Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försvar’

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.


I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka
att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »

I november förra året gick filmen The stranger inside (2007) på TV6. Inte förrän i kväll blev det läge att titta på den – kvällen var för kall för att traska till majbrasan.


En film om hämnd.

                                                                                                                                            Radioprataren Erica Bain och hennes pojkvän David blir misshandlade en kväll när de är ute med hunden. David avlider, men Erica överlever. Efter detta är hon emellertid en helt annan person. En person som söker hämnd. En vigilant. Och hon hämnas inte bara sin pojkvän.

Att ta lagen i egna händer är inte tillåtet. Men vad gör man när lagen inte räcker till? När man VET att de/den skyldiga/e är just skyldig, men det inte finns tillräckliga bevis? Detta dilemma är den här filmens huvudtema. Förvånande nog blir utgången inte den jag trodde. För mig är aldrig våld OK – om det inte handlar om rent försvar i en akut situation.

Huvudrollen spelas alldeles lysande av Jodie Foster! Bara för det blir det högt betyg!

Read Full Post »

Det gick bra för Fästmön att jobba igår kväll, men hon var ovan och ganska trött när jag hämtade henne. Vi tog en tur till Max där vi åt kvällsmål innan vi for hem och softade vid datorerna. Jag hade fått Antiktidningen så jag bläddrade lite i den. Hade också en del mejlkontakt med WordPress angående detta med länkarna. Det visade sig nämligen att det nya funkade hur bra som helst – på Annas dator. Från WordPress kom svaret att det kan krångla för den som använder Explorer 7.0 respektive 8.0 som webbläsare, men att de skulle titta på problemet. Bara det att vi BÅDA använder Explorer 8.0 som webbläsare, så… Enda skillnaden är att vi har olika system i datorerna. Suck… I vart fall är problemet fortfarande inte löst och jag sitter och HTML-kodar länkar. Mycket irriterande och tämligen tidskrävande när man har några såna i ett inlägg…


Ja, jag blir rätt irriterad på nya prylar som gör saker och ting sämre, inte bättre.

                                                                                                                                                           Den nya funktionen på WordPress har som främsta syfte att det ska bli lättare att länka till egna, gamla inlägg. Men hur ofta gör man det? Jag gör det kanske en eller två gånger i veckan. (Fast i det här inlägget har jag gjort det ett par gånger – mest för att testa. Den funktionen fungerade inte heller på det nya sättet… )Vanliga länkar, däremot, har jag massor!

I morse började Anna jobba klockan sju, så hon var uppe före tuppen, jag ungefär med. Det har snöat lite och kommer lite fint från luften, men plogat var det ju inte. Tur att det bara hade kommit lite snö så att det gick att komma in i garaget.

Natten har varit ganska OK, men jag har inte sovit så bra sen jag fick Den Uppseendeväckande Nyheten. Jag tror att min kropp gör sig beredd till både anfall och försvar. För även om nån på nuvarande stället får upprättelse, lär det inte bli nån skillnad för varken mig eller de andra som drabbades på föregående ställe. Jag är i samma situation som tidigare, ingen har kontaktat mig mer än en före detta kollega som var jublande glad. Och glad kan man ju vara för att synden straffar sig själv. Personligen blir jag gladast om jag skulle få nån sorts upprättelse i form av orden

Det är inget fel på dig. Du har inte gjort nåt fel.

Men det får jag aldrig. Däremot vill jag glädja mig och hoppas och tror att utredningen ska visa att jag är en av de drabbade. Detta skulle ge mig en tyst upprättelse i vart fall. För du ska veta att jag inte själv kan tala om HUR MÅNGA gånger jag har rannsakat mig själv och frågat vad jag gjorde för fel. Till slut höll jag på att bli galen, men så insåg jag en dag och jag faktiskt inte lär få några svar. Och det får jag leva med. Men att ändå få veta indirekt att det inte var jag som har felat skänker lisa åt själen.

Det var ungefär som när jag i oktober såg två spöken från det förgångna. Ibland ser jag ju såna – och de har för länge sen lämnat den här jorden. Dessa två var emellertid fullt levande. Och så fick jag bekräftat för över en vecka sen att en av dem hade

återvänt till brottsplatsen

så att säga. Jag trodde igen att jag hade blivit smått galen, men personens agerande får stå för galenskapen. Vem gör så här, egentligen, om man inte har nån form av galenskap i sig..?


Ja, Chucky är en galen och framför allt OND docka.

                                                                                                                                                             I morse låg jag och drömde den konstigaste dröm.  Jag tror att den uppstod i mitt inre när jag häromdan nämnde att jag rymde med mjölkmannen. I drömmen var jag tillbaka i England. Jag var också tillbaka på en av mina gamla arbetsplatser där för där hade jag fått jobb. Men det var märkligt… Stället var totalt ombyggt, mycket läcker inredning. Mina två närmaste kollegor var på plats och det var en otrolig upplevelse att prata med Amerikanskan och Tracy! Jag kände glädje, jag kände saknad. Men när jag vaknade var det ganska OK att se Anna… 😀

Idag jobbar Anna heldag och jag är hemma fram till lunchtid. Ska ner på stan sen och möta Frida för lite shopping inför… MOAHAHAHAHAHAAAAA, säger jag inte!

Nu ska hälla i mig ännu lite mer java och läsa lokalblaskan. LUSLÄSA lokalblaskan i hopp att den inte skonar nån!..

Read Full Post »