Söndagspromenad

Ett luftigt inlägg.

---

 

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När molnen hade hopat sig tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv och pommes väntar på mig!

Och så avslutningsvis – för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Två gosungar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 16 juni 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Dagens citat kommer egentligen från igår. På två sätt. Dels för att jag läste det igår, dels för att boken jag läste det i kom ut lite ”igår”, det vill säga för fem år sen. Men orden är lika aktuella idag! Jag hittade dem i Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt och det är Ulrica Schenström som har skrivit dem i sitt förord i boken:

[…] Människor far primärt inte illa av att de omöjligen kan försvara sig. De skäms inte enbart av att de på helsidor blir idiotförklarade inför hela svenska folket.
Nej, det är inte det som skär i märgen. Det är tystnaden.
Tystnaden från människor omkring oss. Insikten om att människor i ens omgivning är svaga och rädda för sin egen skull. För det ligger i människans natur att vi vill vara med en vinnare och inte en förlorare. Vänskap går samtidigt så mycket djupare än så – det är faktiskt den äkta vänskapen som gör dig till en vinnare i livet. […]

Mycket tänkvärda ord som kan appliceras inte bara på mediedrev utan andra, liknande drev.

Tack alla MINA vänner för att ni är äkta och modiga nog att vara med en förlorare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lotta

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Vem vet vad som händer bakom grannarnas dörrar. Ja, ibland vet vi, ibland anar vi. Ibland vill vi inte veta. I det näst sista avsnittet för den här säsongen av När livet vänder träffar Anja Kontor Lotta. Lotta var utåt sett en lyckad människa, men en natt höll hennes sambo på att misshandla henne först och därefter slänga ut henne från femte våningen. Hur kunde hennes liv vända?

Lotta blev nästan misshandlad till döds. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Varje dag blir 77 fall av kvinnomisshandel anmälda i Sverige. Det är nog ganska få anmälningar med tanke på att 14 procent av alla kvinnor har varit utsatta för fysiskt våld och 20 procent för psykiskt våld. Det är riktigt skrämmande att läsa att 20 kvinnor dör varje år på grund av våld i nära relationer.

Lotta är en av dessa kvinnor som blivit misshandlade i en nära relation. Trebarnsmamman Lotta hade skilt sig. Så träffade hon en ny man, den perfekta mannen, som hon trodde. Han var charmerande, han uppvaktade henne och han var festens medelpunkt, alltid glad och och pratsam. Men mannen som fick henne att känna sig betydelsefull höll på att bli hennes död.

Det var när Lotta flyttade hem till mannen som han började bryta ner henne psykiskt. Det började med små saker som Lotta gjorde fel. Till sist gjorde hon fel hela tiden och han började misshandla henne. Han slog ner henne, bankade hennes huvud i golvet och sparkade henne.

Ingen visste nånting, ingen misstänkte att den charmerande mannen var en misshandlare. Lotta själv pratade inte med nån och hon försökte inte lämna mannen. Hon säger:

Man skäms och tycker att det är ens eget fel. Och vem var jag utan honom? Jag hade inget liv utan mannen och jag hade dessutom sagt upp mig från jobbet.

Till sist blev det ohållbart och Lotta lyckades fly, helt sönderslagen. Hon fick hjälp av familjen, släppte ut sina känslor genom att skrika i skogen och mannen fälldes i domstol. Idag är Lotta gift med en av sina hjälpare.

Livet vände verkligen för Lotta, men det var så nära att det ändades. Jag vill tro och hoppas att den som såg kvällens program och befinner sig i liknande situation som Lotta inte väntar utan söker hjälp. Nu.

Missade du programmet med Lotta? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Toffeltur i aprilsol

Ett inlägg om bästefåtöljer och ett inlägg som andas frisk luft men inte särskilt mycket skryt.

---

 

Idag är onda vänsterfoten bättre. Det tackar jag för. Fast onda hälsporren på högerfoten är sämre. Ryggen är som den är, det vill säga mittemellan. Jag är glad och tacksam för att jag för cirka åtta år sen använde mina hårt ihoptjänade och sparade tusenlappar till att köpa bästefåtöljen, en så kallad reclinerfåtölj, på IKEA. Notera, jag fick inte fåtöljen, jag som är så bortskämd (!), jag sparade ihop till den av mina lönepengar. Det tog några år och det var dyrt – fåtöljen kostade 6 000 kronor då. Men mina onda fötter, ben och rygg tackar mig för inköpet! Det gjorde även min nyopererade kropp 2012 när jag sov i fåtöljen mången natt eftersom den gav bästa kroppsläget för minst smärta. Idag skäms jag inte för bästefåtöljen, men du ska veta att jag till och med rådfrågade min mamma huruvida jag skulle unna mig inköpet, då för åtta år sen…

Med andra ord är bästefåtöljen ett av mina bästa köp till hemmet. Nu sitter jag i bästefåtöljen mest om kvällarna för att se på TV eller läsa – eller när jag har ont. Jag sover i den då och då när jag har väldigt ont. Idag har jag inte väldigt ont. Dessutom lyste aprilsolen så lockande mitt på dan – och avslöjade alla ränder på mina nyputsade fönster. Eftersom jag hade glömt att inhandla en och annan hygienartikel samt lite annat igår på Tokerian tog jag Vägen Genom Skogen dit.

Skogen, det är Lerdammsparken här i New Village. Och tyvärr är den parken fortfarande en sorglig historia. En gång i tiden fanns här näckrosor i dammen, ett spännande fågelliv och levande träd. Nu börjar träden se allt mer döda ut. I dammen såg jag inte ett spår av nån näckros. Den enda fågel jag observerade var en ensam andhane som simmade maniskt fram och tillbaka.

I skogspartiet åt andra hållet, närmare Tokerian, hade nån försökt anlägga en bäck. Där fanns inte mycket till vatten… Här är träden om möjligt ännu mera döda. Men om jag ska säga nåt positivt upptäckte jag här New Villages egen vikingagravhög! Och en husse med en söt hund.

På Tokerian köpte jag bland annat bröd till min älskling, som kommer hit på fredag, kycklingfärs på extrapris och ett kilo kräftor (billiga) som ska ätas på min födelsedag eller där omkring. Idag kom jag ihåg att visa upp rabattkupongen!

I kväll sitter jag i bästfåtöljen och lyxar och känner mig faktiskt lite bortskämd eftersom jag läser om andras fina och antika hem. Sen ser jag på När livet vänder klockan 20 i SvT 2, förstås, och kommer ner på jorden. Missa inte programmet! I kväll handlar det om kvinnomisshandel.

 

Här är några bilder från dagens Toffeltur i aprilsolen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Den bredkäftade feta Tofflan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Inte riktigt klart

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Vecka 47: Japp och Nix

Ett prisande – och tvärtom – inlägg.

---

 

Redan torsdag. Inte så tokigt för den som är ledig i helgen. Men där är vi inte än. Det är dags att redogöra för den Tofflianska veckans höjdpunkter (Japp) och lågvattenmärken (Nix). Och det är inte svårare än så här:

Japp

• Två spännande paket på samma dag (Inte kan man få roligare post?!)
• Uppsalas bäst klädda kvinna (Kommunalrådet rules! And moves her hips…)
• Vinterland (Underbara Sarah Dawn Finer!!!)
• Status Quo (Ni – och Kev! – still rule!)
• Himlar, pannkakor och sylt (Ibland händer det.)
• Priset på UL-kortet sänks (Gör det NU och gör det MER!)
• Allt ljus på Uppsala (En ”gratis” upplevelse! Fast det kostar väl skattemedel, förstås…)
• Fina, fina läsare! (Ni är guld!)

Nix

• Mina vårdkontakter (Krångligt och tidsödande. Vad är det för fel på mejl och telefoni?)
• Reflexlöshet (Ni syns inte i novembermörkret!)
• Falsk NIX-tjänst skickar fakturor (Skäms på er som lurar äldre!)
• Bokstympare (Nej, man ska inte riva ur sidor ur böcker!)
• Dåliga bilder (Men nu har jag lärt mig hantera den uppdaterade kameran.)
• Dold agenda och klippta band (Ibland får man bita i det sura äpplet.)
• Människor som dödshotar bloggare (Ja, såna sjuklingar finns.)
• Källarmannens dotter (Äpplet faller inte långt från trädet.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 42: Manus och Minus

Ett berg-och-dalar-inlägg.

---

 

Torsdag och dags att avslöja den Tofflianska gångna veckans bergstoppar (manus) och dalar (minus). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Manus

• Om man inte (för)söker kan man inte heller ha framgång (Fast ja är ju bättre än nej, förstås.)
• Underbar(t) bak (Fästmöns, förstås!)
• Vår 20-åring (Modig, stark och fin)
• Ärlighet på jobbet är bäst (Enligt en ny bok och mig.)
• Lucille (Toppengranne som gav mig tre pelargoner.)
• Energipåfyllning (I form av mamma och liten herre.)
• Attraktiva arbetsgivare (Ja, de finns och de fokuserar på arbetstagare!)
• Förslag om utvidgat rökförbud (Hoppas det går igenom!)

Minus

• Oärliga och fega människor (F*n vad ni sårar andra!!!)
• Proffice (som för ett okvalificerat, tidsbegränsat uppdrag KRÄVER att sökande har annan sysselsättning.)
• Folk som sätter upp skobeklädda fötter på säten och soffor (Gör ni så hemma också???)
• Att aldrig duga och att leva med skuld (Det är så tungt.)
• HR-människor som lovar att ringa tillbaka och aldrig gör det (Nä. Jag vill inte jobba i era företag.)
• Sju år har gått och organisationen tar fortfarande inte på sig ansvaret (Skäms!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sju år och ansvarig har fortfarande inte tagit på sig… ansvar…

Ett förbannat inlägg.

---

 

För sju år sen filmades en cancersjuk man i samband med en dokusåpa på Sjukstugan i Backen. Ett dygn efter inspelningen avled mannen och ungefär en månad senare visades avsnittet på TV. Susanna och hennes mamma fick en chock när de såg sin pappa/make. Situationen som hade filmats var när pappan drabbats av akut andnöd. Ansiktet var osynliggjort, men dottern och hennes mamma – och även grannar! – kände igen röst och kläder. De anhöriga stämde då den ansvariga organisationen, men förlorade i tingsrätten och tvingades betala rättegångs-kostnader. Därefter överklagade de och nu i oktober ska fallet tas upp i Svea Hovrätt. Det är första gången de anhöriga berättar i media om detta och det gör de i lokalblaskan idag.

Hela historien är märklig. I hovrätten sägs organisationen ifråga, för övrigt den organisation som har ansvar för vård och hälsa om och för vårt läns invånare, vara motpart. Men det märkliga är att mediekoncernen bakom dokusåpan mer och mer har kommit till tals och också sagt sig vara villig att betala eventuellt skadestånd till de anhöriga om hovrätten dömer så.

Tingsrättens friande är underligt, tycker jag.

Tingsrättens resonemang kring sitt friande av organisationen är underligt. Rätten anser nämligen att avsnittet, som för övrigt visades på TV3, har brutit mot sekretessen. Men eftersom materialet också lämnades till media omfattas det av meddelarfriheten. Personalen som pratade om patienterna anses inte ha haft nåt brottsligt uppsåt. Och därför frias organisationen. Jag trodde att syftet med meddelarfriheten var att skydda den enskilde, inte en organisation…

De anhöriga känner sig väl bemötta av personalen och det är inte personalen som sådan som de vill ska ta sitt ansvar – det är organisationen, personalens arbetsgivare, som måste ta sitt ansvar. Även om mannen gett sitt samtycke, enligt organisationen, tycker de anhöriga att det är moraliskt fel att filma en döende person. De vill nu se en fällande dom så att andra människor som är anhöriga till svårt sjuka inte ska hamna i samma situation.

På sätt och vis har det blivit ett delvis önskat resultat: organisationen har inte fortsatt med dokusåperiet. Men man har ändå inte medgett att man har gjort fel.

Eftersom jag vid den här tiden jobbade inom organisationen var detta en dokusåpa jag följde. Jag sa vid flera tillfällen till min chef att h*n nog borde titta och ha lite koll på serien i sin roll som dåvarande informationschef för organisationen ifråga (inte vid Sjukstugan i Backen – som h*n var tidigare och som h*n nu är igen). H*n visade noll och intet intresse. Personligen kan jag känna att om h*n hade tittat och hade reagerat, så skulle det inträffade inte ha behövt ske. Men, som sagt, trots en lön som då  (2007) var högre än nuvarande riksdagsledamöters nya lön (61 000 kronor i månaden, enligt TT), var intresset att ägna 20 minuter varje måndags- till torsdagskväll noll.

Jag tycker att det här är förskräckligt. Detta skulle ha kunnat undvikas om inte organisationen ifråga och Sjukstugan framför allt varit så mediekåta, för att tala klarspråk. Visst gav dokusåpan en hel del postivt, men eftersmaken är minst sagt fadd. Organisationen ifråga bör ta sitt ansvar och erkänna att man har gjort fel och inte bara skylla på den föregående politiska majoriteten!!!

Det blir en rejäl och fet svart bak för denna ovilja att visa intresse och att vägra ta sitt ansvar! Skäms!

Ta ansvar, erkänn fel! Men det gör inte organisationen som sägs ansvara för länsinvånarnas hälsa och vård. Skäms!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »