Det förflutna och det knoppande

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.

---

 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.

Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.

Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!

*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Försök till förnyelse

Ett inte särskilt omvälvande inlägg.

---

 

O, jag vill så gärna tillhöra den där gruppen människor som förnyar sig! Som vågar tänka i nya banor, prova nya saker eller kanske göra gamla saker på nya sätt. Därför har jag bestämt mig för att försöka börja förnya mig. Lite grann, i alla fall. Små steg. Du får ju tänka på att jag befinner mig i aftonen av min levnad! Det är svårt att lära gamla hundar sitta – även om man är sin egen matte eller husse!..

I aftonen av min levnad… (Fast bilden tog jag igår, den 6 februari 2015.)

Lördagsmorgon. Ingen tid att passa. Sovmorgonsläge. Vad händer? Jag sover lätt och blir väckt av mobilens svaga bzzande från vän som är vaken och vill ha min uppmärksamhet. Somna om? Glöm det! Jag gör en FEM, det vill säga ligger kvar i sängen och försöker läsa min tegelsten på gång. Boken är fasligt tung, bindningen helt fel för omfånget – jag orkar läsa 20 sidor, sen är mjölksyran i armarna ett faktum.

Kaffe vore gott. Jag trycker på min redan förberedda och laddade perkolator. DET måste jag ändra och förnya: jag kan inte förbereda kaffe kvällen innan som värsta gamlingen! Eller? Är det inte egentligen… rätt smart..?

Jag skriver ett surt blogginlägg och delar ut en svart bak. (Note to self: måste bli positivare!). Kommer på att jag är sugen på knäckemackor med ost som doppas i kaffe – så där som pappa och jag brukade frukostera tillsammans ibland när jag var liten och hade en vit kopp med blå rand. Min allra första, egna kaffekopp… (Vi har alltid haft personliga kaffekoppar eller muggar i min familj. Nåde den som försökte ”låna” nån annans! En sann kränkning!)

Knäckemackor och kaffe till frukost, i vardagsrummet, framför #nymo. Wow, vilken förnyelse!

Fixar mackor och häller upp kaffe – och sätter mig i vardagsrummet (nytt! bra!) och slår på TV:n. (?) Ja, jag vill frukostera framför Nyhetsmorgon, #nymo, som alla twittrar om var och varannan morgon (man behöver inte titta egentligen, man kan kolla sitt Twitterflöde).

Hur länge står jag ut? Knappt den tiden det tar att äta upp mina tre små knäckemackor! Det SKRIKS (vad hände med vanlig samtalston?), det visas sportresultat (ointressant för mig), jag ser vädret – TVÅ gånger på tio minuter. Och så rappare… Nä, jag gillar inte rapmusik. Det är inte musik i mina öron, det är prat. Mera prat… En smått manisk person dyker upp på skärmen och pratar världspolitik. När det börjar bli lite intressant kommer reklam. Det kommer reklam i TV4 tamejtusan var tionde minut! Jag skojar inte!

Nä, nu har jag försökt förnya mig tillräckligt för idag! Jag går och sätter mig vid datorn och skriver lite. I morgon är en ny dag och då kan jag göra nya försök till förnyelse. På måndag börjar en ny vecka. Då kan jag… till exempel städa, för det brukar jag sällan göra på måndagar.

Vad gör DU när DU förnyar dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Have you ever seen the rain?

Ett sista-lediga-dagen-på-en-vecka-inlägg.

---

 

Regntung sky, sedd inifrån bilen.

Idag har regnet vräkt ner, från det vi steg upp tills nu. Av och till, vill säga. Jag var tvungen att ge mig ut för att tanka bilen och införskaffa middagsmat. Höll på att bli dränkt på kuppen, men det gjorde inget. Det blev några turer till olika affärer. Utanför Tokerian satt jag en stund i bilen och betraktade hur människorna utanför sprang som yra höns. För vad? Regnet, förstås. Jag lät kanske det värsta regna över innan jag gav mig ut, men faktum är att jag gillar regn. Jag är definitivt inte rädd för vatten från ovan.

Muta till Deckarspelet.

Eftermiddagen tillbringade vi vid kaffe- och spelbordet. Jag tilltvingade mig två omgångar av Deckarspelet, ett spel som numera även jag tycker är fruktansvärt irriterande. Särskilt kategorin Deckargåtor som kan ha de mest idiotiska svar. (Ja, jag vann en match, men förlorade den andra, så ställningen är 2 – 1 till Fästmöns favör. Dålig förlorare? Jag?) Mutade till mig spelomgångarna med lite hemköpta wienerbröd och kakor. (Sen undrar jag varför jag är tjock…) Mamma ringde i den skälvande slutminuten, men se det gjorde inte ett smack. Jag vann inte ändå.

Idag blev det Kalle Kon, potatisklyftor med skal och hot béarnaisesås till middag. Till detta serverade huset ett glas av sitt röda vin. De till midsommarhelgen inköpta två stinkiga ostarna intar vi senare i afton, framför Varg Veum, eller nåt. Om vi nu orkar hålla oss vakna…

Kalkonmiddag – utan tänd midsommarstång, för midsommar är det ju inte längre.

Hoppas att du har haft en bra helg och att du har fått krafter att möta den nya veckan som börjar i morgon!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ångest, orättvisor och verklighetsflykt

Ett söndagsångestinlägg.

---

 

Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.

Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.

Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.

I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.

Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *ballen = balkongen

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett äpple på bananfatet

Ett inlägg om en ny vecka.

Måndag och en ny vecka ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)

Dagen jag har vaknat till är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!

Fästmön är ledig tre dar den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.

Livet är kort.

Read Full Post »