Låt mig ta din hand

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vänligen Lars Lerin: Anni-Frid Lyngstad

Ett inlägg om en ny TV-serie.

---

 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Mötet med Anni-Frid Lyngstad sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 16 juni 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat kommer egentligen från igår. På två sätt. Dels för att jag läste det igår, dels för att boken jag läste det i kom ut lite ”igår”, det vill säga för fem år sen. Men orden är lika aktuella idag! Jag hittade dem i Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt och det är Ulrica Schenström som har skrivit dem i sitt förord i boken:

[…] Människor far primärt inte illa av att de omöjligen kan försvara sig. De skäms inte enbart av att de på helsidor blir idiotförklarade inför hela svenska folket.
Nej, det är inte det som skär i märgen. Det är tystnaden.
Tystnaden från människor omkring oss. Insikten om att människor i ens omgivning är svaga och rädda för sin egen skull. För det ligger i människans natur att vi vill vara med en vinnare och inte en förlorare. Vänskap går samtidigt så mycket djupare än så – det är faktiskt den äkta vänskapen som gör dig till en vinnare i livet. […]

Mycket tänkvärda ord som kan appliceras inte bara på mediedrev utan andra, liknande drev.

Tack alla MINA vänner för att ni är äkta och modiga nog att vara med en förlorare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Art of Detection

Ett inlägg om en bok.

---

 

Serien om lesbiska polisen Kate Martinelli är slut. Jag har just slagit ihop pärmarna till Laurie R Kings bok The Art of Detection. Boken kom ut 2006 och sen dess har det varit tyst i Kate Martinelli-serien (totalt fem böcker inklusive denna). I stället har författaren fokuserat på sin andra hjältinna, Mary Russell, som jobbar tillsammans med självaste Sherlock Holmes. Faktum är, att Sherlock Holmes nästan tog över även den här boken. Stort TACK till generösa Eskilstuna-Åsa för presentkortet jag fick i julklapp och som jag köpte den här boken och tre till för!

Vi har kommit en bit in på 2000-talet och Kate Martinelli har blivit utrustad med en mobitelefon! Hon kollar också sina mejl då och då, men än så länge gör hon det via en dator. Mordet som den här boken handlar om gör emellertid att både Kate Martinelli och vi läsare backar i tiden. Mordoffret är nämligen Sherlock Holmes-nörd. Philip Gilbert håller inte bara Sherlock Holmes-middagar för ett slutet sällskap, han har inrett sitt hem som Sherlock Holmes. Men när han kommer över ett opublicerat manus, som KAN vara av sir Arthur Conan Doyle, förändrar det hans liv. Eller ändar det, snarare. Manuset hamnar så småningom i Kate Martinellis hand. Hon – och vi läsare – får läsa det, inklippt i mitten av den här boken. På sätt och vis påminner manuset om Philip Gilberts liv och leverne. Och död…

Nja, jag tycker att Sherlock Holmes kommer och stör. I de tidigare böckerna om Kate Martinelli har det visserligen också handlat om mord och mördarjakter, men även om Kates liv med sin kvinnliga partner Lee. Det livet har i den här boken utökats med en liten dotter, Nora. Slutet av boken är också tillägnat familjen. Men det känns inte riktigt lika… äkta. Tyvärr.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle bara…

Ett promenerande inlägg med en gnutta självironi över ett råddigt minne.

---

 

Jag skulle bara gå ut med sopberget som väntade i hallen. I det här fallet kom berget (<== soppåsarna) verkligen inte till Muhammed (<== jag), utan Muhammed fick gå fram till det och bära ut det i soprummet efter städning och dusch…

Sopberget väntade tålmodigt i hallen hela förmiddagen.

Men det var så fint väder så jag tog en liten omväg innan jag gick hem. Det finns ännu inga jättevårtecken här, men åh… Jag hörde småfåglarna sjunga! Och snön börjar smälta. Jag hoppas att det inte fryser på…

Snösmältning… Hoppas nu bara att det inte fryser på!

Nä, några vårtecken såg jag inte direkt. Men jag såg Älgen…

Jag såg Älgen!

Och så såg jag fuskfönster i nybygget samt en kvarglömd adventsstjärna i ett äkta fönster.

Fuskfönster och en kvarglömd adventsstjärna i fönstret längst ner till höger.

Sen såg jag TROTS! På skylten stod det

STÄNG GRINDEN!

Grinden var…vidöppen.

Trots!

Fast när jag kom hem såg jag… värsta kvarglömda soppåsen i hallen – kompostpåsen! MORR!

Värsta påsen glömde jag att ta ut – komposten!

 

Sååå… Vad har DU glömt idag??? (Ingen är ofelbar, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ack Sverige, du sköna

Ett inlägg om en fotobok.

---

 

Om det är några människor jag är riktigt avundsjuk på så är det såna som tar bra porträtt. Och med bra porträtt menar jag inte tillrättalagda bilder utan just det jag skriver: bra. Fotografer, med det där speciella ögat, som ser det där unika hos var och en h*n fotar. Det var med stor andakt jag parkerade mig i bästefåtöljen för att glo i Elisabeth Ohlson Wallins fotobok Ack Sverige, du sköna. Jag visste att jag skulle bli avundsjuk, men också betagen. Tack för recensionsexemplaret, Karneval förlag!

Tre år har det tagit fotografen att ställa samman de 142 bilderna. Bilder av ett Sverige som du och jag kanske inte alltid ser. Som vi kanske inte alltid… vill se. Elisabeth Ohlson Wallin väjer inte med kameran, hon kliver rakt in i såväl synagoga som moské, på barnhospice, bland hemlösa, tiggare, utslagna och nysvenskar. Och det är det jag gillar med bilderna! Fotografen väjer inte, viker sig inte en tum. Det här är så äkta det kan bli!

Bilderna står för sig själva i boken. Här finns inte en enda bildtext. Först i slutet hittar jag miniatyrer av de 142 bilderna samt en rad om var varje bild är tagen. Och på ena fliken fyra meningar om boken av fotografen själv. En sida efter bilderna innehåller fotografens tack. Även detta ordsparsamma gillar jag – en fotobok som verkligen är en fotobok.

Färgerna och trycket i boken är fantastiska! På nåt ställe upptäcker jag en ganska pixlig bild. Men kanske ska den vara så… Däremot är jag inte alls nöjd med limbindningen. Den spricker nämligen så snart jag öppnar boken – pappret i sidorna är för tungt (tjockt) och limmet håller inte samman sidorna i ryggen. Sidorna lossnar. Förutom det är pappersvalet utmärkt eftersom det ger minimalt med blänk när en sån som jag måste tända lampan för att se ordentligt.

Tofflan bläddrar i Ack Sverige, du sköna.

Annars älskar jag verkligen den här boken! Bilderna är inte bara äkta och raka, de är baske mig mästerverk – på olika sätt och vis. Jag gillar komposi-tionerna, jag gillar känslan av att Elisabeth Ohlsson Wallin har fångat speciella ögonblick, till synes av en ren slump. Kanske det är så i vissa fall, men jag vet också att en duktig fotograf lägger ner mycket förarbete.

Genom fotografens tack mot slutet av boken inser jag också att fru Minna inte bara varit bokens formgivare utan säkerligen då och då den som peppat och pushat fotografen. Det var tur – för oss. Vi som vill få ta del av Elisabeth Ohlson Wallins bilder.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regler

Ett lördagsmorgonsinlägg.

---

 

Morgonsurf i sovrumsmörkret.

Det är baske mig tji sova när man kan! I morse vaknade vi båda två runt sjutiden – av en skata som levde rövare utanför sovrummet. Ja inne i sovrummet låg ju ursprungligen två skator och sov. Jag lyckades slumra till en stund, men sen gapade en vuxen i huset på ett barn, vilket fick till följd att barnet började gallskrika. Då gav jag upp. Varken fåglar, fän eller mittemellan människor följer några regler i och utanför det här huset, så… Fästmön ligger och morgonsurfar i bädden, jag klev upp till Storebror för där sitter gamla, stela tanter som jag bäst när de ska skriva.

Administrationsskorpionen i egen hög person. Det är h*n som bestämmer här. Ijenklien.

Administrationsskorpionen har gjort mig uppmärksam på att nån envisas med att försöka lämna kommentarer på min blogg. Envishet och ihärdighet är ju i och för sig bra egenskaper. Men det som gäller för att kommentarer ska bli publicerade här är bland annat att man följer vissa grundregler (och märk alltså att det är jag som är bloggägare, jag bestämmer!):

• inga homofoba eller rasistiska kommentarer publiceras
• man får vara anonym utåt sett, men då ska man lämna en fungerande och äkta e-postadress i kontaktformuläret
• den som kommenterar ska hålla sig till ämnet
• påhopp på min person gällande annat än de åsikter jag skriver här (till exempel mitt utseende, min sexuella läggning etc) innebär tvärstopp
• slutligen har Administrationsskorpionen total rätt att vägra publicera kommentarer som är alltför oförskämda, på ren svenska

Annars är det ju lördag idag och den regel som gäller för oss är ledighetsregeln. Vädret är bättre idag än igår, men det ser ut att blåsa som 17. Vi har inga konkreta planer för dagen eller morgondagen, även om det finns vissa tankar om dessa dagars agendor, såsom besök på vår favoritloppis på landet. Det är skönt att inte ha för många måsten och inplanerade saker, tycker jag. Det bästa är att kunna låta dagsformen styra vad man gör. Och ett par veckor till kan jag bestämma själv, sen blir jag livegen. Att vara arbetslös är fan värre än att sitta inne eller ha fotboja, tror jag. För det ser ut som om man är fri – och man kan känna sig fri korta stunder. Men man är, som sagt, i själva verket livegen.

Hade Nån varit uppe och bakat scones till frukost? Nej, inte då!

Nu börjar det dra sig mot frukost. Vi köpte med oss thaimat hem igår, men den har nog passerat genom systemet och påfyllning krävs. Jag trodde Nån hade varit en duktig fästmö och bakat scones på morgonen. Men Nån hade bara använt decilitermåttet som vattenglas till sin medicin… Ja, ja, själv följer jag ju vissa regler och använder andra bägare när jag dricker… Ehum…

 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsförkylning

Ett inlägg i vilket skribenten verkligen odlar självömkans konst.

Uppdaterat inlägg: Och dessutom har jag skrivit min första tweet på finska idag. Bara det, alltså…

Redan igår kväll kände jag mig risig. Men jag är ju så där att jag ibland kan bota mig själv. Och kanske var det för att jag kände mig så ledsen igår kväll som jag inte lyckades kurera mig: i morse var jag definitivt förkyld och hade ont i halsen. Tackade chefen och kollegan K så mycket för det fina jag hade fått – deras förkylningar.

Det var en bra dag på arbetet idag. Jag gjorde inga fel, bara rätt, vad jag vet. Lite kvalitetssäkring gav vid handen att en och annan uttryckte sitt gillande med mig, typ

Du är den enda som är trevlig och som man får hjälp av.

Ja, nu skryter jag, men citatet är äkta. Det stoppar jag inuti och tar fram nästa gång det blir fel och bannor.

Öl och kuponger från Agneta.

Miljöpartiet bjöd på banantårta (!) i morse, L bjöd på geléhjärtan och M och B bjöd på ost och kex idag. Så nån större nöd har det inte gått på mig. Men seg som jag känner mig åkte jag hem lite tidigare för att inhandla ett par saker på vägen hem.

Hemma i New Village är det ljuvligt tyst numera. Inga puckon som skriker. Jag börjar tro att jag behöver hörapparat, tror knappt mina öron. Men så är det. Och jag njuter nu så länge det går.

Toffliska sjuktillbehör.

Snälla vännen Agneta hade skickat ett kuvert med öl till mig och kuponger till Fästmön. TACK! Men jag tror inte att det blir nån öl för min del i afton. Jag sörplar just nu på lite uppvärmt kaffe som jag inte hann dricka upp i morse. Sen blir det nog te med honung från jobbet. Möjligen. Jag har ju också varit och handlat lite tillbehör som en Toffla kan behöva när hon känner sig risig: en påse prästostbågar och en ny morgonrock. Pengarna till den senare tar jag ur julklappssedlarna från mamma. Som komplement gjorde jag ett smärre fynd vid utgrävningarna av mitt barskåp. Jag fann en karaff med en liten, liten skvätt Laphroaig på botten. Kanske tar mig en hutt lite senare.

Tvättmaskinen kör lite handdukar och tröjor. Ska väl klara av att hänga den tvätten sen innan jag däckar. Självklart hade jag hellre varit hos min älskade på Alla hjärtans dag, men dels vill jag inte smittas och dels är jag för seg. Kanske, om jag vilar i kväll och gör allt för att mota infektionen, att jag kan hämta Anna efter jobbet i morgon eftermiddag och hänga med ut. Kanske. Man vet ju aldrig, för när en Toffla är förkyld, allra helst en fredag, då är hon verkligen sjuk. En gång, för typ tre år sen och lite till, gjorde hon till och med en filminspelning om detta och den bjuder jag på som avslutning:

Livet är kort. Just nu är jag lite over and out.

Read Full Post »

Vigsel, vittnen och vin

Ett inlägg om gårdagens vigsel och lite annat.

Igår eftermiddag hade Fästmön och jag äran att vara vittnen när min nästanbror Magnus och hans Eva-Lena gifte sig i Stadshuset. De tu, som har levt i synd under 34 (!) år, hade beslutat att barnen (26 och 23?) äntligen skulle bli äkta. (<== detta är skämtsamt kärvänligt skrivet och sagt av makarna själva) Dessutom älskar de varandra – det är så uppenbart när man ser dem! – att vigseln främst av allt var en kärlekshandling.

Efter diverse akuta skilsmässor (!) anlände så vi vittnen sist.

Fint folk kommer sent

har man ju hört, men i det här fallet var det för att jag hade varit otydlig och Anna hade glömt en sak. Jag tror att vi var mer nervösa än de som skulle gifta sig.

Själva ceremonin var inte nån utdragen historia och vi vittnen fick intyga redan i förväg att det verkligen var Magnus och Eva-Lena som skulle gifta sig. Vigselförrättaren var högtidlig och samtidigt normalbeteende. Vi fick till och med fotografera honom.

Eva-Lena bar Magnus mormors svarta kinesiska sidenjacka. Magnus mormor, en syster till min morfar, var en otroligt vacker och nätt kvinna. Jackan passade Eva-Lena perfekt, som om den var sydd till henne!

Magnus hade valt sin farfars vigselring som sin vigselring, medan Eva-Lena fick en ring i vitt guld. Genom sidenjackan och farfarsringen var de som inte längre går på denna jord ändå med.

Efter vigselakten traskade vi till en låst Teaterbar på Uppsala Stadsteater. När vi så skakat galler ett tag visade det sig att dörren var öppen. De nygifta bjöd oss på eftermiddagslunch bestående av ljuvlig räkmacka och öl.

Här kommer några bilder från vigseln etc:

Detta bildspel kräver JavaScript.

De nygifta blev senare upphämtade av Taxi Moa. Gissningsvis skulle de hem och göra barn nu när det är tillåtet. Skämt åsido, vi tyckte att det skulle få kvällen för sig själva. Men vad skulle de ostyriga vittnena hitta på?

Det var bara fem minusgrader ute, men kändes som 25 grader kallt. Vi laddade på våra busskort och gick sen till Paris för att äta. Men hovmästarinnan lämnade oss i sticket och där stod vi som två fån. Så gör man verkligen inte mot två presumtiva gäster! Jag tvingades dessutom möta en Mytoman med sällskap. Nej, till Paris går vi aldrig mer för att försöka äta.

Vi bestämde oss i stället för att traska vidare till Vaksala torg och Soul food. Även om det inte är nån mångstjärnig restaurang serveras där god mat av trevlig personal.

Soulfoods meny är finfin och har gott i alla prisklasser.

Menyn är åt det amerikanska hållet samt inkluderar även pizzor. Anna valde en köttbit medan jag tog kycklingspett. Till båda serverades grönsaksgrillspett också, mycket gott! Idaho potatis med olika såser blev tillbehören. Och husets röda var ett enkelt, men gott vin.

Anna var jättefrusen.

Tack vare blåsten kändes det som sagt som om det var -25 grader ute. Vi var verkligen frusna! Därför ordinerade drUlrika var sin fyra konjak till kaffet på maten.

Ett glas konjak hjälpte oss att få upp värmen.

Vi tittade in på Torgkassen och fick med oss lördagsgodis hem. Vi kom lagom i tid för Stjärnorna på Slottet. Vår kväll avslutades sen med en hemsk film om en kvinna som dog alldeles ensam samt en film där två homosexuella män hängdes. Nej fy, det var fel avslutning på en annars förträfflig dag.

Och kanske blir det vår egen vigsel som firas nästa gång det är nån familjehögtid..? Vem vet…

DEN vigseln blir nog emellertid kanske inte i Jukkasjärvi som vi först tänkte… Möjligen om vi fryslortar får väldigt mycket konjak…

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Hårda matcher: Shopping och Granbarr

Ett inlägg om dagens matcher.

Det var verkligen kanon att jobba hemifrån idag! Mamma sov ju ganska länge, så det var tyst här. Och just tystnaden är nånting jag inte får på jobbet – jag, som är högkänslig, delar kontor med tre, snart fyra andra personer. Du kan ju tänka dig hur OKUL det är när nån får telefonsamtal eller besök…

Ibland trillar örona av på jobbet…

Jag var så nöjd med min femtimmarsdag idag att jag beslutade mig för att belöna mig själv. Belöningen blev två DVD-filmer som jag skickade efter, den ena till väldigt bra pris.

Efter morgontoalett (nåja…) och påklädning gjorde jag frukost till mig och mamma vid 13.30-tiden. Solen lyste ganska bra idag, men det var lite kyligt när vi rollade långa vägen till affärerna i rondellen. Hos Kaj var det lugnt och skönt. Jag pratade med en trevlig tjej som jobbar där – hon sålde förresten min nya jacka till mig. Mamma shoppade. En bekant från förra jobbet växlade jag också några ord med, liksom fru Blå som ringde på mobilen angående mamma. Megasocial idag, med andra ord!

På Tokerian var det totalt kaos. Varenda kotte i Uppsala var där och handlade och du kan ju tänka dig hur lätt det är att ha koll på en varuvagn och en mamma med rollator i trängseln. Det var en riktigt hård match. Vi klarade oss emellertid helskinnade och fick med oss allt vi tänkt hem.

Här hemma fortsatte en ny match som jag har utkämpat de senaste dagarna: den mot granbarren. Jaa, för världens vackraste gran är ju äkta och barrar. Inte lite utan mycket. Och de där #¤%&@ barren fastnar ju gärna under tofflan på Tofflan – och far därmed runt i lägenheten. Idag har jag sopat en gång och dammsugit med lilla dammsugaren två gånger. Kan väl säga att det står 0 – 3 och det är inte jag som leder matchen…

Världens vackraste gran. Bilden tog jag på julafton i år.

Fick ett trevligt samtal från Mammakusinen B som är väldigt hostig och knappt har nån röst, stackarn! Hon är så gullig och förstår

vissa saker PRECIS!!!

Bara den omtanken att hon hörde av sig för att prata lite med HRH* så att jag skulle få vila mina öron är på pricken en sån omtanke jag behöver.

Ikväll blir det slaskmat från Jack och klockan 21 bänkar vi oss för att se andra avsnittet av Fröken Frimans krig. Här kan du läsa vad jag tyckte om den första delen!

I skrivande stund går en maskin tjockissvart. Ute är det kolsvart. Och halt. Så du… du kör väl försiktigt???

*HRH = Her Royal Highness

Livet är kort.

Read Full Post »