Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte beredd’

Ett inlägg om livet. Men mest om döden.


 

Min hand

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.

I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.

Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.

Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.

För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…

I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Paprikaskörd

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.

Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.

Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.

Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.

Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

rött lönnlöv
”Rött löv igår…”


Men miljonerna kan inte lindra
det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

frostigt löv
Trasig.


Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig.
Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…


Livet är kort.

Read Full Post »