Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öppna sig’

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Mötet med Anni-Frid Lyngstad 
sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett väderlekande inlägg.


 

Regnigt bilfönster trädgård med scilla och båt

Ett mörkt moln öppnade sig över Clark Kent och mitt huvud.

Snacka om att det är aprilväder just nu! Igår började dan i strålande, het sol. Jag skrattade åt väderleksrapporterna på morgonen, rapporter som talade om regn. Fram på eftermiddagen kom det, regnet. Jag tog en bok och mina solbrillor satte jag på näsan. Tuffade med Clark Kent* till Black Potty. När jag körde in i villaområdet hängde ett stort mörkt moln ovanför mitt huvud. Sen öppnade sig molnet och det fullkomligt vräkte ner.

Förmiddagen igår försvann snabbt. Jag administrerade, forskade och tog snabeldraken** på promenad i skokartongen***. Stannade lite vid de inramade gamla vykorten från Metropolen Byhålan. En gång, i ett annat liv, fick jag dem av min frilansare E. E hade släktingar i Byhålan och det var därför h*n ägde korten. Men en dag tyckte h*n att jag skulle få dem. Jag tackade och ramade in dem. Varje dag tittar jag på gamla hus, Vättern, Göta kanal och saknar. Saknar både Byhåla och E. Men Byhålan kan jag alltid åka tillbaka till. E kan jag aldrig mer jobba med. Och ja, nu ältar jag, men det är fortfarande väldigt sorgligt för mig.

Efter dammsugningen hände flera saker i rask takt: Jag hade sönder ett par läsglasögon, jag klämde på min födelsedagspresent från FEM och jag låg på golvet och bläddrade i ett par gamla böcker om Mumintrollen. Sen funderade jag över vad som är värst –

psykopathäxa eller skitstövel.

Anledningen till att jag funderade över detta avslöjade jag i ett annat blogginlägg.

Dagens utflykt slutade med att jag satt i garaget och frös medan jag väntade på att den hiskeliga hagel- och regnskuren skulle upphöra. Jag blev så frusen att jag hade god lust att värma mig med en whisky. Men det fick bli middag bestående av ostpaj (två för 35 kronor) från Tokerian, ett par rynkiga gamla körsbärstomater och två glas mjölk i stället när jag kom in. Nej, jag blev inte mätt.

Sen betalade jag min bensinräkning, som efter påskresan var tre gånger så hög som vanligt, nästan en tusenlapp. Jag får plocka från lite påskpengar och kavajpengar, helt enkelt. Det viktiga är att den kan betalas, det är jag mycket tacksam för att jag kunde.

Idag är det fredag. Jag är inte hemma när det här inlägget publiceras, men jag blir väldigt glad om du skriver en liten hälsning i en kommentar. För nån gång kommer jag och Fästmön hem. Om Gud vill, om vindarna vänder och om vädret blir ett annat. Ha en bra dag!


Du slipper MIG mer idag, men du får titta på gårdagens bilder i stället om du vill:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldrake = dammsugare
***skokartongen = mitt hem

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om CV:ts vara eller icke vara.


 

När vi började var det bara cv som gällde och nu är det i princip dött.

Det säger Christina Hammer, grundare och delägare i Hammer & Hanborg, i en intervju i Resumé idag. Skälet till att hon uttalar sig så tvärsäkert om att CV:ts plats är i malpåsen och inte en nyckel till nytt jobb stavas internet och sociala medier. Framför allt LinkedIn. Men det går naturligtvis att hitta information om jobbsökande kandidater överallt på nätet.

linkedin_logo

Ett annat skäl till CV:ts minskade roll är rörligheten på arbetsmarknaden, menar Christina Hammer i intervjun. Det är ju, som bekant, inte så smart att stanna länge på ett och samma jobb. Idag byter folk jobb så ofta att det kan vara svårt att sätta ihop ett CV. Christina Hammer säger vidare:

[…] Jobbar man på projektbasis är det personliga nätverket och den löpande kontakten med uppdragsgivare viktigare. […]

CV:t representerar det traditionella sättet att rekrytera, enligt Christina Hammer. Och det gör det svårare för arbetsgivarna. Hon förtydligar:

[…] När man tidigare checkade av i fall personerna hade gjort sina fem år på marknadsledningen […] handlar det i dag mer om att hitta personen och dess drivkrafter. Vad som driver personen matchas sedan mot arbetsgivarens krav. […]

Men CV:ts minskade betydelse kan också vara nånting positivt., hävdar Christina Hammer. Hon menar att arbetsgivarna måste öppna sig mer för andra typer av människor och kanske inte vara så fixerade vid akademiska examina. Och det ger i sin tur ökad mångfald, nåt som Christina Hammer tycker behövs på arbetsmarknaden. Hon är till och med så tuff att hon rundar av med detta råd till arbetstagarna:

[…] Tänk på vad som driver dig och titta på vad du brinner för. Ställ krav på din arbetsgivare och känn efter om ditt jobb ger tillfredsställer dina krav på utmaningar. […]

Jag tror att Christina Hammer har helt rätt – trots att jag senast idag jobbade med mitt CV. För det är fortfarande så att CV efterfrågas. Jag försöker korta ner mitt. Ingen orkar läsa ett CV som är för långt. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska ta bort efter +25 år som yrkesverksam kommunikatör/informatör/redaktör/webbansvarig.

Men ärligt talat jobbar jag oftare med min profil på LinkedIn än mitt skriftliga CV. För på LinkedIn kan jag lägga länkar till olika sorters arbetsprover. Jag kan också visa upp före detta chefers, kollegors och samarbetspartners omdömen om och rekommendationer av mig liksom deras intyg om mina kompetenser.

Nu vet jag inte hur många som läser min blogg som är i yrkesverksam ålder, men du som är det – har du nåt CV eller nån sida på LinkedIn? Hur ofta uppdaterar du dem/det/den? Svara gärna några rader i en kommentar!


Vill du se hur min profil ser ut på LinkedIn? Klicka här!
Du som har konto på LinkedIn kan logga in och får då se hela min profil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en riktigt bra dag på jobbet.


För en gångs skull
ska jag inte gnälla. Jag har haft en riktigt bra dag på jobbet. Då känns det mesta lättare. Det känns nästan som vår i luften.

vårträd

Vårträdet av förskolebarnens fyra årsträd.

Dagen inleddes med ett morgonmingel. Jag och kollegan K skulle dokumentera det hela – K i bild, jag i text. Det gick smidigt och dessutom var det både intressanta och roliga saker på dagordningen. Sånt gör ju också jobbet bra. Bland annat fick vi se exempel på årsträd som barnen på en av våra förskolor har gjort. Årets alla fyra träd är gjorda av återvunnet material och material som barnen har hittat ute i naturen. Jag gillade förstås mest vårträdet. För nu tycker jag att det är dags med vår! Blev lite orolig ett tag eftersom det var vitt på marken i morse när jag skulle åka, men nu i kväll har det mesta av det vita regnat bort.

Idag var jag inhoppande intranätredaktör och skrev två texter dit som jag också publicerade. Intranätet görs i en nyare version av vårt webbverktyg och bland annat har ett annat sätt att hantera bilder på. Därför kände jag mig lite rostig eftersom jag ju inte har jobbat med detta sedan KS kom tillbaka vid årsskiftet. Men det gick bra och jag är trygg i förvissningen om att KS gör om det h*n inte är nöjd med i såna fall.

Vidare grep jag mig an några bråkande externwebbsidor under dagen. Det finns en jätteduktig användare som tack vare allt strul nästan tappade lusten helt att jobba med detta. Jag lägger ner mycket tid på att peppa och supporta, lirka och trixa. Fast det hjälper ju inte fullt ut när användarens dator krånglar. Vid dagens slut var det hela tillfixat via min dator och jag tror att användaren trots allt var ganska nöjd. Särskilt som jag berömde och berättade att h*n jobbat med nåt av det svåraste i verktyget… Nu kan h*n nästan göra ”allt” annat! Jag tror h*n blev lite glad och stolt, faktiskt…

Yakitori

Yakitorin var otroligt smakrik. Och vacker, som synes.


Lunchen blev supertrevlig
eftersom M lockade ut mig och T på en kortpromme. Vi traskade ner till sushistället. Jag är ju inte överförtjust i sushi, så jag tog yakitori i stället. Inte är spetten som på thaistället nära förra jobbet, men hela rätten är rent fantastiskt god och smakrik. Mycket ingefära och starkt så det öppnar alla kanaler i övre luftvägarna.

M och T är båda kloka och jordnära personer. Du vet, såna där människor som man tycker att man kan öppna sig inför och som man tror att man har känt hela livet. Jag träffade dem båda första gången i slutet av november förra året.

Direkt efter lunch hade jag så äntligen ett samtal med min chef om framtiden. En annons på tjänsten ska gå ut de närmaste dagarna och jag är välkommen att söka – precis som alla andra. Men eftersom en rekrytering ofta tar tid blev jag erbjuden en månads förlängning, det vill säga mars ut. Det passar mig perfekt. Det ger mig ytterligare en månads lön och det ger mig ytterligare en månads tid att söka jobb på. Och det värmde dessutom lite i hjärtat när tre av kollegorna på positivt sätt kommenterade förlängningen när chefen informerade om den via e-post!

Resten av dan gick som en dans, i princip. Under morgondagen är det en del pusslande på startsidan med både nya nyheter och nya toppnyhetspuffar som ska ut. Men jag har kollen. Faktiskt.

När jag åkte hem lyssnade jag som vanligt till Niclas Wahlgren på radion. Jag tycker att han är härlig som radiopratare, bland annat för att han är så glad och för att han bjuder så mycket på sig själv. Härom kvällen fick han göra Världens Enklaste Sportquiz via en kollega. Tror han satte två rätt av fem – ungefär i min klass, alltså.

Det var dessutom lite, lite ljust när jag susade E4:an hemåt. Det våras, tro det eller ej…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det enkla och vackra i tillvaron.


Det finns i alla fall två som trivs i värmen.
Den ena är min hibiscus i köket, vars knopp nu lååångsamt börjar öppna sig.

Min hibiscus

Min hibiscus i köket.


Den andra är min pelargon
på ballen*, den Prinskorven och jag var iväg och köpte i maj.

Pelargon

Pelargonen på ballen.


I alla fall nån som gillar
läget och värmen… Enkla, men vackra sambor jag har!


* ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om hur mysigt det är med regn, om skuldfrågor och om delad glädje.


Vilken kväll det blev igår!
Jag städade ju tills jag mådde illa. Under tiden hopade sig molnen. Det hade ju liksom regnat under dagen, men det var en piss i havet, för att uttrycka sig på ren svenska. Först blev det så här mörkt på himlen:

Regnmoln
Mörka och tunga regnmoln.


Det dröjde inte länge
innan det blåa i molnen försvann helt och de gick mera åt svart. Och sen öppnade de sig. Fullständigt.

Mörkare regnmoln
Svartare ju närmare de kom.


Jag tycker faktiskt
att det är ganska mysigt med regn – om man är inomhus, vill säga. Det smattrar så härligt mot tak och fönster och man får liksom inte bara lust utan också rätt att kura ihop sig under en filt med en bra bok. Nu gjorde jag emellertid inte det, men jag såg sista delen av Ice Cream Girls. Det gick att lista ut lite grann vartåt det barkade hän vad gäller skuldfrågan, men den verklige/a mördarens identitet lyckades jag inte klura ut. Så ska en riktigt bra TV-deckare vara! Och så brittisk, förstås.

Sen blev det plötsligt läggdags. Jag kände hur doften från en av mina porslinsblommor, den som står i gästrummet, fyllde min lägenhet. De är inte bara vackra, dessa blommor, de doftar mycket också. Därför funderar jag om den är skyldig till klådan i näsa och ögon tidigare i veckan… Jag vet många som är allergiska mot hoya – och det är ganska förståeligt. Men vackra är de, när de blommar!

Porslinsblomma blommande
Den blommar och doftar starkt, men är den skyldig till min klåda?


Och just när jag skulle stänga av ljuset
för Storebror* upptäckte jag att jag hade fått ett mejl från min Nästanbror**. Goda nyheter, som jag naturligtvis var tvungen att både blogga om och skriva en nyhet om! För när stipendier, stora stipendier, går till rätt personer blir jag väldigt, väldigt glad!

Idag är det fredag och jag ska hämta Den Mest Älskade efter jobbet klockan 20 hem till mig. Jag vet inte hur länge hon stannar, men för några dagar är hon mest min och jag mest hennes… Kan en helg bli bättre?


*Storebror = min stationära dator

** Nästanbror = Magnus, min syssling


Livet är kort.

Read Full Post »

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.


Det intressanta med
just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »