Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.

---

 

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Back in business!

 

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.

Det blev cirka en timmes sittning med chefen på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Telia har blivit Felia igen

Ett inlägg om en störning.

---

 

Är detta den avgrävda kabeln, tro? Närå, bilden är från 2011 och platsen är Ultuna.

Tänk så beroende vi har blivit av att kommunicera via modern teknik! Jag sitter ju varje förmiddag och söker jobb. Utan en bra dator och internetuppkoppling samt min iPhone stod jag mig slätt. Det finns inte ett företag/organisation idag som tar emot ansökningar via snigelpost. Eller ringer till min fasta telefon.

Igår kväll kom ett sms från Fästmön om att hennes telefoner inte fungerade. Inte heller funkade bredbandet. Hur hon fick iväg sms:et vet jag inte, för senare på kvällen hade vi en dialog genom kommentarsfunktionen i Wordfeud. Jaa, ful får man vara, men inte dum. Och då menar jag inte att Anna är ful utan jag!!!

Ganska snabbt såg jag att lokalblaskan hade fångat upp att flera tusen människor i Uppsala med omnejd är utan telefoni, bredband och mobiltelefoni från Telia. Artikeln på nätet uppdaterades under kvällen. Det visade sig att inte bara Teliakunder är drabbade utan även andra. Två av Skanovas fiberkablar mellan Uppsala och Östhammar har gått av vid ett grustag öster om Uppsala. Det är kablar som bland andra Telia använder sig av. I natt arbetade två (2) tekniker med att lösa problemet, men fick ge upp på grund av mörker och oländig terräng. I morse, när det hade ljusnat, fortsatte arbetet. Nu är det ”bara” 1 500 kunder av de ursprungligen 4 200 kunderna som inte kan använda sina fasta telefoner. Det är fortfarande fler än 2 100 som inte har nåt fungerande bredband och ett okänt antal kunder som inte kan använda sina mobiler.

Det har som vanligt varit dåligt med information om vad som har hänt och när felet kan vara åtgärdat hos Telia. För även om kablarna är Skanovas är det ju till Telia, där man är kund, som man vänder sig för att få mer information. Man kan ju helt klart konstatera att Telia har blivit Felia igen. Jag följer Telia via Twitter och har inte sett en enda Tweet om detta stora fel. Ja, för det är ett stort fel när så många som över 4 000 kunder inte kan ringa eller använda internet. På Telias webbplats är detta det enda som går att läsa:

Notera att texten är publicerad igår kväll strax före klockan 20 och inte uppdaterad sen dess. Det är tur att lokal media tar på sig rollen som informatör – igen. I Upsala Nya Tidning kan vi som har fungerande bredband läsa att man kanske ska försöka få till en provisorisk kabel och att man inte har fått tag i ägaren till grustaget – vad nu denna/e ska kunna göra. Skanovas driftjour säger att man misstänker att det är dumpade betongblock som har slagit sönder kabeln. Förhoppningsvis kommer en prognos för när felet kan vara avhjälpt vid tio-tiden idag på förmiddagen.

Så du som försöker få kontakt med folk i och omkring Uppsala sen igår kväll… Det vete tusan när du lyckas…

Bra jobbat, lokalblaskan och Radio Uppland, de enda två som har rapporterat om felet och vad som händer fortlöpande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Se7en

Ett inlägg om en film.

---

 

Visserligen hade jag sett större delen av filmen tidigare, men somnat ifrån. Inte så konstigt, när filmen är över två timmar lång (ännu längre med reklampauser). Men en sån lång film, som dessutom har ett antal år på nacken, var det perfekta valet en ruggig och ensam natt –  en natt som även inkluderade bombhot. Redan när jag på tisdagen läste TV-tidningen markerade jag filmen. Den ville jag verkligen se! Jag kikade på Se7en (1995) som gick på TV4 i natt.

Två poliser, varav den ena endast har dagar kvar till pensionen och den andra spelas av Brad Pitt* (ja, du fattar…), utreder ett märkligt mord. En mycket tjock man har tvingats att äta ihjäl sig. När ytterligare ett mordoffer hittas, en person som tagits av daga på en mycket otäckt sätt, inser Mills och Somerset (poliserna) att det handlar om en seriemördare som mördar människor h*n anser har begått nån av de sju dödssynderna. De kommer ganska snart mördaren hack i häl, men hinner denn* ändå utföra sin plan med sju mord?

Trots att den här filmen kom ut för nästan 20 år sen funkar den. Den är otäck rakt igenom, trots avsaknaden av smartphones. Eller kanske just därför! Fokus ligger nämligen på att jaga mördaren på klassiska sätt, inte så mycket genom att hitta denn* via modern teknik. Det springs, det jagas till fots, det gås till bibblan, det mutas informatörer etc. Slutet är för övrigt riktigt jävla vidrigt.

Toffelomdömet för denna hemska film blir det högsta.

 

*Brad Pitt fyllde 51 år i torsdags, men i filmen är han förstås betydligt yngre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

CV – nåt för malpåsen eller nyckel till nytt jobb?

Ett inlägg om CV:ts vara eller icke vara.

---

 

När vi började var det bara cv som gällde och nu är det i princip dött.

Det säger Christina Hammer, grundare och delägare i Hammer & Hanborg, i en intervju i Resumé idag. Skälet till att hon uttalar sig så tvärsäkert om att CV:ts plats är i malpåsen och inte en nyckel till nytt jobb stavas internet och sociala medier. Framför allt LinkedIn. Men det går naturligtvis att hitta information om jobbsökande kandidater överallt på nätet.

Ett annat skäl till CV:ts minskade roll är rörligheten på arbetsmarknaden, menar Christina Hammer i intervjun. Det är ju, som bekant, inte så smart att stanna länge på ett och samma jobb. Idag byter folk jobb så ofta att det kan vara svårt att sätta ihop ett CV. Christina Hammer säger vidare:

[…] Jobbar man på projektbasis är det personliga nätverket och den löpande kontakten med uppdragsgivare viktigare. […]

CV:t representerar det traditionella sättet att rekrytera, enligt Christina Hammer. Och det gör det svårare för arbetsgivarna. Hon förtydligar:

[…] När man tidigare checkade av i fall personerna hade gjort sina fem år på marknadsledningen […] handlar det i dag mer om att hitta personen och dess drivkrafter. Vad som driver personen matchas sedan mot arbetsgivarens krav. […]

Men CV:ts minskade betydelse kan också vara nånting positivt., hävdar Christina Hammer. Hon menar att arbetsgivarna måste öppna sig mer för andra typer av människor och kanske inte vara så fixerade vid akademiska examina. Och det ger i sin tur ökad mångfald, nåt som Christina Hammer tycker behövs på arbetsmarknaden. Hon är till och med så tuff att hon rundar av med detta råd till arbetstagarna:

[…] Tänk på vad som driver dig och titta på vad du brinner för. Ställ krav på din arbetsgivare och känn efter om ditt jobb ger tillfredsställer dina krav på utmaningar. […]

Jag tror att Christina Hammer har helt rätt – trots att jag senast idag jobbade med mitt CV. För det är fortfarande så att CV efterfrågas. Jag försöker korta ner mitt. Ingen orkar läsa ett CV som är för långt. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska ta bort efter +25 år som yrkesverksam kommunikatör/informatör/redaktör/webbansvarig.

Men ärligt talat jobbar jag oftare med min profil på LinkedIn än mitt skriftliga CV. För på LinkedIn kan jag lägga länkar till olika sorters arbetsprover. Jag kan också visa upp före detta chefers, kollegors och samarbetspartners omdömen om och rekommendationer av mig liksom deras intyg om mina kompetenser.

Nu vet jag inte hur många som läser min blogg som är i yrkesverksam ålder, men du som är det – har du nåt CV eller nån sida på LinkedIn? Hur ofta uppdaterar du dem/det/den? Svara gärna några rader i en kommentar!

Vill du se hur min profil ser ut på LinkedIn? Klicka här! Du som har konto på LinkedIn kan logga in och får då se hela min profil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.

---

 
 

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul… Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att spara på det fina

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.

Det finns så många fina saker runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

En fin sak! Och så gott som gratis!

En annan sak som jag sparar på är fina ord. Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Frilans och ortopedi – en god kombo

Varning! Detta är inte ett gnäll-inlägg utan tvärtom!

Häromdan blev jag tipsad av bloggvännen Arga Klara (ja, vi har träffats IRL och då stryks prefixet blogg i bloggvän!) om ett företag som heter Frilans Finans. Det händer ju nämligen att jag får förfrågningar – ganska ofta, faktiskt – om skrivuppdrag. Tyvärr har jag inget eget företag så antingen får jag hänvisa uppdragsgivarna att gå via Blogvertiser – eller så får jag tacka nej. Ett problem har varit att alla skrivuppdrag inte passar på bloggen, utan är en annan typ av uppdrag. Ett annat problem är att man inte får ha ett registrerat företag själv om man blir arbetssökande och måste få a-kassa. Du vet, a-kassan vill ju inte att man jobbar lite grann när man är arbetslös – även om man noggrant talar om detta. Man ska vara arbetslös och passiviserad, typ.

För tillfället har jag sen över ett år en tidsbegränsad anställning på heltid, men jag kan åta mig skrivuppdrag också, utanför jobbet – tack vare företaget ovan! Detta företag sköter nämligen fakturering och ser till att jag betalar skatt på det jag tjänar etc. Skönt, alla papper i ordning! Självklart får jag betala för tjänsten, men som jag ser det är det värt det. I dagsläget känns det alldeles för osäkert att starta eget och det Frilans Finans erbjuder mig är en suverän tjänst! Det känns också bra att veta att andra personer, särskilt goda vänner, berättar hur nöjda de är med företaget. Lite lustigt i det hela är att jag inte har hört talas om företaget förrän nu. Och ändå, visade det sig, finns det i lokaler jättenära mitt jobb. Ibland är världen onekligen liten…

Pennan är vässad och jag är redo för skrivuppdrag!

Så, bombardera mig nu med skrivuppdrag! Jag har kvällar och helger att skriva på. Du som vill köpa ett blogginlägg av mig kan antingen gå via Blogvertiser – stor knapp i högerspalten – eller mejla mig direkt om du inte vill registrera dig som kund hos Blogvertiser – e-postadressen finns under min bild överst i högerspalten. Jag kan tidsinställa publicering av blogginlägg, om du har såna önskemål. Annonser tar jag inte emot, det ska vara skrivuppdrag. Däremot kan jag vara behjälplig om du vill köpa copytjänst av mig för annonser. Jag har en lång och bred bakgrund av professionellt skrivande i mitt yrke som informatör, kommunikatör och redaktör. Kolla in mitt CV!

Och så slutligen är jag väldigt nöjd med att jag via internet har bokat en tid till en ortopedtekniker. Redan på måndag före lunch ska jag dit och gjuta av fossingarna! Jag har ingen aning om vad det kostar, det är säkert svinigt dyrt. Fast det får kosta den här gången – om jag ska kunna gå som folk. Idag har jag provgått utan kryckor en gång fram och tillbaka i korridoren till toa. Det gick bra, men jag ska nog inte överanstränga hälen utan använda kryckorna tills vidare för promenader och sånt.

Dagens höjdpunkt lär bli lunchen med ”Lisbeth”! Hon talar alltid i så många citat och jag har börjat använda anteckningsfunktionen på Ajfånen flitigt. Det blir många uppslag till kommande blogginlägg!

Jag har sovit bra i natt och bara vaknat två gånger. Det gör underverk! I kväll blir det en tur med dammvippan och snabeldraken* hemma. I morgon har jag semester och kanske åker jag och tvättar bilen på förmiddagen innan jag vänder kosan söderut för att hedra minnet av vännen K på eftermiddagen.

*snabeldrake = dammsugare

Livet är kort. 

Read Full Post »

Hålfötter, monster och andra profiler

Alltså i natt… Jag brukar inte ta med mig främmande människor in i mitt sovrum, men jag måste bara berätta om min allra senaste krämpa: klåda i hålfötterna! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det kliade som 17. Under båda fötterna! Det syntes ingenting och i morse ser fötterna ut som vanligt. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Inte vet jag vad det var. Det kanske var onda hälen som ville krypa ur mitt skinn och lämna mig. Vore inte så dumt. Igår hade jag jätteont och jag ska erkänna att jag stod med den handikappanpassade brödsågen i högsta hugg ett tag, redo att kapa av eländet. I natt hoppas jag slippa både ont och klåda. Jag vill sova, tack så mycket. Vad gäller klådan i hålfoten finns det ett tillfälle när den är värre än när man försöker sova – och det är när man kör bil. Det finns ju ingen chans i h-e att man kan sparka av sig dojan och klia då eftersom man ju sköter bilens framfart med fötterna. Ja, ja, vi får se vad som händer i ärendet.

Jag skickade ett god natt-sms till Fästmön, men det kom inget svar tillbaka. Gissade att hon varken hörde eller noterade det, kanske såg film med barnena. Så jag släckte och somnade rätt gott till Leif GW:s röst på TV:n. (Sen vaknade jag mitt i natten igen av en viss klåda…) I morse hade jag fått ett rött utropstecken i retur till min Ajfån – mitt sms hade inte gått iväg/kommit fram. Irriterande! Jag vet att Anna hade problem med sitt nätverk hemma igår, nåt som inte ska påverka sms. Kanske Ajfånen hade klåda i hålfoten eller nån annan åkomma? I morse fick jag sms från vännen B, så nu verkar det fungera från mitt håll i alla fall. Nåja, jag får träffa Anna och lillskrutten vid en sen lunch idag. För först ska jag delta i ett webinar om hur sociala medier fungerar i kommunikationen mellan företag.

När jag klev upp i morse hittade jag kanske förklaringen till klådan i hålfoten: jag har ett monster som bor ovanpå garderoberna! Jag hann fånga det på bild, hårigt och läskigt är det.

Profilen av ett hårigt och läskigt monster ovanpå mina garderober i sovrummet.

Det där sovrumsmonstret kanske är en riktig profil! Det kanske är det som kliar mig i hålfötterna under nätterna, bara för att retas. Vad vet jag? Jag kanske skulle kontakta lokalblaskan som idag har börjat med en ny drive

Månadens kulturprofil

Men hallå! Känns inte det lite… östastat??? Jag minns att jag fick skämmas på ett av mina jobb när förvaltningschefen började införa

Månadens medarbetare

Denn* medarbetare skulle premieras med blomma, tårta och diplom – som informatör skulle jag tillverka diplomet samt göra ett reportage i personaltidningen. Detta var emellertid i början av 1990-talet. Nu är det 2012. Inte ens aktuellt att införa

Månadens mupp

för ingen jävel vet vilka mupparna är, längre.

Hur som helst. Lokalblaskan verkar damma av gamla idéer. Vad Månadens kulturprofil får framgår inte. Dessutom står det att de nominerade kandidaterna är tre – fast det är fyra – tre gubbar och en tjej. Nån mer än jag som lider av galopperande dyskalkyli, huh? Men den som vill in och rösta kan göra det här. Jag tänker nog rösta på han med baskern, bara för att han är den enda som har en huvudbonad och sticker ut – såsom en riktig profil ska göra. (Vem fan han är har jag ingen aning om, men vi har faktiskt råkats en gång i min vän kurdens affär. Då tyckte han att vi pratade för länge, tror jag, för han avbröt oss… Lite svårt att glömma sånt har jag, så han skulle passa som profil!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Svar från UL

Idag, fem dar efter att jag mejlade UL, kom äntligen ett svar från en trafikinformatör. Jag återger det här, med viss avkodning. (Språkligt sett undrar jag om det verkligen är en informatör som har författat mejlet…) Sen väntar jag förstås med spänning på att få veta hur de hanterar chaufförens beteende, men det kanske jag som kund inte delges…

Hej Tofflan!
Jag har tagit del av ditt ärende som ankom UL den 2012-09-02 gällande händelse kvällen den 1 september. 
Det är inte acceptabelt att en förare kör förbi resenärer som tydligt visar tecken att de vill med.

Jag har tagit del av ditt ärende och vidarebefordrat det till den person som ansvarar för våra förare för en åtgärd. 

Jag kommer skicka hem två endagskort till dig och din fästmö som kompensation för det inträffade och hoppas att ni vill resa med oss igen.

Hör gärna av dig till oss igen. Att få veta vad du tycker är viktigt för att vi ska kunna göra ett bättre jobb i framtiden.

Har du frågor eller vill svara på detta mejl är du välkommen att kontakta oss på UL Kundtjänst genom att trycka på svarslänken nedan eller ringa oss på 0771-14 14 14.

Tack för att du tog dig tid att kontakta oss, detta hjälper oss att bli ännu bättre på det vi gör. Jag önskar dig en trevlig resa med UL i fortsättningen!

Med vänlig hälsning

CT
Trafikinformatör

Undras hur mycket jag ska åka på mitt endagskort. Inte särskilt mycket, troligen, med tanke på att jag är åksjuk, inte gillar att åka buss rent allmänt och inte gillar att åka med våra gröna bussar rent generellt…

Livet är kort.

Read Full Post »