Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘signerat exemplar’

Ett inlägg om det goda och det hårda i tillvaron.


 

Kakfat med godis stenar och div

Allt på kakfatet är inte sött, gott eller ätbart…

Idag har det varit en rätt omtumlande dag. Jag tänker inte gå in närmare på vilket sätt den har varit omtumlande, men… tillvaron kan vara ganska hård ibland. Och även mjuk och söt… Det är väl dessa variationer som förhoppningsvis får oss att gilla de bra dagarna.

Jag tuffar på under arbetsdagarna. Inside information har gett vid handen att många känt sig manade och få har blivit kallade. Jag är inte en av dem. Det kanske är rätt bra det, för jag upptäckte en riktig surdeg idag som hade gömt sig underst i en hög, pinsamt nog för mig. Tur att att de inblandade i den inte är sura utan glada och trevliga. Min arbetsdag har alltså inneburit lite gott och blandat, mest lay out, en del Photoshoppande och ett par korrektursvängar.

NK* och jag tog en restauranglunch idag. Det behövde vi, även om tankarna var på annat håll. Fint sällskap fick vi också just när vi nästan skulle gå – kollegan D och självaste generaldirektören… Det blev till att sitta kvar och prata en stund till.

Pappas cigarrettlåda

Pappas cigarrettask finns i min ägo, men den är förstås tom.

Humöret försöker jag hålla uppe. Ibland går det bra, andra gånger… mindre bra. Om morgnarna, när jag hissar upp persiennerna, brukar jag flina lite åt rökarna mitt emot. De sitter som svarta Mårror på sina ballar** och blossar på sina stinkpinnar. Det känns som om de glor rakt in i mitt hem, på mig. Men det får de så gärna göra om de tycker att det är kul – jag har inget att dölja. Jag är bara glad att jag själv inte är nån blossande Mårra på en balle i New Village… Det var elva och ett halvt år sen, snart, som jag slutade med dumheten att röka. Det ser bara så dumt ut, tycker jag nu, när folk stoppar en vit, rykande och stinkande sak mellan sina läppar. Att medvetet göra sig själv – och omgivningen – sjuk… Hur kan en vara så… korkad?!

Nä, nu till det goda i tillvaron. I afton är det ju Antikrundan och den spelades in i Uppsala i augusti förra året. Den som tittar kanske får se en och annan Uppsalaprofil fladdra förbi… Jag tänker i vart fall glo och värdera med min app. Det är både roligt och lärorikt.

Annat gott i tillvaron är att läsa böcker. Det rekommenderar jag alltid alla att göra. Just nu läser jag trivsamma Kristina Appelqvists deckare i universitetsmiljö, Flickan framför muren – och får hela tiden associationer till Den Bästa Arbetsplatsen.

Flickan framför murenSjuka själar


För den som gillar en annan deckarförfattare,
Kristina Ohlsson, kan jag tipsa om en tävling som Akademibokhandelns vänner har, Författare i fokus. Genom att svara på sex frågor om Kristina Ohlssons författarskap samt skriva en motivation varför just du ska vinna kan du ha chans att roffa åt dig ett bokpaket – eller ”i sämsta fall” ett signerat exemplar av Kristina Ohlssons senaste bok, skräckromanen Sjuka själar. Här har du länken till tävlingen!

 

*NK = Närmaste kollegan
**ballar = balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett härligt inlägg.


 

 Mycket folk runt Anna Nilsson Spets

Vi var inte ensamma på Anna Nilsson Spets boksläpp…

Å, vad det är roligt att göra saker som man inte gör så ofta. Åker på boksläpp i Enköping, till exempel. I värsta dimman. Vi kröp dit och vi tog myrsteg hem med Clark Kent*, men sköj var det. Framför allt var det kul att se att så många hade hittat till biblioteket i Sveriges närmaste stad för att vara med om Anna Nilsson Spets boksläpp av Änglarnas tårar. I kväll såg författaren för övrigt boken i tryckt form för första gången.

Nä, vi var inte ensamma på bibblan. Massor av folk bland hyllorna och Sunes band spelade både bosnisk och svensk folkmusik. Medryckande även när det verkade som om musikanterna spelade olika låtar. Fast bäst av allt var det att få krama om ”Sylten” som jag inte hade sett på ett decennium – eller mer… Och så fick jag ett signerat exemplar av boken som naturligtvis ska recenseras på en blogg nära dig så småningom. TACK, Anna!

Vita elefanten grundande vi med lekamlig thailändsk spis före den kulturella. Mystisk förrätt, rikliga portioner, fräscha grönsaker och friterade bananer med både glass och grädde. Fästmön bjöd på maten, TACK! Jag hoppas vi hinner bli hungriga till i morgon kväll när vi ska äta julbord på Odinsborg

 

Här kommer några bilder från vår trevliga kväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman som inte gnisslade idag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en annorlunda, liten bok.


 

PS! Jag glömde skriva att bokens form är skitsnygg och att jag totalgillar det gröna sidenbandet som man använder som bokmärke!!!

 

Grejen med verb

I mina bokhyllor finns Sara Lövestams alla romaner. Sara Lövestam är en ung nutidsförfattare som skriver fantastiska böcker. Böcker, som ofta behandlar udda existenser – typ såna missfoster som jag.  Men Sara Lövestam är så mycket mer än författare, hon är SFI-lärare också. Och galen i grammatik.

Till Tofflan d.ä. från Sara LövestamFästmön hade turen att springa på Sara Lövestam den fredagen i april när hon var i Uppsala för att signera sin senaste bok. Den dan jag låg döende hemma i gästsängen under två filtar, en pläd och ett täcke. Och på kvällen, dan före min födelsedag, alltså, fick jag ett paket innehållande ett signerat exemplar av Grejen med verb. Nu har jag läst boken.

Även Grejen med verb är en annorlunda bok, helt klart. Jag menar, vilken ung författare skriver om grammatik? Men Sara Lövestam berättar redan i förordet att hon som sju-/åttaåring började intressera sig för grammatik. Lite nördig, så där, dårå, kan man tycka. Fast det är med sån glädje hon har skrivit om verb och det är med minst lika stor glädje jag läser den här lilla boken! Och trots att jag är gammal lärde jag mig ett och annat, till exempel att man inte längre säger imperfekt utan preteritum. Med mera.

Så även om Sara Lövestam missar lite att fucking i ”Fucking Åmål” på sätt och vis också är ett verb – fast det används som en anglosaxisk svordom – får boken högsta Toffelbetyg. Detta är helt klart en bok jag skulle sätta i händerna på en person som, av nån anledning, uppbär ett motstånd mot att lära sig grammatik!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här boken kom i mina farföräldrars ägo efter att Zarah Leander och farfar vistats på sjukhus samtidigt och dessförinnan nyligen gett ut var sin bok. Men det är inte den enda beröringspunkten dem emellan: Zarah Leanders tredje man, Arne Hülphers, kom från en metodistsläkt precis som farfar! Dessutom var både Arne Hülphers far och farfars far pastorer i Finland. Jag har just läst Zarah. Zarah Leanders memoarer, skrivna av henne själv, men troligen med god hjälp av Jan Gabrielsson, som på titelbladet fått titeln handsekreterare.

Farfar och Zarah bytte böcker med varandra. Den här är förstås signerad av Zarah.


Zarah Leander och farfar
bytte böcker med varandra. Zarah fick farfars bok Karl Hurtig – en livsgärning i Guds rikes tjänst och farfar fick Zarahs memoarer. Naturligtvis ett signerat exemplar med en dedikation som lyder

Till Pastor + Fru Mansfield Hurtig. Zarah Leander

När farmor gick bort 1982 hamnade boken i mina föräldrars ägo, men inte förrän nu har jag läst den. Jag hade tittat på den många gånger hemma hos farmor och farfar där den tronade på en sorts coffee table bland konstböcker och andra vackra bilderböcker. Boken om Zarah stack onekligen ut med sitt omslag med bild på primadonnan själv samt en tecknad stjärna i sjutttiotaliga färgerna orange och cerise

Äntligen har jag läst den här boken! Den har lockat så länge, men först nu blir det av! Boken är alltså självbiografisk. Den beskriver mest Zarah Leanders karriär, även om privatlivet, såsom de tre äkta makarna och barnen, nämns. Men privatlivet kommer i skymundan för karriären – i boken, alltså. Jag kan bara gissa att det till viss del gjorde det även i verkliga livet. Däremot ägnas ett kapitel åt att utförligt beskriva Zarah Leanders kontakter med tyska nazister – och att framföra argumentet att hon var

politisk idiot.

Vidare skildras också hur svårt det var för Zarah Leander att återvända till Sverige efter åren som firad filmstjärna och artist i Tyskland. Särskilt svårt var det förstås att inse att hon var persona non grata vid återkomsten hit. Åren i tysthet på det 39 rum stora slottet Lönö nämns, men inte mer.

Jag hade önskat att boken gav mer om privatlivet. Det känns som om vissa delar är överhoppade och det finns luckor på många år som knappt nämns. Nåt litterärt mästerverk är boken inte heller, men den är helt klart läsvärd och intressant. För tycka vad man vill om Zarah Leander, vill man ”se” en stjärna kan man gott och väl läsa den här boken och ha stor behållning av den!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har slukat en bok. Jag har slukat ett signerat exemplar av Rickard Engfors modiga, modiga bok Allt eller inget. Nu har jag läst ut den. Separationsångest!


En slukad bok!

                                                                                                                                                                  I den här boken får vi följa med Rickard Engfors, dragartist och kreatör, på en lång resa genom livet – i såväl strålkastarljus som i skydd av en korvkiosk. Visst är det intressant att få ta del av Rickard Engfors spännande och ganska makalösa karriär. Bara det att som 19-åring få jobba med After Dark och av media bli utropad till Christer Lindarws kronprins… Och efter den egna dragartistkarriären en ny karriär som kreatör och schlagerfixare i största allmänhet.

Man chockas ibland som läsare av författarens frispråkighet. Som detta avsnitt, när Rickard Engfors gör sin mest vågade plåtning:

[…] Ju längre dagen gick desto porrigare blev bilderna. Till slut satt jag och skrevade på en lastpall med en hand i skrevet som täckte det väsentliga. Fokuserad och fullständigt inne i rollen tittade jag in i objektivet med en kåt blick och putade med läpparna när jag plötsligt hörde Julias röst eka i lokalen: ”Nu ser man pungkulorna.” […]

Man fascineras av det rika och spännande bildmaterialet som visar Rickard Engfors i drag eller tillsammans med stora stjärnor. Men också av Rickard Engfors, den vanlige. För det är mot slutet av boken, när Rickard Engfors skriver om kärlek, ensamhet, missbruk, panikångest, ADHD med mera som man verkligen fångas som läsare.

Det här är en otroligt modig bok! Den är också en del av den långa inre resa Rickard Engfors har gjort och som han nu bjuder oss att delvis följa med på. Naket och självutlämnande beskriver han sitt alkoholmissbruk och sina ångestattacker, men också de behandlingar han genomgår, alternativa sådana liksom traditionella, med antabus. Vem hade trott allt detta om denna glamorösa stjärna?

Ja du, Rickard! Du kan verkligen sätta författare på ditt visitkort också. Det här är kanske inte Nobelprislitteratur, men du skriver bra och du har viktiga saker att berätta.  Jag kan inte ge annat än högsta betyg!

 

Read Full Post »