Torftigt, men ingen nöd

Ett inlägg om andra halvan av helgen.

---

 

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt är inte sött och gott och mjukt…

Ett inlägg om det goda och det hårda i tillvaron.

---

 

Allt på kakfatet är inte sött, gott eller ätbart…

Idag har det varit en rätt omtumlande dag. Jag tänker inte gå in närmare på vilket sätt den har varit omtumlande, men… tillvaron kan vara ganska hård ibland. Och även mjuk och söt… Det är väl dessa variationer som förhoppningsvis får oss att gilla de bra dagarna.

Jag tuffar på under arbetsdagarna. Inside information har gett vid handen att många känt sig manade och få har blivit kallade. Jag är inte en av dem. Det kanske är rätt bra det, för jag upptäckte en riktig surdeg idag som hade gömt sig underst i en hög, pinsamt nog för mig. Tur att att de inblandade i den inte är sura utan glada och trevliga. Min arbetsdag har alltså inneburit lite gott och blandat, mest lay out, en del Photoshoppande och ett par korrektursvängar.

NK* och jag tog en restauranglunch idag. Det behövde vi, även om tankarna var på annat håll. Fint sällskap fick vi också just när vi nästan skulle gå – kollegan D och självaste generaldirektören… Det blev till att sitta kvar och prata en stund till.

Pappas cigarrettask finns i min ägo, men den är förstås tom.

Humöret försöker jag hålla uppe. Ibland går det bra, andra gånger… mindre bra. Om morgnarna, när jag hissar upp persiennerna, brukar jag flina lite åt rökarna mitt emot. De sitter som svarta Mårror på sina ballar** och blossar på sina stinkpinnar. Det känns som om de glor rakt in i mitt hem, på mig. Men det får de så gärna göra om de tycker att det är kul – jag har inget att dölja. Jag är bara glad att jag själv inte är nån blossande Mårra på en balle i New Village… Det var elva och ett halvt år sen, snart, som jag slutade med dumheten att röka. Det ser bara så dumt ut, tycker jag nu, när folk stoppar en vit, rykande och stinkande sak mellan sina läppar. Att medvetet göra sig själv – och omgivningen – sjuk… Hur kan en vara så… korkad?!

Nä, nu till det goda i tillvaron. I afton är det ju Antikrundan och den spelades in i Uppsala i augusti förra året. Den som tittar kanske får se en och annan Uppsalaprofil fladdra förbi… Jag tänker i vart fall glo och värdera med min app. Det är både roligt och lärorikt.

Annat gott i tillvaron är att läsa böcker. Det rekommenderar jag alltid alla att göra. Just nu läser jag trivsamma Kristina Appelqvists deckare i universitetsmiljö, Flickan framför muren – och får hela tiden associationer till Den Bästa Arbetsplatsen.

För den som gillar en annan deckarförfattare, Kristina Ohlsson, kan jag tipsa om en tävling som Akademibokhandelns vänner har, Författare i fokus. Genom att svara på sex frågor om Kristina Ohlssons författarskap samt skriva en motivation varför just du ska vinna kan du ha chans att roffa åt dig ett bokpaket – eller ”i sämsta fall” ett signerat exemplar av Kristina Ohlssons senaste bok, skräckromanen Sjuka själar. Här har du länken till tävlingen!

 

*NK = Närmaste kollegan
**ballar = balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag med en hund: Mårran och Bubben

Ett hundvänligt inlägg.

---

 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot.

Vädret har varit perfekt för promenader. Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!

Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kisserier och bokhandelsnischer

Ett inlägg om allt från kiss till litteratur.

---

 

Elliot och Mårran från Mumintrollen ute på promenad?

Vi har varit på promenad, killen och jag. Jag startade förstås Runkeeper (stavad med ett k, Gunilla!), stegmätaren på mobajlen får jag inte igång. Däremot kalorimätaren. Över 200 kalorier brände jag under vår vandring. Det är en halv 100 grams chokladkaka, det, ungefär… Synd att Elliot inte är här oftare. Så smal jag skulle bli då.

Det var länge sen jag var ute och promenerade med en killhund. Jag har glömt hur ofta de ”kissar”. Men ändå. Lille Elliots blåsas innehåll är nog en piss i havet (!) jämfört med bötfällda kissande svenskar. Hittills i år har de bötfällda kissat över 400 liter olagligt… Det vill säga ett par badkar, om man nu vill göra bilden tydligare.

Innan det blir frukost här tog jag en liten tur i media. I lokalblaskan läste jag en positiv artikel om att bokhandeln ser positivt på framtiden. Det glädjer mig enormt, för det finns väl inget som är så häftigt som att strosa runt i timmar i en bokhandel? Det gör man liksom inte direkt när man nätshoppar böcker. Då är det snabbt och billigt som gäller. För det är ju onekligen så att nätbokhandlarnas priser är mycket lägre än de fysiska bokhandlarnas. Och ibland har nöden ingen lag – jag har inte råd att köpa böcker i en vanlig bokhandel.

Några av mina hyllor med skönlitteratur. Fast här är inga böcker till salu.

Men den anrika bokhandeln Hedengrens i Stockholm närapå nedläggning skapade ringar på vattnet. Det var som om vi bokmalar insåg att ska vi rädda våra fysiska bokhandlare måste vi ju faktiskt handla där. Bokhandlarna själva försöker också bredda sina verksamheter eller nischa sig. Båda sätten verkar funka! The English Bookshop är tämligen nischad – det säger ju dess namn. Den har funnits i 20 år och har aldrig minskat sin försäljning. Men enligt ägaren Jan Smedh är bokhandeln också personlig i sina möten med kunderna och aktiva i sociala medier. Drottninggatans bokhandel satsar på författarbesök, bokcirklar och kafé. Ägaren Mårten Ericsson säger i lokalblaskan att kaféet har gjort att bokhandeln verkligen har blivit den mötesplats han önskade.

Det låter verkligen toppen och jag – och Elliot! – önskar dem lycka till! Kanske nån av dem välkomnar bokintresserande hundar också..?

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mårran speaking!

I morse var det två grader kallt när jag klev upp. När jag passerade termometern nästa gång, för att inta min frukostyoghurt, var det tre grader kallt. Och när jag skulle åka var det fyra grader kallt. Hur kan temperaturen sjunka så fort på nån timma? Är jag nån sorts Mårran, eller? (Det tror jag många skulle skriva under på!.. Jag är ju en sån åsiktsmaskin och dessutom väldigt elak. Är man kvinna ska man passa sig för att vara nåt av dessa – för då blir framför allt vissa andra kvinnor så… avundsjuka/bittra/arga – välj det alternativ som önskas! Men jag är ju å andra sidan Mannen i familjen när det gäller Fästmön och mig själv – för jag kör ju bilen.)

Tänkte pigga upp mig lite och stoppade ner händerna i mina nya, fina vantar, men fick tyvärr byta dem till mina sedvanliga svarta handskar för prinskorvsfingrar. Handskarna funkar nämligen bättre att köra bil i, stickade vantar gör att min läderratt bara glider. Och eftersom det fortfarande är snorhalt är det väsentligt att kunna ha ett bra grepp om ratten. Nån muff har jag för övrigt inte på den. Det försämrar greppet ytterligare.

Kunde inte ha dem idag.

Det är som sagt fortfarande väldigt halt ute och ganska moddigt. Vaktis brukar ploga hemma precis innan jag ska ge mig ut till garaget och det är ju bra. Bara det att det blir snorhalt på gångbanorna eftersom han inte sandar. Än så länge har jag klarat såväl handleder som lårbenshalsar.

I morse höll jag på att få vänstersidan på bilen och mig själv, dårå, intryckta av en firmabils förare som uppenbarligen varken är bekant med högerregeln eller hur man kör i en rondell. Men jag hade låg fart och kunde bromsa. Lite ironiskt var det dock att läsa den lilla dekalen som satt på en av firmabilens bakdörrar:

Vi gynnar dem som håller avstånd.

Man skulle ju kunna ändra texten till

Vi hoppas att du håller rejält med avstånd från vår bil, för det är åtminstone två basala trafikregler våra förare inte kan.

Då skulle dekalen täcka kanske båda bakdörrarna därmed  få en bättre och varnande funktion.

Sen kunde man ha isprinsessor som åkte före och efter firmabilen i varnande syfte.

Jag var och klippte mig igår efter jobbet. Det var skönt att få rensa skallen, men som du nu har noterat kan min duktiga frissa inte göra nåt åt insidan. Utsidan blev jag emellertid nöjd med, men eftersom jag nu har legat på frisyren lägger jag inte ut nån bild.

Idag är det webberier för hela slanten, både externa och interna. Jag har hur mycket som helst att lägga ut och det verkar inte minska på nåt sätt… Så lite behövd är man nog. Frågan är om jag ska be om ett möte med prefekten på institution 2 eller om jag ska avvakta. Min tid här rinner ju ut, sakta men säkert. Kanske ska kolla lite med M först…

I morgon ska jag presentera ett förslag till husets interna webbplats för ML och sen är det bara att vänta och se tills IT har gjort den tillgänglig!

Händer det nåt som du irriterar dig på idag eller är dan ett enda stort solsken???

Livet är kort.

Read Full Post »

Rapport från Tokerian och en kylig promenad

Det var nödvändigt att införskaffa föda idag, så jag traskade iväg mitt på dan till Tokerian. Mamma var hemma för att tvätta håret. Dagen var solig och kylig, ner mot sex grader kallt.

Jag kan bara konstatera, att en del ting i livet är vackra, medan andra är… mindre vackra. Eller inte vackra alls. Inte nånstans.

Amaryllisen jag fick av Fästmön tillhör det vackra i tillvaron. Nu blommar den med två klockor och en knopp är på väg.

På Tokerian irriterade jag mig på följande patrask:

• En tjej som måtte ha använt tio burkar hårspray – alternativt stelopererat sitt hår.
• Gråa mjuksbrallor på stort arsle, till det små fötter och en megafonröst som talade i mobiltelefon och gick i vägen. Hela tiden.
• Till och med ZZ Top var där och hasade omkring – i grå mjukisbrax! USCH!
• En kvinna som uppenbarligen är med i rörelsen Vägra varukorg! kånkade och bar sina varor i händer och under armar – så att varorna stack ut och petade mig i rumpan ett antal gånger.
• Och så, den värsta av dem alla, Mårran gick omkring där inne, stor och svart med en gigantisk finne i pannan, en finne som hade ett trafikljus alla färger – rött, gult, grönt. Fy te rackarns!

Nä, jag gick hem igen och inte var jag på bättre humör, så jag sa till mamma att jag skulle ta en promenad. Försökte se lite vackert omkring mig. Det hade snöat igår och snön täckte nätt och jämnt gräset.

Snön täckte nätt och jämnt gräset.

Jag traskade runt området och såg en liten, gul blomma som trotsade kylan. Tänk vilken livskraft det finns i naturen!

Snacka om att trotsa kylan! Notera knopparna, dessutom.

Solen gav de mest märkliga färger åt en del träd. Det här trädet, täckt av gulaktig mossa, såg nästan grönt ut på stammen. Fotot gör inte rättvisa åt verkligheten!

Det här trädet såg nästan grönt ut i solen.

Sa jag att jag älskar träd? Träd och blommor, grenar, kvistar, gräs, buskar… Sånt som inte kan göra illa som människor kan. Träd kan man dessutom krama!

Ett annat träd mot vinterhimlen.

För övrigt, en av dem jag nämner i punkterna ovan på Tokerian är jag själv, så min avskydda besökare Sir Väs* behöver inte vara orolig att jag enbart häcklar andra – jag häcklar mig själv minst lika mycket. Kan DU gissa vem som är jag???

 

* Sir Väs = ett webbtroll som inte vill ge sig av från min blogg

Read Full Post »

En mugg kaffe och värme

Intervjun med fru Chef1 blev inställd idag och framflyttad till i morgon klockan 16.30. Inte nån idealisk tid för mig, eftersom min ork börjar ta slut vid 16, men sånt är läget. Bara att gilla det.

Tog mig i stället i kragen och ringde min pusselbankir. Det gick inte så bra. Jag slog antagligen fel nummer, för det hade upphört, fick jag höra. Slog i stället mobilnumret till pusselbankirens sambo K som blev jätteförvirrad och inte förstod vem jag var – förrän jag sa att det var Tofflan. Tänk, jag är mer känd som Tofflan än mitt riktiga namn! Så bröts samtalet… Ja, det var rena snurren, men efter många men och ett och annat aber dessutom plingade jag Monicas ytterdörr.

Med en grå imaginär filt över hela mig och ett utseende som Mårrans blir jag rädd att möta folk. Till och med människor som jag vet är vänliga. Jag är stolt att jag trotsade min rädsla och vågade!

Mårran = jag.

                                                                                                                                                          Monica är verkligen varm och vänlig och jag fick en het orange mugg kaffe att hålla i. Varje gång jag går där ifrån känner jag mig lugnare. Och lite hoppfullare. I februari kunde jag vänta mig nåt positivt, sa hon. Jag funderar om jag kan vänta till dess. Jag ska försöka. Jag ska verkligen försöka, även om jag är tämligen uppgiven just nu.

Det är så många som är snälla och vänliga runt omkring mig! Det är jag inte värd! Och jag har svårt att ta till mig snällheten och vänligheten. Problemet ligger hos mig, inte hos alla snälla – och tro inte att jag inte är tacksam för att du bryr dig – för det är jag!

När jag så kom hem i kväll hittade jag, inknölat i min postbox, ett paket från Tomten i Metropolen Byhålan. Månntro Tomten heter FEM och är nyss FEM(tio) fyllda..? Stort TACK, jag ska försöka hålla fingrarna i styr till den 24:e!

Read Full Post »

Gnisslig dag och en massa korrekturläsning

Nej, fy te rackarns, det har inte varit nån bra dag alls idag! Det känns som om det har lagt sig en grå, tung, fuktig och illaluktande filt över mig. Och själv är jag som Mårran…

Jag är Mårran idag.

                                                                                                                                                            Hela dan har jag ägnat åt att läsa korrektur på diverse saker till höger och vänster. Det blev en riktig rödpennedag. Hoppas nu bara att samtliga inblandade gillar det och inte blir stötta… Två har tackat mig med ett leende, trean är kvar och jag är osäker på hur mina påpekanden tas emot…

På förmiddagen höll jag på att missa ett möte som jag skulle ha deltagit i, men lyckades hänga med trots att jag var dåligt förberedd…

Vid lunchtid ringde min tandhygienist och ville boka om min tid på onsdag kväll. Mottagningen har nämligen dragits med en besvärlig vattenskada och just på onsdag skulle hantverkarna BORRA (!) – inte så bra att ha rädda patienter där då. Framför allt skulle väl både patienter och personal bli hörselskadade av oljudet. Så vi bokade om tiden till en morgontid. Men det dröjde bara nån timma innan jag kom på att just den dan ska jag vara behjälplig på en konferens… Bara att ringa mottagningen 0ch boka om tid. Igen.

Detta plus ovetskapen omkring utfallet av förra veckans intervju gör att jag känner mig nervös och orolig och naturligtvis inte kan planera på grund av ekonomin. Jag väntar på ersättning från Försäkringskassan, men man vet ju att sånt kan man få vänta på…

Fästmön och jag kom hem nästan samtidigt idag. Anna hade haft en sisådär dag på stan. (Det blev ingen utprovning av brillor idag, det fanns inga tider…)Trötta och hungriga, Anna varm, jag frusen, skuttade vi iväg till Tokerian. Och där blir man ju inte precis mindre trött av alla… intressanta människor man möter. Tre normala var också där och handlade – Anna, jag och L. Det tar sig!

När vi närmade oss hemmet igen insåg vi att yet another barnfamilj flyttar in. Inte precis så att somliga jublar… Var bor alla trevliga och intressanta människor i min ålder, till exempel???

JAA! Jag behöver maaat! Men… jag hade ju lyckats komma åt spislåset – %&#”?% barnsäkert skit – så middagen dröjer…

Kyliga hälsningar

Mårran

Rätt sur…

                                                                                                                                                             PS Halvvägs under middagen ringde sen mamma. Då hade blodsockret mitt emellertid åkt upp lite och jag kunde tala med henne i ganska normal samtalston mellan tuggorna. Nej, mamma vill inte uppfatta uppfattar inte att man inte gärna vill telefonera när man äter.

Read Full Post »

Tokerian tur och retur. Del 206.

Glä! Vi ska till Pride på torsdag och vad händer? Lingonen trillar in! Tofflan blev därför tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla choklad nödvändigheter. Och få sig ett uppmuntrande skratt åt följande:

• två riktiga apor eyeballade Tofflan på väg mot Tokerian. Tofflan eyeballade tillbaka – nån j***a ordning får det väl för f*n vara!
• en militant tant styrde sin gubbe mot rätt diskmedel. Gubben var ovillig.
• en jättesöt liten tjej kånkade och bar en skittung varukorg.
• två ganska unga kvinnor gled omkring i var sin fotsid dräkt. Den ena (dräkten, alltså!) var bajsbrun, den andra zebrarandig. Det såg ut som om de var på väg till ett cocktailparty och inte inne på Tokerian för att köpa falukorv.
• en skum figur, helt klädd i tjockis-svart, gled runt längs hyllorna och spred iskyla, en riktig Mårran. Figur var iklädd en tank-top som var alldeles för kort vilket innebar att en stinn buk, totalt onådd av en endaste solstråle, tittade fram över shortslinningen. Och ur shortsen stack ett par blåvita ben med långa, mörka hårstrån ut. Huvva! säger jag bara. Jag blev riktigt rädd!

Minus strumporna idag, dårå!

 

• en gigantisk mansperson hade uppenbarliga problem att få byxorna att stanna uppe – trots både hängslen och livrem.

Ja men se där! Det var ju en riktigt rolig stund! Roligast hade jag åt Mårran-figuren, som jag såg spegelbilden av i ett av skyltfönstren. Det var ju jag, liksom…

Read Full Post »

Mårran, ett av de missförstådda monstren

Mårran är ett av de missförstådda monstren i litteratur, konst, film etc. Det hävdar Sara Haldert i en TT-artikel. Och när jag läser vidare inser jag att hon har rätt! Mårran, den iskalla, längtar ju efter värme.

Mårran skapades av Tove Jansson. Många tror att Mårran är ond och fryser allt till is för att jäklas. Men i själva verket längtar hon bara efter värmen. Fast hon vet ju inte hur man gör för att bli varm.

Mårran skildras som en stor och mörk figur. Ingen tycker om henne. Där hon hasar fram fryser allt till is av skräck. Mårran längtar så mycket efter närhet och värme att hon sätter sig på det varma – och släcker det.

Mårran är ensam och missförstådd och längtar egentligen efter värme.

                                                                                                                                                             Första gången Mårran såg dagens ljus var 1948 i Trollkarlens hatt. Hon är nog den mest ensamma figuren jag vet! Mårran har blivit en symbol för den stackare som inte vågar ta emot kärlek. Det är därför hon fortsätter att vara ensam – och läskig. För en del. För dem som till exempel tycker att alla som inte är Svensson är obehagliga och elak, typ.

Mitt namn, Tofflan, är snarlikt det engelska namnet för Knyttet. Toffle, eller Knyttet dårå, har en egen bok med titeln Vem kan trösta Knyttet? (Who will comfort Toffle?) Knyttet är också väldigt ensam i sitt stora hus, men ger sig ut i världen för att bli mindre ensam. Fast Knyttet är blyg och har svårt att få vänner. Till sist finner Knyttet emellertid tröst vid havet och blir modig.

Knyttet är också ensam, men finner tröst vid havet och blir modig.

Read Full Post »