Allt är inte sött och gott och mjukt…

Ett inlägg om det goda och det hårda i tillvaron.

---

 

Allt på kakfatet är inte sött, gott eller ätbart…

Idag har det varit en rätt omtumlande dag. Jag tänker inte gå in närmare på vilket sätt den har varit omtumlande, men… tillvaron kan vara ganska hård ibland. Och även mjuk och söt… Det är väl dessa variationer som förhoppningsvis får oss att gilla de bra dagarna.

Jag tuffar på under arbetsdagarna. Inside information har gett vid handen att många känt sig manade och få har blivit kallade. Jag är inte en av dem. Det kanske är rätt bra det, för jag upptäckte en riktig surdeg idag som hade gömt sig underst i en hög, pinsamt nog för mig. Tur att att de inblandade i den inte är sura utan glada och trevliga. Min arbetsdag har alltså inneburit lite gott och blandat, mest lay out, en del Photoshoppande och ett par korrektursvängar.

NK* och jag tog en restauranglunch idag. Det behövde vi, även om tankarna var på annat håll. Fint sällskap fick vi också just när vi nästan skulle gå – kollegan D och självaste generaldirektören… Det blev till att sitta kvar och prata en stund till.

Pappas cigarrettask finns i min ägo, men den är förstås tom.

Humöret försöker jag hålla uppe. Ibland går det bra, andra gånger… mindre bra. Om morgnarna, när jag hissar upp persiennerna, brukar jag flina lite åt rökarna mitt emot. De sitter som svarta Mårror på sina ballar** och blossar på sina stinkpinnar. Det känns som om de glor rakt in i mitt hem, på mig. Men det får de så gärna göra om de tycker att det är kul – jag har inget att dölja. Jag är bara glad att jag själv inte är nån blossande Mårra på en balle i New Village… Det var elva och ett halvt år sen, snart, som jag slutade med dumheten att röka. Det ser bara så dumt ut, tycker jag nu, när folk stoppar en vit, rykande och stinkande sak mellan sina läppar. Att medvetet göra sig själv – och omgivningen – sjuk… Hur kan en vara så… korkad?!

Nä, nu till det goda i tillvaron. I afton är det ju Antikrundan och den spelades in i Uppsala i augusti förra året. Den som tittar kanske får se en och annan Uppsalaprofil fladdra förbi… Jag tänker i vart fall glo och värdera med min app. Det är både roligt och lärorikt.

Annat gott i tillvaron är att läsa böcker. Det rekommenderar jag alltid alla att göra. Just nu läser jag trivsamma Kristina Appelqvists deckare i universitetsmiljö, Flickan framför muren – och får hela tiden associationer till Den Bästa Arbetsplatsen.

För den som gillar en annan deckarförfattare, Kristina Ohlsson, kan jag tipsa om en tävling som Akademibokhandelns vänner har, Författare i fokus. Genom att svara på sex frågor om Kristina Ohlssons författarskap samt skriva en motivation varför just du ska vinna kan du ha chans att roffa åt dig ett bokpaket – eller ”i sämsta fall” ett signerat exemplar av Kristina Ohlssons senaste bok, skräckromanen Sjuka själar. Här har du länken till tävlingen!

 

*NK = Närmaste kollegan
**ballar = balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frostigt

Ett kyligt inlägg.

---

 

Ful får en va men inte dum. Här värmer jag näsan med hjälp av min tischa.

Kylan tycks hålla i sig. Vi har vackra morgnar, med stor och klar sol mot blå himmel, men kylan… Den har jag svårt för… I morse noterade jag säsongens första minusgrader på kökstermometern. I natt sov jag för första gången på länge med stängt vädringsfönster i sovrummet. Jag frös nåt förskräckligt. Det känns som om jag har en infektion som hänger och såsar. Min kropp är emellertid stark och envis och bekämpar den. Det enda kroppen inte riktigt fixar är min istapp till näsa. På jobbet får jag ibland gå in i lunchrummet och tina min kran. Hemma använder jag plädar, t-shirtar eller vad som finns att tillgå.

 

 

 

Det var frost i gräset i morse.

Det var i vart fall skönt att slippa stressa i morse. Det är underbart att ha parkeringsfrågan löst, om än tillfälligt. Jag åkte till och med efter halv åtta och var ändå framme fem minuter innan jag kommer in med passerkortet, det vill säga fem i åtta. Då kunde jag sitta kvar i värmen i bilen tills passerkortet funkade. Inte nog med att jag slipper oroa mig för att få parkeringsplats, jag slipper oroa mig för böter också. De där 800 kronorna sved nog mer än jag vill medge. De hade varit ett fint tillskott till de cirka 5 000 kronor som service och nya vinterdäck till bilen kostar den 26:e. En full lön får jag inte förrän i slutet av november. Men då jädrar lär jag känna mig rikare än på länge!

Idag på jobbet har jag kämpat på med tre beskrivningar. De ska in i en mall och mallen och jag kommer inte riktigt överens. Därför tar det lite tid. I övrigt är själva granskningarna inte så tunga, även om jag fick bakläxa och behöver granska hårdare. Jag lär mig massor. Somligt lär stanna kvar en stund, annat inte. Men det är fortfarande roligt och det är med lätt hjärta jag skuttar ur sängen om morgnarna – förutom när fötterna eller benen krampar. Då är jag tung och trött och svär som en borstbindare. I natt var det dags igen. Irriterande sömnstörning!

I eftermiddags hade jag sällskap hem med grannen. Eller det vill säga, vi kompiskörde. En dag när jag kom ut från jobbet stannade nämligen en bil nära mig och föraren ropade. Liten värld är det, för det visade sig vara en granne! Tyvärr har vi inte alltid samma arbetstider annars hade vi kunnat samåka. Idag följde jag efter grannen och upptäckte då den snabbaste vägen hem, om än den längsta. Vägarbeten, vägarbeten, vägarbeten…

Nån på jobbet hade uppenbarligen tagit en promenad i skogen…

Dagarna rullar på. Jag orkar inte mycket mer än att jobba för tillfället, men gissar att det snart blir bättre ju varmare i kläderna jag blir. (Hoppas näsan tinar också.) Jag skulle ha velat leta svamp före frosten. Extra påmind blev jag av att nån hade ställt fram en massa svamp som en fick köpa i fikarummet. Kvällarna ägnar jag åt att skriva och läsa privat. Jag öppnade Liv till varje pris igår kväll, den sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Nu när jag har kommit in i hennes sätt att skriva läser jag ganska snabbt. Ibland blir det nåt TV-program också. I kväll ska jag se Modus. Modus och Bron är de bästa TV-serierna som går just nu. Medan det är lite frostigt utanför… Och jag får tända såväl lampor som levande ljus. Jag älskar hösten.

Följer DU några TV-serier och vilka då i såna fall??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fira en mamma

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.

---

 

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Ett avslut vid vatten.

Mammas vän var en mycket vänlig man vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma.

Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två tuffa dar

Ett trött och lite kämpigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!

---

 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vimsig och trött

Ett rätt vimsigt inlägg.

---

 

Båda mina porslinsblommor blommar! Den här bilden visar den i gästrummet när den blommade i juni förra året.

Fasen vad jag vimsade i morse! Jag skulle ha fotat några av mina krukväxter hemma som blommar väldigt vackert. Den ena tänkte jag fråga Anna i Belgien om efter dess namn. Men när jag kom på detta hade klockan sprungit iväg och jag var tvungen att kasta mig in i badrummet för tandborstning. Väl utanför garaget upptäckte jag att varken mobil eller garage- och bilnycklarna var med. Fick vackert vända och skena tillbaka upp i lägenheten. Ryggen protesterade som den gör varje morgon, denna dock något mera än annars.

Nej, man ska inte springa. Jag springer aldrig. Det är tråkigt och jobbigt och jag tycker att det är hur trist som helst att lyssna på när människor talar om hur långt de springer eller hur mycket de tränar generellt sett. En del människor kan nämligen inte bara berätta om detta kortfattat utan tar minst en halvtimme i anspråk. Sånt doftar inte blomma i min näsa utan… kris. Nuff said!

På fredagar får man vara trött. Så länge jag jobbar är jag sunt trött på fredagar, men jag vet hur det är när man står utanför. När man inte har nåt jobb och därmed inget värde heller – varken i sina egna ögon eller andras. Då är man trött jämt. En osund trötthet. Jag fasar för det. Jag har varit där. Jag har kämpat som tusan för att komma därifrån och lyckats periodvis. Men snart är det dags igen. Bävar.

Fredagslugnet hade redan infunnit sig när jag anlände till jobbet igår. Det var ju fullmäktige i går afse och många förtroendevalda och tjänstemän var där. Inte vet jag hur länge mötet pågick, men det sägs att det brukar sluta runt klockan 23. Så jag förstår om somliga tog sovmorgon idag. Eller flexar ut tidigt på eftermiddagen. Själv sitter jag kvar en stund, för jag tycker att vissa av mina kollegor har arbetat alldeles för många kvällar den här veckan.

Dessa åt vi i januari.

Räkor blir det i kväll. Ett helt kilo ska Fästmön och jag festa på tillsammans med en flaska vitt som har legat i kylen alldeles för länge. Räkorna vågade jag förstås inte ta fram i morse eftersom det har börjat bli så varmt. Den som kommer först hem i kväll har uppgiften att ta ut dem ur frysen för tining. Gissningsvis blir det jag som kommer hem först. Möjligen sliter jag fram räkpåsarna och styr sen kosan mot Förorten för att hämta upp min kära. Jag vill ju inte att hon ska bli tamburmajorska och helt uttröttad innan hon har kommit fram till mig.

Vad händer hos dig idag??? Är du trött eller pigg, saltsugen eller sötsugen??? Blir det öl eller vin eller läsk efter jobbet??? Skriv några rader och berätta – jag är nyfiken som aldrig förr!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är…”

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.

Idag betalade jag 65 kronor plus bensin för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.

Jag skulle en trappa upp för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.

En av dem som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…

Livet är kort.

Read Full Post »