Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tappar…

Ett inlägg, bara.

---

 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.

Även om jag försöker förklara hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.

*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag, söndag…

Ett funderande inlägg.

 

En skrek från ett annat rum i lägenheten.

Min andra lediga dag den här veckan är nu i full rull. Jag klev upp strax före halv sju i morse och skjutsade Fästmön till jobbet. (OBS! Ifall nån undrar erbjöd jag mig själv att göra det.) Sen åkte jag hem, kröp ner i sängen och sov ett par timmar till. Det hade kunnat bli längre om inte somliga i huset estimerar att skrika åt varandra. Denna gång en vuxen från sovrummet, vägg i vägg med mitt, till barn på annat håll i lägenheten.

Jag, i guldpyjamas, försöker vara rädd om mina öron.

De nyinflyttade är tysta som möss efter inflyttningen igår. Till och med själva inflyttningen var bland de tystaste sådana jag har hört – det var ju ändå ett antal händer och fötter och bilar med och hjälpte till. Vi vinkade så glatt till varandra genom köksfönstret på eftermiddagen. Idag är de säkert jättetrötta. Jag är inte avundsjuk på allt som ska packas upp nu…

Och själv är jag skittrött. (Hört det förut???) Jag skulle kunna sova hur länge och hur mycket som helst. Men jag vill inte sova bort min lediga dag. Har ägnat tiden direkt efter den andra väckelsen åt tvätten från gårdagens maskiner. Det mesta var torrt och hänger/ligger nu för strykning eller i lådor. Lakanen får hänga kvar eftersom man behöver aparmar alternativt två armar till för att vika dem snyggt. Jag väntar därför in Anna.

Jag har en plan för evigheten…

Eftersom Anna slutar redan klockan 14 idag skulle vi vilja hitta på nåt kul. Det är sånt roligt man överlever resten av veckans tuffa dagar på. Och tro nu inte att jag inte gillar hårt arbete under vardagar, för det gör jag. Det är andra hårdheter jag inte gillar. Men nedräkningen har börjat. Nedräkningen till dagen när jag har gått från pest till kolera. Tillvaron är en sån kamp. De senaste fem åren har jag åldrats 25. Det sätter sina spår på kroppen, såväl utanpå som inuti. Ändå har jag så mycket kvar att ge! Så jag har en liten, liten plan… En plan för The Return of the Mighty Toffle…

Men just nu är det söndag och vilodag. Strykningen får vänta tills i kväll. Kanske står jag med bräda och järn framför TV:n. Vi ska försöka se hålla oss vakna och se Nobels testamente som går på TV 4 i afton. Därför blir Freddie och Stuart inspelade (de struttar ju runt på SvT1 samtidigt)  för att ses en annan dag.

I morgon väntar en hemsk dag för mig. Då är det gott att ha nånting trevligt och spännande för sig lite senare framåt kvällen. Så att jag vill överleva, menar jag.

Och… ja just det… Mina köksstolar försvann på kalas igår eftermiddag. De har till och med haft bortamatch. Jag hoppas det hela har varit till deras belåtenhet. Man kan ju aldrig så noga veta med… köksstolar…

Livet är kort.

Read Full Post »