Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Toa, topz och tonåring

Ett inlägg i vilket de tre ledorden i rubriken börjar på t. En allitteration, alltså.

---

 

Jaha. Nu undrar du säkert hur jag ska få till det här inlägget med tanke på rubriken. Jaa… jag tycker att det är jättesvårt att sätta rubriker som är bra och som lockar till vidare läsning. Ibland kommer rubriken till mig direkt, för att andra gånger verkligen gömma sig för mig och dyka upp i form av en trist överskrift när allt annat är färdigskrivet sen länge. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid dett. Let’s move on och kolla vad det är jag är ute efter! Först en liten linje för pauserandets skull…

Regnbågslinje, passande nog!

 

Till att börja med handlar mitt inlägg om vanor och rutiner. Har DU såna??? Det har jag. Det måste jag ha på vardagarna för att min tillvaro inte ska rämna. Jag har ganska strikta rutiner, men mina vardagar börjar alltid på samma sätt: jag vaknar vanligen mellan halv sju och sju, jag går på toa och jag topzar (ja, jag tycker att det är snyggt att stava ordet med z!) öronen.

Det där med att topza öronen har jag gjort ett tag, men det tog sin lilla tid. Då och då läser jag i media om vad man ska och inte ska göra. Vid ett läkarbesök som barn sa min generade pappa när doktorn skulle titta in i mina öron, att min öronhygien nog var lite eftersatt. Gissa vad doktorn svarade? Han sa att man INTE ska tvätta öronen för det är inte bra! Så jag fortsatte att inte tvätta öronen, men sen jag blev vuxlig och anlade en korthårig frilla kände jag mig nödd och tvungen att topza öronen varje morgon. Det ser ju verkligen inte trevligt ut med öronvax och annat gojs i öronen. Och det syns ju rätt mycket mer när man har kort hår.

Jag topzar tangentbord också. Här är det mitt gamla tangentbord som får en genomgång.

Häromdan läste jag i nån Expressenbilaga på nätet att man aldrig ska använda topz. Gulp! Varför då då? Jo, vax är bra för öronen för det håller skräp och bakterier borta samtidigt som det gör hörselgångarna och trumhinnorna rena och mjuka. Dessutom gör kroppen sig av med öronvax på egen hand – varje gång du pratar, skrattar och tuggar kryper överflödigt vax ut. Uuuuääääääck, så läbbigt det låter! Det tredje skälet har jag lättare att köpa: med topz kan man i stället råka trycka tillbaka bakterierna in i örat så att det kan bli infektioner.

Ett trasigt öra, vad nu det har med texten att göra..?

Hur ska man hantera vaxet då? Det ser ju verkligen äckligt ut med vaxiga öron! Jo, det finns öronvaxlösande medel som mjukar upp vaxet (receptfritt på apoteket). Eller så kan man skölja ur öronen med ljummet vatten när man duschar. Fast har man mycket besvär får man gå till doktorn. Nja, det där med vatten i öronen tror jag inte på. OK, det hamnar ju lite i öronen när man duschar, men jag skulle aldrig ”vattna” öronen medvetet. Nej, jag fortsätter med mitt topzande. Det kliar faktiskt rätt bra i öronen på morgnarna och då är topz kanon! Men naturligtvis kör jag bara runt i ytterörat, jag trycker verkligen inte in topzen!

Här är vår tonåring inte så gammal, typ sex år… Redan då var bokstäver viktiga i hans liv.

Så. Det var toa och topz. Nu till dagens höjdpunkt: tonåringen. Idag blir nämligen Fästmön tonårsmamma igen – vår minsting fyller 13 bast!!! Det är inte klokt så gamla barnen blir, det är bara vi vuxna som aldrig blir äldre. (Nåja…) Jag har känt Elias sen han var fem år. Då var han en intensiv och kvick liten rackare som älskade Fem myror är fler än fyra elefanter (helst i litterär form) OCH att plocka med storebrorsans pokerspel. Idag är han en lugn och eftertänksam kille. Duktig i skolan och en bra kamrat, sägs det. Vår tonåring… (ja, jag är ju bara bonusmorsa, men han är lite min ändå). I eftermiddag är jag därför och firar den här killen.

I övrigt har jag följt sedvanliga rutiner och vanor den här dan. Men jag har också ringt Ryds och bokat tid för att få stenskottet lagat. På tisdag eftermiddag ska jag dit och jag kan vänta under tiden det lagas (det tar mellan 20 och 30 minuter). Håll nu en tumme för att rutan inte har spruckit helt när jag kommer ut i garaget!

Ha en bra fredag! Jag hoppas att du har nåt att se fram emot den här helgen. Det har jag och det är jag tacksam för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fågelkamp, lakrits, åska och annat vardagligt

Ett som vanligt ganska spretigt inlägg om tillvarons små förtretligheter och glädjeämnen.

---

 

Skepp o… älg! Vad nu det har med saken att göra??? Föremålen finns på en av min mammas hyllor.

Skepp o… älg vad det är skönt att vara hemma! I natt har jag sovit i en säng och även om min rygg tackade mig för nätterna på golvet hemma hos mamma finns det väl aldrig nåt så skönt som att sova i en säng..? Tyvärr kunde jag inte somna till kylig nattluft och måsars skrik. Eftersom de som bor eller är på besök i mitt hus röker måste jag ha stängt åt baksidan och några måsar finns det inte här. Däremot skator. Skitskator! Igår när jag kom hem var hela min balle* nerskiten. Jag fick skrubba. Lite senare på kvällen kom regnet – och ett gäng skator TRODDE att de kunde få skydd under taket på min balle. HA! De hade inte fattat att jag var hemma! Jag körde iväg dem, fast först hade de naturligtvis skitit lite till som jag fick skrubba bort. Man kan säga att ställningen just nu är 2 – 1 till skatorna. Men jag ger mig inte!

Senare delen av gårdagskvällen ägnade jag åt att påbörja läsningen av boken jag ska recensera. Det blev inte så många sidor lästa, för jag var trött och hade svårt att koncentrera mig. Och så började jag titta på ett par program som jag har spelat in på DVD-hårddisken. Det är ytterligare två, tre stycken som jag behöver glo ifatt innan nästa del kommer på TV.

Kanske ska jag mata min dator med salta grodor om den hostar och hackar igen?

Den här dan har jag inlett med sedvanlig administration. Datorn tycks må mycket bättre efter sitt hostande och hackande den senaste tiden, så jag hoppas att den håller sig frisk nu. Annars kanske jag ska rekommendera den lakrits. Jag läste häromdan om att lakrits har så många fantastiska (!) egenskaper. Till att börja med är lakrits nåt som finns i naturen och utvinns av en rot. Lakrits är bra mot magont och sägs ha antiinflammatoriska egenskaper. Bland annat sägs den förhindra inflammationer i levern som har med hepatit att göra. Lakrits kan också vara bra mot halsbränna och eksem. Irritation, klåda och svullnad i och på huden känns mindre om huden smörjs in med lakrits. (Jag kanske bör smörja in mig mot skatirritation och irritation mot rökare?) Som grädde på moset kan lakrits ha en koppling till viktminskning. Fast… självklart finns det negativa saker med lakrits också. Lakrits och salmiak höjer blodtrycket och därför ska den som redan har högt blodtryck undvika lakrits. Och sen är jag ju förstås inte så säker på att lakrits har nån effekt på en krånglande dator…

Vädermässigt har den här dagen börjat soligt, men väderappen talar om regn och åska i eftermiddag. Därför bör jag ta mig till affären redan på förmiddagen. Visserligen var jag på Tokerian igår kväll, men jag var så trött att det enda som kom med hem var fil, mjölk och kycklingkorv. Jag kom nog av mig för att jag träffade en TREVLIG pensionerad kollega som jag babblade med en stund.

Att läsa är det jag gillar mest, ifall du har missat det. Här är en del av min skönlitteratur hemma.

Om det blir regn och åska senare lär datorn stängas av. Då ska jag mysa med boken jag ska recensera. Jag läste i Byhålebladet häromdan hur man ska skydda sig mot åska. Eller snarare vad man ska och inte ska göra om det åskar. Man ska undvika kontakt med vatten när det åskar, så duscha och tvätta håret bör jag därför också göra på förmiddagen, dårå. Om det åskar när jag är ute ska jag naturligtvis inte ställa mig under ett träd. Träd är rena åskledarna! Det bästa är att huka sig och göra sig så låg som möjligt. Det innebär att jag är väldigt åsksäker vissa dar, alltså. (<== självinsikt med en touch av självironi) Bästa stället att vara på, enligt Vernon Cooray, som enligt byhålebladsartikeln är åskforskare vid Uppsala universitet (han är i själva verket professor i elektricitetslära), är inomhus. Fast man ska, som sagt, hålla sig borta från duschar och vattenkranar, men även från elektriska apparater. Sladdar ska man dra ur först, emellertid. Så… jag hoppas på ett hejdundrande väder i eftermiddag så jag får ägna mig åt det jag gillar mest: att läsa.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar här nedan och berättar blir jag glad!

*min balle = min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällspromenad – Byhålan by night

Ett promenerande inlägg.

---

 

Det blev en kvällspromenad igår efter att vi hade tittat på Ann-Sofie i När livet vänder. Tänk att 30 minuter program kan ge en så mycket att tänka på! Det var skönt med frisk luft för tankarna. Rygg och ben tackade för att de fick röra på sig efter en dag tillbringad mest i bilen – och lite i och ur. Mamma pinnade på så bra, vilket glädjer mig. Den nya rollatorn är stabilare än den gamla och fungerar till och med hyfsat utomhus på vintertid.

Vi gick längs med Vätterpromenaden en bit och sen upp till Sjögatan där lilla Tofflans första hem fortfarande står kvar. Då var det grönt, men sen många år tillbaka har huset en beige färg. Men det kallas än idag Gröna Nöden och sägs vara bebott av ”fint folk”. (Det var väl därför vi flyttade…)

Det var mörkt när vi gick ut, men jag tog ända några bilder från kvällspromenaden i Metropolen Byhålan. Här är en del av dem:

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Idag då? Jag pinade mig upp efter cirka fem timmars sömn för sedvanlig vardagsadministration. Senare blir det ett par ärenden på stan för min del. Kanske packar jag in mamma i bilen för att jaga en lampskärm samt en tur upp till graven med påskliljor. Vidare har jag fått i uppdrag att gå ner med saker i källarförrådet och att göra fint på mammas balle*. Lax ska inhandlas till påskafton, för det glömde jag köpa igår. Och… jaa, däremellan ska jag klia på några konstiga bett jag fick i förrgår. Jag messade över några bilder till Fästmön igår kväll, men hon blev inte imponerad, mest äcklad. Gissar att hon var trött på skröpligheter efter en tuff första dag med ny arbetsgivare.

Vidare ser jag fram emot att få en vägbeskrivning per mejl som ska leda mig och mamma till en vän på påskdagen. Det är en utflykt jag verkligen ser fram emot! Östergyllen är så vackert på våren och utflykter på landet är härliga.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så blir jag glad! Det är roligt att läsa vad du gör!

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bruten livslinje

Ett inlägg om livet. Men mest om döden.

---

 

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.

I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.

Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.

Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.

För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…

I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.

Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.

Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.

Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.

Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan testar: Två oljor

Ett oljigt inlägg.

---

 

Hjärtats milda intimolja och Niveas Natural shower oil funkar utmärkt för mig!

När man blir äldre händer en del saker i och utanpå kroppen. Man blir torr, helt enkelt. Och torrhet kliar. Jag har länge letat efter bra produkter som motverkar den här torrheten, men inte förrän helt nyligen hittat två oljor som passar mig alldeles utmärkt! Häng med in i duschen med mig så ska jag berätta.

Apoteket Hjärtats produkter har jag inte haft så mycket gott att säga om tidigare. Jag tycker att många av deras egna varor och märken är rätt dåliga – se länkarna i slutet på det här inlägget. Men det finns ett och annat undantag. Hjärtats milda intimolja hör till dem.

Som jag har letat efter bra intimtvål! De vanliga sorterna gick för ett par år sen fet(!)bort av det skälet att de visserligen gjorde mig ren, men inte åtgärdade varken klåda eller sveda. På Apoteket Hjärtat intill Tokerian finns en apotekare som är i min ålder. En dag tog jag mod till mig och frågade. Jag blev då rekommenderad Hjärtats milda intimolja för 55 kronor flaskan. Redan efter att jag hade använt den ett par gånger blev jag nöjd och glad: jag blev inte bara ren, utan mina besvär försvann.

Oljan är dessutom dryg. Den känns i tunnaste laget, men man behöver verkligen inte ta massor varje gång.

Vid ett tillfälle tog min olja slut och jag köpte ACO:s intimolja. Den var ju utvecklad av experter och borde ju vara minst lika bra som Hjärtats. HA! Inte på mig, inte! Jag fick tillbaka mina problem ganska snart.

Apoteket Hjärtats milda intimolja får därför högsta Toffelbetyg.

Till resten av min kliande kropp då? Efter duschen har jag testat lite olika lotioner och krämer, till och med body butter. De flesta är antingen för tunna och vattniga eller alldeles för feta. Dessutom tar det ju extra lång tid om man ska smörja in sig efter duschen också. Varför inte fixa det redan i duschen, så att säga? Så jag köpte Niveas natural oil shower oil, men jag var misstänk-sam. Min största fundering var om det skulle bli halt i duschen och om hela jag skulle bli fetkladdig.

Ingetdera hände. I stället blev huden otroligt mjuk, även på ställen som överarmarna, där jag tidigare var extremt torr. Priset är inte särskilt högt heller, även om det kanske ligger något högre än en vanlig duschcrème. I gengäld är Niveas duscholja precis som Hjärtats intimolja – dryg.

Niveas natural oil shower oil får även den högsta Toffelbetyg.

Tofflan testar Apolosophyprodukter: Vård av fötter

Tofflan testar: Apolosophy nagellack

Tofflan testar: Apolosophy fotcreme

Tofflan testar: Apolosophy fotspray

Apoteket Hjärtats fotcreme – parfyrmerad, svalkande och… blaskig

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite oklart, sådär…

Ett rätt klibbigt inlägg.

---

 

Natthimlen den 4 augusti 2014.

Det var om möjligt ännu varmare igår än tidigare dar. Kvällen var ljum och tempera-turen låg nånstans mellan 22 och 23 grader. Mitt största problem just nu är vad jag ska ikläda mig till intervjun i morgon. Tror att det blir ungefär samma klädsel som den jag hade förra måndagen, på intervjun som inte blev av.

Jag kunde i alla fall njuta lite av kvällen, mörkret och tystnaden på ballen* igår. Det var faktiskt väldigt tyst från ett visst håll. Jag hoppas att de, precis som föregångarna, läser min blogg. Men bara så det är klart för alla: jag tänker inte skita i att kontakta styrelsen och klaga.

Dagen jag vaknade till idag känns mera oklar än andra dar. Det är fortfarande varmt, men det är mulet. När jag hade sparkat igång datorn (idag behövde den lite övertalning igen för att hitta nätverket) visade vädergadgeten så här:

Dagens första väderprognos.

När jag hade suttit en stund och sökt ett par jobb (hittade bara två idag, så nu ligger jag på tre minus eftersom jag bara hittade ett igår), hade vädergadgeten ändrat sig till detta:

Dagens andra väderprognos.

 

Nåja, den första prognosen känns mer säker än den andra. Solen syns inte till bakom molnen och det är klibbigt!

En vaktmästarflicka har kört lite grann med sitt fordon på gräsmattan på baksidan. Fordonet låter otroligt högt, så nu har säkert inte bara hela mitt hus vaknat utan även de två andra i hästskon som husen bildar. Mig stör det inte, men visst är det lite märkligt att det alltid ska köras med fordon, gräsklippare och trimmer mellan klockan sju och nio på morgonen? En del har faktiskt fortfarande semester eller sommarlov… Mig stör det inte ett dugg. Jag är oftast uppe vid sju, för jag är en ganska typisk morgonmänniska. Och sen går det faktiskt inte att sova så bra på morgnarna just nu eftersom morgonsolen letar sig in i sovrummet trots nerfällda persienner och fördragna mörkläggningsgardiner.

Två intressanta jobb hittade jag, som sagt, att söka idag. Hittills, alltså. Ett av dem finns inte helt nära min bostad i Uppsala. Men framför allt det andra jobbet, beläget här i stan, var intressant. Det handlar om samhällskommunikation och förenklingar för medborgaren i sina kontakter med myndigheter och det offentliga. Sånt brinner jag för! Därför gick jag igång lite när e-formuläret till det andra jobbet jag sökte var icke samarbetsvilligt. Såna formulär skapar riktigt stor bad will, det har jag erfarenhet av både som användare och som producent av formulär. Jag förstår att man vill förenkla för mottagaren genom att ha väldigt många fält som användaren ska fylla i. Men för användaren blir det ofta att stapla kakor ovanpå varandra, så att säga, eftersom informationen som efterfrågas redan finns i bifogad fil. För tack och lov kan man fortfarande bifoga filer till de flesta arbetsgivare! Jag tror inte de förstår hur tidsödande det är att sitta och skriva om och in alla uppgifter som redan finns på fil i ett e-formulär – som dessutom gärna krånglar. Mitt problem idag var att slutresultatet inte såg ut som det skulle vad gäller radfallet, framför allt.

Planer för dagen? Nu ska jag in i duschen. Efter frukost blir det en rekognosceringstur (jag vill inte köra vilse i morgon…) och sen behöver jag handla hem lite mer än det jag gjorde igår. När man går hemma så här går det åt väldigt mycket kaffe – och toapapper, framför allt… I eftermiddag ska jag eventuellt träffa Kommunalrådet om det vill sig på lite olika sätt. Man får vara flexibel, helt enkelt, när det är lite oklart.

Kräftorna förra året.

I övrigt planerar vi en kräftskiva till helgen, Fästmön och jag. Först pratade vi om fredag, nu blir det lördag eftersom Anna för en gångs har möjlighet att följa med kompisar ut just på fredag. Men kräftorna ligger kvar här i säkert förvar. Tror jag. Ska bara inhandla dem först…

Annars skulle jag kunna lägga mig själv i en glasskål och servera mig. Eller i alla fall övre delen av min rygg och axlarna. De är kräftfärgade efter paraden i lördags och nu har det börjat klia lite också…

ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äckliga grannar och knäppa jag

Ett gott & blandat inlägg. Eller rätt äckligt.

---

 

Anna letade godbitar i Gott & blandat-påsen i mörkret igår kväll.

Efter gårdagens läskiga filmkväll hade vi lite svårt att sova i natt. Fästmön tyckte att det kändes som om hon hade druckit kaffe. På mig kliade överallt. Och sen var det ju rätt varmt. Att vi var uppskrämda erkände väl ingen av oss… Men vi överlevde natten, trots att jag drömde att mitt hjärta stannade. Frukost intog vi på Annas balle* allt medan en granne hade allt upptänkliga kroppsljud för sig. H*n hade nämligen inte stängt sitt badrumsfönster. Vi hörde typ ”allt” och jag kan säga att frukostfilen åkte hiss och blåbären studsade i strupen… En del grannar är bara så äckliga!!!

Idag är finvädret tillbaka. Anna tvättar och packar inför sin och Elias semestertripp i morgon. Själv sitter jag och funderar på om jag ska orka pallra mig in till stan i hettan och träffa en mycket god vän. Jag tål ju inte värmen så bra. Men jag vill ju gärna träffa vännen. Äh, jag tänker ett tag till!

Anna solade en liten stund efter frukost på sin balkong. Men nu söker vi svalka.

Det är svårt att hitta svalka nånstans. Anna hänger just nu under takfläkten i Elias rum. Jag försöker sitta i drag vid balledörren**. Vi har svettningar, kan man lugnt säga. Av den svalkande morgontoaletten – utan äckliga kroppsljud och med stängd dörr och dito fönster – märks föga. En dusch skulle sitta fint, men jag sparar mig till kvällen, tror jag.

Inne på tjejtoan hos Anna höll jag på att göra nåt riktigt knäppt i morse. Det var sååå nära att jag grabbade tag i flaskan med hårborttag-ningsmedel i stället för bajssprejen… Tänk om det hade landat på mitt huvud… Jag som inte har så mycket hår där nu sen Mona klippte och rakade i måndags… Ja, jag är rätt knäpp och okvinnlig, det är bara att inse. (Hårborttagningsmedel… vad ska man ha det till?)

I övrigt satte Anna myror i våra huvuden i morse genom att komma och tänka på en viss solkräm som var populär i vår ungdom. Ingen av oss kom ihåg vad den hette först, men efter rannsakning av långtidsminnet var det faktiskt jag som hittade namnet:

Delial!!!

Ett – noll till mig, alltså, i icke-demens, den här dagen. Nu ska jag se om jag inte kan spöa en viss orm i ett speciellt spel, allt medan jag funderar på huruvida jag ska göra en stadstripp eller inte.

 

*Annas balle = Annas balkong
**balledörren = balkongdörren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hon heter Majken

Ett hundinlägg.

---

 

Det är ansträngt just nu, mitt förhållande till andra människor. Det är verkligen inte fel på

alla andra,

det är fel på mig. Och varje gång jag skriver om det på bloggen eller på Twitter så kommer den ännu fler oönskade besök av människor som bara snokar. Men det är faktiskt lite bra att vara förföljd och hånad. Det ökar trafiken så till den milda grad att jag får fler och fler skrivuppdrag, vilket ger mig inkomst. Det tackar jag troll och annat oknytt för!

Ungefär så här såg hon ut, Majken. Men bilden är lånad från hundstunden.se

I verkliga livet, det som inte pågår i sajberspäjs utan i rummet där jag sitter eller däromkring, har jag just intagit en salladslunch och en därpå följande liten promenad. Håglös, med tårarna i ögonen, traskar jag runt just nu. Idag är verkligen ingen bra dag, för det är tisdag.

Men på väg in i Kexfabriken eller Besticklådan igen mötte jag henne. Hon, en ståtlig svart skönhet. Jag bad hennes medföljare om lov att hälsa på henne. Fick veta namn, ålder och lite annat också. Bäst av allt, klia henne på halsen. Se hur hon sträckte på sig, kom närmare, kände av att jag var ledsen. Hundar är bästa medicinen mot dumma tårar. Hon heter Majken och var på väg till frissan. Vi träffas nog aldrig mer.

Uppe i trapphuset träffade jag min lokala fanclub. Det var gott. Jag vet att vi ska sakna varandra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »