Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kärleksrelationer’

Ett inlägg om en bok.


 

I sanningens namn

När snö och isvindar viner runt knuten finns det väl inget bättre än att begrava sig djupt i nån spännande bok? Jag började på allvar läsa min fjärde julklappsbok igår. I morse läste jag ut Viveca Stens I sanningens namn, en klapp från Fästmön. Tack snälla Anna!!!

Som så ofta i Sandhamns-böckerna utspelar sig flera berättelser samtidigt. Här handlar det om Noras förestående bröllop, om en rättegång och om kärleksrelationer och äktenskap. Men huvudhistorien utspelar sig på ett seglarläger i skärgården. Hit kommer Benjamin – för att hans pappa tycker att det vore bra för honom. Benjamin själv vill inte. Ganska snart blir han dessutom mobbad av två äldre killar. En dag försvinner en av tjejerna. Ledaren Isak, som börjar må bättre efter en depression, är ansvarig för hennes grupp och blir förstås lättad när hon kommer tillrätta. Men när sen Benjamin, också i Isaks grupp, försvinner är katastrofen ett faktum. Särskilt som en pedofil har synts prata med pojken… Polisen Thomas, vars äktenskap är aningen svajigt, får i uppdrag att hitta pojken.

Att det är flera berättelser som för handlingen framåt är ett vanligt grepp i dagens deckare. Viveca Stens böcker kan därför inte riktigt klassas som rena deckare eller thrillers – de är också relationsromaner. För egen del är jag mest intresserad av spänning, inte kärleksrelationer. I den här senaste romanen, I sanningens namn, tycker jag att relationsbitarna tar över aningen för mycket för att passa min smak.

Men… trots lite för mycket fokus på kärleksrelationer, de i mitt tycke rätt sega rättegångsglimtarna och alla kisserier (av rädsla eller tankar kring att eventuellt kissa ner sig i döden) är boken spännande. Läsarens sympatier flyttas hela tiden, i alla grupper. Slutet blir inte alls som jag trodde utan bättre. Och det är slutet som gör att Toffelomdömet stiger en toffla över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »