Att spara på det fina

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.

Det finns så många fina saker runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

En fin sak! Och så gott som gratis!

En annan sak som jag sparar på är fina ord. Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga guldstjärnor, bara papp

Kvällen har bara gått. Jag har visserligen varit och handlat och jag har kokat korv och ätit. Men sen har kvällen bara gått. En stund gick åt till att säkerhetskopiera filer. Snart tar USB-minnet slut!

Axeln värker som tusan. Det värker ända ner i underarmen. Varje tangentnedslag gör ont, faktiskt. Men skit samma. Jag beklagar mig inte. Så länge jag skriver vinner jag kampen över de negativa tankarna. Inte vill jag ha några guldstjärnor för att jag sitter här och hamrar ändå och roar en sån som dig med mina ord. Nej, här är ingenting av guld, bara papp.

Bara en pappstjärna.

                                                                                                                                                           Jag har försökt uppamma krafter att kolla lediga jobb, men jag har gett upp. Alla de jobb jag har sökt som jag har tyckt att det stod mitt namn på passerar revy för min inre blick. Nu återstår bara jobb där jag inte är kvalificerad nog eller jobb som jag inte vill ha. Jag har tre ansökningar inne på lediga jobb. Det ena vill jag inte ha för det innebär resor – och då måste det vara jädrigt bra betalt om jag ska kunna bil-pendla! Det andra är jag inte kvalificerad nog för. Det tredje är ett vikariat hos en arbetsgivare där jag har sökt hundra jobb, men aldrig kommit på intervju trots att jag är kvalificerad. Så nej. Motivationen är låg.

Det känns så meningslöst att fortsätta den här kampen. Jag befinner mig i helvetet och det är uppenbart att det är där jag hör hemma. Bara korta stunder, i Den Mest Älskades närvaro, känner jag mig levande.

Annars är det här inget liv. Jag vill inte mer. Jag vill inte. Jag vill inte leva längre. Jag har gjort så många fel, men jag tycker att jag har tagit mitt straff nu. Det tycker visst inte Makterna.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova i natt. Jag vet inte hur jag ska komma ur sängen i morgon bitti. Men jag gör det. Jag gör det för att jag köper mig tid genom att jobba två och en halv vecka till. Då kan jag också betala mina räkningar en månad till. En månad.

Read Full Post »

Det var en gång…

Jag är med i en tävling här!

[…] På själva gården lekte ett par av de muntra barn, som vid jultiden hade dansat omkring trädet och varit så glada åt det. Ett av de minsta sprang fram och slet bort guldstjärnan.
– Se, vad som ännu sitter kvar på den otäcka gamla julgranen! sade barnet och trampade på grenarna, så att de knakade under dess stövlar.
Och trädet såg på all blomsterprakten och friskheten i trädgården, det såg på sig självt och önskade, att det hade fått stanna i sin mörka vrå på vinden; det tänkte på sin friska ungdom i skogen, på den glada julaftonen och på de små råttorna, som med sådant nöje hade hört på historien om Klumpe-Dumpe.
– Förbi, förbi! sade det stackars trädet. Om jag ändå hade glatt mig, då jag kunde det! Förbi, förbi!
Och gårdsdrängen kom och högg trädet i små bitar. […]

ur Granen av H C Andersen

 

Det var en gång…

Read Full Post »