämnen som politik, förstås, men också språk, personkult (!), profilering, arbetsgivare, sjukdomar och annat. Jag kände att jag träffade en mycket kunnig person som varken privat eller offentligt väjer för att säga sin åsikt – även om det måste vara med en viss diplomati ibland (det ligger ju i partipolitikens natur).

Nåt officiellt politikerbesök var detta inte, men det var likväl både viktigt och trevligt och nånting jag rekommenderar att testa för den som har möjlighet! Bjud in en politiker till ditt jobb, alltså! Jag lovar dig en annorlunda upplevelse! Och grädde på mitt mos – Ilona Szatmari Waldau äter inte mjölkprodukter – blev upptäckten av denna solros, dock inte uppskjuten av nån aprilsol utan en mer konstgjord sol och värme:

En solros har skjutit upp i ett av våra växthus!

Jag hoppas att cykelturen in till stan gick utan problem med nåt löst grus och att valet av eftermiddagens arbetsuppgift blev att skriva en debattartikel, inte läsa tjocka handlingar. Tack för besöket!

Nån mer politiker som vågar sig på ett besök på min fina arbetsplats innan jag slutar här???

Livet är kort.

Read Full Post »

Bita i surt äpple, vacklande och matfrågor

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

Typiskt surt äpple.

Inte har jag fått några som helst svar på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Sista lunchen tillsammans på jobbet?

Det är så tufft och ledsamt och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?

Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Mårran speaking!

I morse var det två grader kallt när jag klev upp. När jag passerade termometern nästa gång, för att inta min frukostyoghurt, var det tre grader kallt. Och när jag skulle åka var det fyra grader kallt. Hur kan temperaturen sjunka så fort på nån timma? Är jag nån sorts Mårran, eller? (Det tror jag många skulle skriva under på!.. Jag är ju en sån åsiktsmaskin och dessutom väldigt elak. Är man kvinna ska man passa sig för att vara nåt av dessa – för då blir framför allt vissa andra kvinnor så… avundsjuka/bittra/arga – välj det alternativ som önskas! Men jag är ju å andra sidan Mannen i familjen när det gäller Fästmön och mig själv – för jag kör ju bilen.)

Tänkte pigga upp mig lite och stoppade ner händerna i mina nya, fina vantar, men fick tyvärr byta dem till mina sedvanliga svarta handskar för prinskorvsfingrar. Handskarna funkar nämligen bättre att köra bil i, stickade vantar gör att min läderratt bara glider. Och eftersom det fortfarande är snorhalt är det väsentligt att kunna ha ett bra grepp om ratten. Nån muff har jag för övrigt inte på den. Det försämrar greppet ytterligare.

Kunde inte ha dem idag.

Det är som sagt fortfarande väldigt halt ute och ganska moddigt. Vaktis brukar ploga hemma precis innan jag ska ge mig ut till garaget och det är ju bra. Bara det att det blir snorhalt på gångbanorna eftersom han inte sandar. Än så länge har jag klarat såväl handleder som lårbenshalsar.

I morse höll jag på att få vänstersidan på bilen och mig själv, dårå, intryckta av en firmabils förare som uppenbarligen varken är bekant med högerregeln eller hur man kör i en rondell. Men jag hade låg fart och kunde bromsa. Lite ironiskt var det dock att läsa den lilla dekalen som satt på en av firmabilens bakdörrar:

Vi gynnar dem som håller avstånd.

Man skulle ju kunna ändra texten till

Vi hoppas att du håller rejält med avstånd från vår bil, för det är åtminstone två basala trafikregler våra förare inte kan.

Då skulle dekalen täcka kanske båda bakdörrarna därmed  få en bättre och varnande funktion.

Sen kunde man ha isprinsessor som åkte före och efter firmabilen i varnande syfte.

Jag var och klippte mig igår efter jobbet. Det var skönt att få rensa skallen, men som du nu har noterat kan min duktiga frissa inte göra nåt åt insidan. Utsidan blev jag emellertid nöjd med, men eftersom jag nu har legat på frisyren lägger jag inte ut nån bild.

Idag är det webberier för hela slanten, både externa och interna. Jag har hur mycket som helst att lägga ut och det verkar inte minska på nåt sätt… Så lite behövd är man nog. Frågan är om jag ska be om ett möte med prefekten på institution 2 eller om jag ska avvakta. Min tid här rinner ju ut, sakta men säkert. Kanske ska kolla lite med M först…

I morgon ska jag presentera ett förslag till husets interna webbplats för ML och sen är det bara att vänta och se tills IT har gjort den tillgänglig!

Händer det nåt som du irriterar dig på idag eller är dan ett enda stort solsken???

Livet är kort.

Read Full Post »

En matt rubrik

Ja jag är ganska matt idag. Jag är lite ledsen. I såna stunder tänker jag ofta tillbaka på hemmet och huset som mamma flyttade ifrån på min födelsedag i slutet av april förra året. Mamma fick ett sånt fint julkort av den lilla familjen som köpte huset och det var så rörande hur de skrev att de ny kände att huset hade blivit DERAS hem.

Jag minns när jag åkte dit med några nycklar som vi glömt att lämna. Det var några dar efter flytten och frun i huset kom ut på trappan med mammas tämligen äckliga, bruna heltäckningsmatta. Den skulle till tippen! Frun i huset hade till och med munskydd – och jag förstår henne!..

Från början var den bruna heltäckningsmattan MIN eftersom det var i mitt gamla flickrum den låg i. Men när jag flyttade hemifrån och så småningom fick en egen lägenhet lovade jag mig själv:

Aldrig mer heltäckningsmattor! (Inga bruna mattor heller, för den delen…)

I mitt nuvarande hem la jag och mitt x nya laminatgolv ovanpå plastgolven efter att ha bott in oss några år. Laminat är visserligen tunna golv som inte går att slipa, men de är också väldigt lätta att städa och hålla rena.

Sen jag blev ensam har jag också regeln att bara ha lättskötta mattor hemma. Det här är min favoritmatta, en äkta kelim:

Min favoritmatta!

                                                                                                                                               Kelimmattan ligger på golvet i mitt arbetsrum där jag vistas varje dag och gläds åt den. Den kommer från farmors och farfars hem och därför känns det extra kul att ha den i min ägo.

Jag kan inte så mycket om mattor, men jag hittade en sida där man säljer mattor online men som också innehåller en hel del information om olika sorters mattor. Där läste jag bland annat att kelimmattor är tidlösa och populära, men också att tekniken bygger på gamla traditioner. Kelim är för övrigt turkiska och betyder ”att sprida omkring”.

Det är roligt att lära sig nåt nytt – om nåt gammalt – varje dag! Och jag känner mig inte lika matt längre… 😀

Read Full Post »

Huset

Det är några som har frågat om jag har varit förbi Huset. Huset, Barndomshemmet. Men jag pallar inte. Jag pallar inte det…

Jag har fått veta att nya familjen har bytt ut yttertrappan och garagedörrarna. Och när jag kom och lämnade ett par nyckeluppsättningar några dar efter flytten såg jag TV-rummet ligga utrivet på baksidan. Just i den stund jag överräckte nycklarna kom frun ut med munskydd och såg ut som en alien. I handen hade hon en del av mammas sovrumsmatta.

Nej, jag vågar inte ens vrida på huvudet när jag passerar i bil på behörigt avstånd. Inte än. Inte riktigt än. Eller kanske aldrig..?

Huses utsida som jag vill minnas det. Bilden är från juli 2009.

Read Full Post »