Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hoppfullt’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Serien Maria Wern som går just nu på Tv4 bygger på Anna Janssons karaktärer, snarare än hennes böcker. Eller så är de två avsnitten, som bildar en film, baserade på flera olika böcker. I kväll såg jag Dit ingen når. Ytterligare en film, det vill säga två avsnitt, återstår för säsongen.

Maria Wern


En ägare till ett antikvariat 
hittas död i sin bil på färjan till Fårö. Mannen är mördad, men ingen förstår varför. Sen finner polisen Maria Wern och hennes kollegor ett märkligt utrymme under antikvariatet. Det verkar som om nån har hållits fången där. Och så mördas ytterligare en gubbe. Samtidigt har Maria klara problem att klara av tillvaron och hennes chef tvingar henne till en psykolog.

Asså vad är det här? Eva Röse har klara problem att spela en polis som är på väg att gå in i väggen. Det är inte trovärdigt för fem öre. Berättelsen i sig är otäck, men den känns mest tråkig. Nä, snälla Anna Jansson, inga flera såna här filmer.

Hoppfullt!

Tofflan


Toffelomdömet blir lågt.
Att det ens blir något beror på att… tja, antikvariat är spännande…

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hoppfullt inlägg.


 

En halvsidesannons från Svenska kyrkan, Stockholms stift. Och mitt i texten ett uttryck för hopp. Det ser jag som ett tecken och tar till mig av.

Ge inte upp även om det tar tid

 


Livet är kort.

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.


 
 

Arbetsförmedlingen i Uppsala

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummerlapp och bok

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Inskrivningsrum på AF

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

frostigt löv på gräs

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.


Ulrika körde själv olycksbilen.
Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

I kväll sändes andra delen av Hinsehäxan. Klart Fästmön och jag var tvungna att se slutet på historien!


Slutet på Hinsehäxan visades i kväll.


I den andra och avslutande delen
går det riktigt åt skogen för Lillemor Östlin. Hon åker dit och hon åker in. Flickorna hamnar åter i fosterhem. Efter en kort tid ansöker Lillemor om nåd – och hamnar framför bland andra sin älskare ministern. Som förstås lovar att hjälpa henne – men sviker. Så Lillemor bestämmer sig för att rymma.

Kvällens avsnitt är inte lika hoppfullt som gårdagens. Det går verkligen käpprätt åt skogen. Det är så sorgligt, för när man betänker det lilla brott hon åker fast för är just så litet och att syftet med det hela vara att skaffa pengar så att hon kunde ta hand om sina döttrar, tja, då blir man rentav förbannad. Förbannad att Samhället som vanligt inte hjälper de svaga.

Den andra delen känns lite haltande ibland. Jag vet inte vad det är jag saknar. Det kanske helt enkelt handlar om att jag inte förstår. För jag förstår verkligen inte hur Lillemor Östlin, baserat på det jag sett i den här TV-serien, kunde anses som Sveriges farligaste kvinna.

Högt betyg för andra delen, men inte högsta.

Read Full Post »

Den gångna veckan har inneburit så många toppar och dalar att jag knappt fattar att jag sitter här där jag sitter. Hur många gånger ska en människa få förhoppningar grusade och fortfarande finnas kvar? Jag har inget svar på den frågan, den är retorisk.


Hur många gånger ska man orka finnas kvar?

                                                                                                                                                            Det var sköna dagar hos mamma. Vi bestämde uttalat att vi INTE skulle prata om Det Svåra utan bara njuta av det vackra vädret, påskmaten, godiset och att få träffas. Jag insåg hur ensam mamma är nu för tiden. Och hur lika vi är på det sättet! Vi behöver båda komma ut i verkligheten, inte sitta hemma och ta emot gäster. Mamma orkar inte ha kaffebjudningar och jag vill inte. Eller jag vill inte träffa nån, som det känns just nu. Jag är för misslyckad. Jag har inte kul eller intressant att prata om. Det jag vill säga kan man läsa om på min blogg, resten är reserverat för familjen.

Det var skönt att få bilen fixad i onsdags. Mekar-Bruden är verkligen alltför snäll och jag hoppas att jag kan återgälda hennes hjälpsamhet nån gång, på nåt sätt.

Mötet i torsdags kändes positivt och hoppfullt, men igår blev bägarens innehåll grumlat på flera olika sätt. Det känns så tröstlöst att försöka när allt ändå handlar om kontakter och inte kompetenser. I morgon bitti ska jag därför iväg och

odla en kontakt.

Idag är det Valborg. Fast här i Uppsala säger man Sista april. När jag körde Fästmön till jobbet tidigt i morse såg vi tre flamsmajor vid en busshållplats, i övrigt ingenting. Jag är så glad att vi inte behöver passera eller åka in i stan idag, för där blir som en krigszon Sista april. Orka… Eftersom Anna jobbar tar vi det lugnt idag. Jag tänker försöka ha middagen klar, eller så gott som, till klockan 16 när hon slutar. Vi funderar sen på att kanske ta oss till en kase i kväll, men just nu när jag tittar ut genom fönstret tornar molnen upp sig.


Tunga moln på ingång.

                                                                                                                                                     Resten av min dag idag består av strykning och lite andra hushållsgöromål samt en del telefoni. Jag skulle också vilja hinna se långfredagens Babel som jag har spelat in på DVD:n. Jag har för övrigt inte sett veckans program heller, så det hoppas jag kunna se under morgondagen.

Read Full Post »