Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged Ann Heberlein, annorlunda, ögon, bära, berätta, bevisa, bipolär sjukdom, bra idéer, brömsa, djup sorg, djupt deprimerad, dra med läkare, drama, ensam, föreläsning, förhållande, förstå, fyrkantig, galen, galna saker, gå åt skogen, givande, högsta, hemlig, hopp, jobbig, kan inte lita på sig själv, källare, kärlek, kärleksliv, kärleksrelationer, Kenya, klipp, konkret, krypa på, läkare, längtan efter kärlek, liv, manisk, mående, med bältet runt halsen, mer öppna, Mina två liv, närstående, omdöme, omgivning, paranoid, prata, psykisk sjukdom, raljera, rädd för mig själv, rädda livet, relation, roll, sjukdom, skaffa barn, skam, skuld, skydda, sova för lite, styrka, svartvit, Sveriges Television, SvT Play, symtom, tänka mycket fortare, tråkig, tungt, uppbrott, vetskap, vild framfart on 10 juni 2015|
Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.
Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.
Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.
När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.
Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:
Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.
Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.
Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.
Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.
Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.
Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.
Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.
Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.
Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Krämpor, Personligt, TV, tagged abort, amerikansk läkare, Ann Heberlein, apart, ångest, barn, Basta!, besviken, bevis, bipolaritet, bipolär sjukdom, ciceron, depression, diagnos, dilemma, dokumentärserie, drottning eller kung, egna erfarenheter, en rustning, faster, Fia Backlund, Filip Hammar, forskning, fungera, höra se, intervjuare, intressanta personer, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, journalist, känna mig kanon, komma minst nära, konstnär, kreativitet, Kristofer Andersson, läkemedel, litteratur, livet, manisk, må skitdåligt, möten, medicinera, Mina två liv, mode, modemagasin, normal, nya kunskaper, ord, person, programledare, psykiatriker, psykisk sjukdom, psykos, publikfriande, rädda liv, råtta, rostad macka, sann, Simon Kyaga, skam, släkt, sluta, sundare livsstil, Sveriges Television, teaterföreställning, tittare, tonår, transformera, trappa ner, träning, tvångssteriliserad, tyda på, utredd, välfungerande individer, vettig kost, webbplats, yta on 03 juni 2015|
2 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.
Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.
Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?
Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:
[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]
Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.
Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:
[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]
Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…
Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged avstängd, Återbruket, ägg, ärenden, öppet, bil, Billy rödbrun, bröd, brinna för, De fyra yttersta tingen, deckare, E4:an, Erikshjälpen, få chansen, få plats med, för dyrt, för få och för svaga armar, för liten bil, finare skick, Gnistarondellne, gott, gratis, handla, Häxan, hög, hem, Hovet, indisk president, industriområde, informerad uppdragsgivare, ingen bärhjälp, inte nyttigt, jobba över, kasta böcker efter en, köra olagligt, klarade sig helskinnade, Kortegekrocken, krock, kronprinsessan Victoria, kycklingsstekkorv, läsa, låg vit bokhylla, lön, lördagar, less, litteratur, loppis, mamma, mätt, middag, Min kamp 1, Mina två liv, mjölk, namnsdagspresent, norra infarten, nyttigheter, pocketböcker, potatis, Pranab Mukherjee, prins Daniel, ratt, rester, roa mig, runda av, rusningstrafik, södra infarten, second hand, skadad, skjutsa hem, sopor, sovrum, städa, stå kvar, stekta ägg, suck, tisdag, tisdagar, torsdagar, tur och retur, Uppsala, Upsala Nya Tidning, utfört uppdrag, vägen bar hem, vänta, vågade inte, vila, Willys on 02 juni 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om rusningstrafik.
Jag rattade i rusningstrafik.
Den här dan började med sol så jag fortsatte att städa färdigt. Men jag börjar bli rätt less på att städa, faktiskt. Jag behöver göra nåt på riktigt och gärna nåt jag får lön för. Ett av de jobb jag sökte idag är ett jobb jag verkligen skulle vilja ha, ett jobb jag skulle kunna brinna för. Om jag fick chansen… Tills vidare städar jag, går med sopor och handlar varje tisdag på Tokerian. Idag kom jag inte hem med några nyttigheter, för de var för dyra. I stället blev det mjölk, ägg, bröd och en kycklingstekkorv. Delar av den senare åt jag i kväll till middag tillsammans med stekta ägg och uppstekta rester av gårdagens överblivna kokta potatis. Det var gott och jag blev mätt, men det var inte nyttigt.
Mellan morgon och kväll gav jag mig ut i rusningstrafiken. Jag hade några ärenden att uträtta för andras räkning och passade även på att skjutsa hem Fästmön från jobbet och besöka ett par loppisar. Idag jobbade Anna
bara
över i 38 minuter. Jag var glad att jag hade Häxan med mig i bilen så att jag kunde roa mig med läsning medan jag väntade.
Himlen tur och retur och sen vidare ut i ett av stans industriområden. I samma veva uppstod den stora
kortegekrocken.
Jisses, fyra bilar från hovet inklusive den indiske presidenten Pranab Mukherjee krockade vid Gnistarondellen, södra infarten till Uppsala. Enligt lokalblaskan skadades nio personer, men kronprinsessan, prins Daniel och presidenten syntes i vart fall senare och hade uppenbarligen klarat sig helskinnade. E4:an blev naturligtvis avstängd – mitt i rusningstrafiken, som sagt… Äh, de skulle ha slunkit in här vid mig och norra infarten så hade det gått bättre. Den södra är mycket krångligare.
Själv hamnade jag inte i nån krock utan på Återbruket där de formligen kastar böcker efter en! Alla böcker är fortfarande gratis och dessa två fick följa med mig hem:
Efter Återbruket korsade jag gamla E4:an för att besöka Erikshjälpen. Där är det nämligen bara öppet tisdagar, torsdagar och lördagar och jag ville kolla om de hade nån låg vit bokhylla hemma till mitt sovrum. Det hade de inte. Däremot såg jag en hög Billy rödbrun som jag med all säkerhet skulle få plats med i mitt hem. Den var i finare skick än de två jag köpte på Återbruket och Erikshjälpen skulle ha 100 kronor för den. Men… jag hade ingen bärhjälp idag och jag vågade inte köra olagligt en tredje gång, så hyllan fick stå kvar. Suck, för alltför få och för svaga armar samt liten bil… Jag tröstade mig med tre pocketböcker i stället, à 15 kronor. (Jag fick 200 kronor av mamma i namnsdagspresent förra veckan.)
Nu ska jag vila en stund. Mina två liv fick runda av den här dan som känns som en enda stor rusningstrafik. Vägen bar i alla fall hem igen. Uppdraget utfördes och uppdragsgivaren är informerad.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Krämpor, Personligt, TV, tagged Ann Heberlein, annan syn på tillvaron, arbetssökande, avgrund, bergsklättring, bipolaritet, bipolär, cancer, depression, deprimerad, diagnos, doktor i etik, dokumentärserie, egna, ekonomi, författare, framtid, frågor, funderingar, hantera, ingen större hjälp, inte vara sin sjukdom, känna sig, klättra uppför, lömsk, lillfinger, liv, maniska perioder, Mina två liv, observant, omdöme, orolig, prata, präst, samtal, sjukdom, skämmas, spännande, stark start, svar, Sveriges Television, symtom, tankar, teolog, tillstånd, trovärdighet, tyngd, värdelös, vård, verktyg on 28 maj 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.
En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.
Eftersom Ann Heberlein själv är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:
Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.
Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…
Det är ett lömskt lillfinger!
Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.
Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.
Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.
Det här programmet får högsta Toffelomdömet.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Trams, tagged affär, allt, arrogans, Återbruket, öppet, barn, betong, bil, bild, bipolaritet, bipolär sjukdom, blogg, blomvattning, boende, bostadsrättsförening, bra förhållande, bra nivå på blodsockret, bråk, bråka, brist på hänsyn, brus, det gjorde inte ont, dokumentär, dokumentärserie, DVD, el, entonigt surrande ljud, extraa sjåigt, följa med, förälder, försöka sova, försvinne, fester, fika, finna ro, flerfamiljshus, fortplanta sig, gamla lampor, gigantiska öron, grannar, Gränby centrum, grejor, ha tur, har roligare saker för sig, hattar, hälsa på varandra, hög musik, helg, hjälpa till, humor, information, ironisk kaffekopp, jobba över, kontakt, kristdemokrater, lampskärmar, läggdags, lämna, läsare, lördag, ljudrelaterade fenomen, loppis, loppisfynd, Lystra antik, matos, möblera om, medveten, Metro, middag i farten, mig, Mina två liv, morgon, mr Rage, mugg, muta, natt, när andan faller på, onsdag, pigg, premiäravsnitt, psykisk sjukdom, rökning, regel, rumpor, sakna, samverkan, sömn, second hand, sex, shopping, skoja, skrikiga ungar, skriva, slagsmål, slå ner rumorna, sluta, småprata, smått galen, sol i sinne, sol ute, soligt väder, sopor, sova, spola på toaletten, sprida ut, starta tvättmaskin, stå utanför, störa oss på, störd, störning, storhandla, svår skada, svenskar, Sveriges Television, ta slut, tåla vissa ljud, text, The Knockers, tidsinställa, till salu, tobaksrök, toleransnivå, trapphus, trappuppgång, trasig, trädgårdsredskap, tvätta, tvätta sig under armarna, tvättmaskin, tyst, umgås, undersökning, Uppsala, utbytt, utsövd, var inte svårt, varor, vidarerapportör, vrede, Yougov on 27 maj 2015|
Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.
Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.
Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.
Sol ute och sol i sinne må försvinne, men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.
I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.
Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!
Nya ”hattar” behövs!
Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor.
Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.
Igår läste jag om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)
Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)
Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.
Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…
Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.
En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 