Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rutiner’

Ett tisdags-inlägg.


 

Soluppgång i oktober mellan träden

Åter en solig dag, men oj så kall!

Tisdag är inte min favoritdag i veckan, men idag var jag mycket spänd. Skälet var att huvudredaktören skulle dimpa ner från norr. H*n ska vara här i tre dar och bland annat delta i en utbildning. Dagen idag var lite vikt åt mig och mina frågor.

Eftersom jag inte vågade riskera att bli nerslagen eller få böter parkerade jag på stora parkeringen och betalade en svindyr dygnsavgift. Jag ville inte heller komma försent. Hittills har jag fått åka hemifrån tidigt för att leta parkeringsplats. Sen har jag fått vänta tills klockan har blivit åtta och mitt passerkort fungerar eller tills nån kollega har kommit. Under dagen löste sig parkeringseländet för oktober månad, tack och lov. Nu räknar jag med att sova bättre om nätterna, slippa stressa och inte behöva frysa så mycket om morgnarna.

För kallt har det blivit i Uppsala, Sverige. När jag kikade på termometern nån gång strax efter klockan sex i morse visade den på nollan. Jag kör ännu på sommardäck, men den 26 oktober ska Clark Kent* få sprillans nya vinterskor** i samband med hans årliga hälsoundersökning***. Den fina Trissvinsten i söndags hade varit ett bra bidrag till däcken. Nu fick den gå till parkeringsboten i stället. Och även om det kan tyckas trist är jag tacksam att jag vann pengar så jag kan betala böterna! Var jag ska hitta pengar till däck återstår att se. Förhoppningsvis kan jag dela upp kostnaden, som landar på cirka 5 000 kronor.

Huvudredaktören visade sig vara en skärpt och trevlig person i min ålder. Vi gick igenom det jag tycker är krångligt, framför allt rutinerna för hantering av ärendena (jag vill inte gå in på djupare detaljer än så). Själva språk- och textgranskningen är inget problem (även om jag naturligtvis inte ”kan allt”), men den ska göras så att den funkar för alla inblandade. Från och med nu gör den förhoppningsvis det. Därför började jag helt enkelt om, nästan, på tre dokument. Jag har jobbat intensivt – med ett avbrott för lunch med huvudredaktör och min närmaste kollega och en kort fika – och hunnit ungefär halvvägs. I morgon har jag hela dan på mig att göra klart och på torsdag ska jag och huvudredaktören ha en genomgång av vad jag har gjort. Det blir nog bra i slutänden, även om polletten inte riktigt har trillat ner än. Den beräknas emellertid göra det snart. Annars blir jag galen på mig själv.

Efter jobbet behövde jag svänga in och handla lite mat. Det blev ICA Heidan som fick besök av mig. Jag passade på att lösa in min Trissvinst förutom att jag shoppade tre frysta färdigrätter till kommande luncher. Tyvärr glömde jag köpa apelsiner. Jag gillar mest apelsiner för deras snigga färg. Däremot estimerar jag inte att skala dem. I stället brukar jag dela dem på mitten och handpressa dem. Två lagom stora apelsiner blir ett glas färskpressad och jättegod juice. Juice är inte så bra för min mage, men jag behöver C-vitamin. Min kropp bekämpar just nu en infektion och målet är att slå ut viruset innan det slår rot. Det går ju så där, dårå, om en glömmer att köpa ”meducin”. Men jag fick i alla fall i mig en clementin på arbetstid, alltid något!

Clementin skalad och delad i två halvor

Det blev i alla fall en clementin idag…


Sen är det ytterligare en grej med att handla.
Tro inte att jag är färdig när jag har lämnat affären och åkt hem. Nej, sen ska varorna skannas en gång till här hemma och kvitton registreras. Jag är nämligen med i ett projekt kring dagligvaruhandel. Tanken var att ge mig nåt att göra om jag inte jobbade, så just nu känns det mest jobbigt. Fast… jag handlar inte särskilt ofta, så ett par gånger i veckan ska jag väl stå ut att administrera mina inköp.

Efter jobbet finns även annan administration att ta tag i. Jag ska tidrapportera och jag ska kolla eventuella svar på sökta tjänster, nåt jag registrerar i en Excel-fil.

Nu tänker jag emellertid administrera ett par rostade mackor. Kvällen är vikt för att läsa ut en rätt tradig bok så att jag kan börja på nåt nytt, troligen sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Om lust och och ork infinner sig ska jag läsa och recensera Professor Frans i serieform, som landade i min postbox igår, i helgen.

Vad händer hos DIG i kväll??? Har du orkat läsa ända hit pallar du säkert med att skriva några rader och berätta i en kommentar. Men skynda! Det återstår bara åtta procents utrymme på den här bloggen.


*Clark Kent = min lille bilman

**vinterskor = vinterdäck
*** hälsoundersökning = service

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket de tre ledorden i rubriken börjar på t. En allitteration, alltså.


 

Jaha. Nu undrar du säkert hur jag ska få till det här inlägget med tanke på rubriken. Jaa… jag tycker att det är jättesvårt att sätta rubriker som är bra och som lockar till vidare läsning. Ibland kommer rubriken till mig direkt, för att andra gånger verkligen gömma sig för mig och dyka upp i form av en trist överskrift när allt annat är färdigskrivet sen länge. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid dett. Let’s move on och kolla vad det är jag är ute efter! Först en liten linje för pauserandets skull…

Regnbågshuvud bloggen

Regnbågslinje, passande nog!

 

Till att börja med handlar mitt inlägg om vanor och rutiner. Har DU såna??? Det har jag. Det måste jag ha på vardagarna för att min tillvaro inte ska rämna. Jag har ganska strikta rutiner, men mina vardagar börjar alltid på samma sätt: jag vaknar vanligen mellan halv sju och sju, jag går på toa och jag topzar (ja, jag tycker att det är snyggt att stava ordet med z!) öronen.

topzDet där med att topza öronen har jag gjort ett tag, men det tog sin lilla tid. Då och då läser jag i media om vad man ska och inte ska göra. Vid ett läkarbesök som barn sa min generade pappa när doktorn skulle titta in i mina öron, att min öronhygien nog var lite eftersatt. Gissa vad doktorn svarade? Han sa att man INTE ska tvätta öronen för det är inte bra! Så jag fortsatte att inte tvätta öronen, men sen jag blev vuxlig och anlade en korthårig frilla kände jag mig nödd och tvungen att topza öronen varje morgon. Det ser ju verkligen inte trevligt ut med öronvax och annat gojs i öronen. Och det syns ju rätt mycket mer när man har kort hår.

tangentbordstopz

Jag topzar tangentbord också. Här är det mitt gamla tangentbord som får en genomgång.

Häromdan läste jag i nån Expressenbilaga på nätet att man aldrig ska använda topz. Gulp! Varför då då? Jo, vax är bra för öronen för det håller skräp och bakterier borta samtidigt som det gör hörselgångarna och trumhinnorna rena och mjuka. Dessutom gör kroppen sig av med öronvax på egen hand – varje gång du pratar, skrattar och tuggar kryper överflödigt vax ut. Uuuuääääääck, så läbbigt det låter! Det tredje skälet har jag lättare att köpa: med topz kan man i stället råka trycka tillbaka bakterierna in i örat så att det kan bli infektioner.

Trasigt öra till Höganäskrus

Ett trasigt öra, vad nu det har med texten att göra..?

Hur ska man hantera vaxet då? Det ser ju verkligen äckligt ut med vaxiga öron! Jo, det finns öronvaxlösande medel som mjukar upp vaxet (receptfritt på apoteket). Eller så kan man skölja ur öronen med ljummet vatten när man duschar. Fast har man mycket besvär får man gå till doktorn. Nja, det där med vatten i öronen tror jag inte på. OK, det hamnar ju lite i öronen när man duschar, men jag skulle aldrig ”vattna” öronen medvetet. Nej, jag fortsätter med mitt topzande. Det kliar faktiskt rätt bra i öronen på morgnarna och då är topz kanon! Men naturligtvis kör jag bara runt i ytterörat, jag trycker verkligen inte in topzen!

Elias vid skrivbordet

Här är vår tonåring inte så gammal, typ sex år… Redan då var bokstäver viktiga i hans liv.

Så. Det var toa och topz. Nu till dagens höjdpunkt: tonåringen. Idag blir nämligen Fästmön tonårsmamma igen – vår minsting fyller 13 bast!!! Det är inte klokt så gamla barnen blir, det är bara vi vuxna som aldrig blir äldre. (Nåja…) Jag har känt Elias sen han var fem år. Då var han en intensiv och kvick liten rackare som älskade Fem myror är fler än fyra elefanter (helst i litterär form) OCH att plocka med storebrorsans pokerspel. Idag är han en lugn och eftertänksam kille. Duktig i skolan och en bra kamrat, sägs det. Vår tonåring… (ja, jag är ju bara bonusmorsa, men han är lite min ändå). I eftermiddag är jag därför och firar den här killen.

I övrigt har jag följt sedvanliga rutiner och vanor den här dan. Men jag har också ringt Ryds och bokat tid för att få stenskottet lagat. På tisdag eftermiddag ska jag dit och jag kan vänta under tiden det lagas (det tar mellan 20 och 30 minuter). Håll nu en tumme för att rutan inte har spruckit helt när jag kommer ut i garaget!

Ha en bra fredag! Jag hoppas att du har nåt att se fram emot den här helgen. Det har jag och det är jag tacksam för!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett föränderligt inlägg.


 

Trosor med siffror på

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Lilian elev från Motala

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En man som heter OveEn del är såna att de sparar det bästa till sist. Inte vet jag om jag är en sån rent allmänt, men Fredrik Backmans bok En man som heter Ove var den sista i högen födelsedagsböcker för i år. Det flesta böcker jag fick till födelsedagen i år var riktigt bra böcker. Fast faktum är att jag verkligen sparade den absolut bästa till sist. Tack, Anna!

Det här är en bok som redan i inledningen fångar min uppmärksamhet. Ove, 59 bast, ska nämligen köpa ”data”. Ove är lite av en grannarnas skräck, han är en aning (!) bitter och framför allt: han är bostadsrätts-föreningens självutnämnde ordningsman. Han har inga vänner utan umgås bara med sin fru. Det tar emellertid över 40 sidor innan vi läsare får veta mer direkt var den där frun är. När en nyinflyttad familj backar in i Oves brevlåda vet han inte om att han får vänner för livet. Ilsken svär han och tar kommandot över såväl bil som släp. Sen drar en märklig historia igång – med tillbakablickar på Oves liv. Allt medan Ove själv försöker ta livet av sig.

Först är det en väldigt rolig bok. Men under läsningen av vissa kapitel kommer faktiskt tårarna. Den här boken är så mycket! Den skildrar en man som gillar rutiner, men också en man med ett mycket stort hjärta. Om nu bara omgivningen tar sig tid och ser det. Nåt av det sorgligaste i kråksången är att Ove inte längre har nån funktion. En måndag var det bara tack och hej från jobbet, till exempel (måndagar är för övrigt inga bra dagar för Ove):

[…] Människan behöver vara en funktion, anser han. Och han har alltid varit funktionell, det kan ingen ta ifrån honom. Han har gjort allt som det här samhället har sagt åt honom att göra. Jobbat, aldrig varit sjuk, gift sig, amorterat, betalat skatt, gjort rätt för sig, kört en ordentlig bil. Och hur tackade samhället honom? Det kom in på hans kontor och sa till honom att gå hem, det var vad det gjorde. Och en måndag hade han ingen funktion längre. […]

Jag skulle kunna skriva åtskilligt fler citat, men det tänker jag inte göra. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken. Den får nämligen högsta Toffelbetyg. Men nån jävla filmatisering (Oves svordom!) av boken tänker jag inte se! Det skulle definitivt inte Ove ha gjort heller…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.


För några år sen
gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Svart bak

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns just nu. 


Uppdaterat inlägg:
Jag har fått ett svar från Patrik på Let’s Deal. Han skriver bland annat:

[…] Vi har fått information om att leveransen skulle skett i i slutet av förra veckan. Jag har kontaktat dem för att se vad som hänt, du skall inte behöva väntar mycket längre och jag återkommer inom kort med svar. 
Vi beklagar verkligen detta. […]

Jag har svarat:

[…] Jag VILL inte vänta mycket längre. Någon vara har jag inte fått, men betalt för i juli i somras. Jag vill ha pengarna tillbaka.
Inte glada hälsningar […]

På det kom ett idiotiskt autosvar, förstås…

To be continued…

Igår kväll blev jag lite irriterad. Men så intalade jag mig själv att vi människor är olika. Tack och lov, ska jag väl säga. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev väldigt störd. En person skickade ut en rant av tweets om Hur Det Verkligen Är Att Vara Arbetslös. Att man faktiskt är precis så värdelös som alla säger – annars skulle man ju ha jobb. Detta är en person jag inte följer, för om jag skulle göra det skulle jag må skit! Däremot retweetades personens tweets av nån jag följer på Twitter. Jag övervägde att avfölja. Jag vägrar nämligen att tycka att jag är värdelös, trots att jag inte har jobb.

Övriga tweets innehöll bland annat tips och negativismer så jag blev skitirriterad. Det här med rutiner, till exempel, är bara skit. Varför ska man gå upp på morgonen – det blir ju ändå andra rutiner när man sen väl får jobb. Eh..? Om jag nu väljer att gå upp klockan sju på morgonen är det bland annat för att det är en normal tid för en arbetande kontorsråtta att stiga upp. Och det är jobb med kontorstider jag söker.

Nej, jag blev verkligen störd av allt negativt. Än har jag inte avföljt den jag följer som hade retweetat, men jag överväger. Sån här läsning hjälper inte mig ett dugg. Energitjuvar är det sista jag behöver. Jag brukar dissa den sortens människor och jag brukar klara av att hålla borta fel influenser. Men tyvärr känner jag hur negativa tankar, tack vare tweetsen igår, försöker tränga in i min hjärna. Tänk så lite det behövs…

Var starkelefanten

Den här lilla elefanten, som står vid min dator, ger mig energi!


Därmed inte sagt
att den som är odelat positiv och la-di-da känns OK heller. För livet som arbetssökande är inte alltid positivt och jag kan inte säga att jag är optimistisk varenda sekund. Det finns stunder när jag är ledsen och bekymrad också. Det måste få finnas såna stunder. Jag kan liksom inte blunda för verkligheten och tro att allting har ordnat sig när jag öppnar ögonen igen. Det finns ingenting som ordnar sig av sig självt, det är bara jag som kan ordna saker och ting för mig! Och DET, kära läsare, vidhåller jag är en sanning!

Det hänger också kvar irritationer från i fredags. Bland annat skulle Dalkarlarna återkomma till mig via mobilen angående persiennreparation. Jag hörde inget på eftermiddagen och nog tror jag att de jobbar då, även om det är fredag. Dessutom var det den anställda på Dalkarlarna som själv sa att hon skulle återkomma med besked.

Jag mejlade också Let’s Deal i fredags angående en grej jag har betalt i juli, men ännu inte fått. För tredje gången hölls inte leveransdatum. Det handlar bara om 99 spänn, men om många människor betalar 99 kronor för en grej som inte levereras, då tror jag att vi har blivit lurade – och att den som har lurats har tjänat pengar på oss. Nu vill jag häva köpet. Jag vill ha mina 99 kronor tillbaka. Och det tänker jag riva upp himmel och jord för om jag inte får.

Sink snake

Jag har inte fått nån sink snake. Tre gånger har man ändrat leveransdatum. Jag vill häva köpet. 


To be continued, alltså…
I alla fall vad gäller de oklara affärerna med Dalkarlarna och Let’s Deal. De negativa twittrarna har jag inte bestämt än hur jag ska ”hantera”. Jag blir förbannad. Jag tycker att så mycket är skräp nu för tiden. De nya fönstren är jättebra, men persiennerna i dem har varit dåliga redan från början. En persienn var till och med trasig vid leveransen hösten 2012. Den fick jag utbytt dan efter jag kommit hem från sjukhuset efter min operation i december. Och Let’s Deal har en massa fina dealer, men som läget är just nu har jag ingen lust att handla nåt därifrån ever again.

Som grädde på moset kom ett mejl om intresseförfrågan från Blogvertiser till mig om att skriva en spelsajt – detta trots att jag har kryssat i att jag inte vill ha den typen av skrivuppdrag. Det är andra gången nu. En tredje gång och jag vinkar adjö. I morse kom ett mejlsvar där personen på Blogvertiser skyller på kunden (uppdragsgivaren). Nej, det är inte OK, Blogvertiser! Då får ni hitta andra rutiner, annars kan man ju lika gärna strunta i vad såväl skribenter som kunder vill utföra respektive ha…


Livet är kort. Idag är det visst surt och irriterat. Men nej, jag ska inte ha mens.

Read Full Post »

Ett inlägg om en morgon i juli när några har semester, medan andra jobbar.


Det är juli, måndag och morgon.
En del av oss skulle ju upp och jobba i morse och sov väl sisådär i natt. Andra har semester. Vissa går in på sin fjärde semestervecka och laddar för… arbetssökeri.

Anna har börjat ett femveckorspass som administratör idag. Hon var ganska hispig i morse och yrade om koder, försvunna anteckningar och

Vad ska jag svara i telefonen? Jag kan ju inte säga [ordinarie personals namn]…

Jag föreslog att hon skulle sjunga en liten snutt. Då tittade hon på mig. Jag fick i alla fall skjutsa den nådiga till jobbet – alltid något!

Min morgon har därefter fortsatt med att bättra på ytterligare en lackskada som jag noterade lördags. Trött jag blir… Att folk inte åtminstone kan sätta en lapp när de skaver emot en annan bil och gör repor…

lackskada

Dagens reparationsyta.


Jag springer lite in och ut i garaget,
för det är ju torktider på färgen. Efter tio minuter ska man dra med ett vattenfuktigt stift över stället jag målade. Det har jag gjort – med påföljd att färgen lossnade. Fick börja om igen. Sist ska man lacka med klarlack. Ett jädra pysslande, helt enkelt.

Hantverkarbilen från Erlandssons bygg går nu in på sin, mig veterligen, andra vecka när den vardagar parkerar på gräsmattan på framsidan. Undrar om företaget tänker ersätta de skador på gräset som detta innebär? Jag vet inte ens om hantverkaren har tillfälligt parkeringstillstånd att stå på gården, inte gräset, från styrelsen. Strunt samma, jag tycker bara att det är idiotiskt att parkera på gräsmattan. Sen jobbar hantverkaren inte utomhus idag. Det är väl för att jag är uppe…

I eftermiddag ska jag in till stan och fira en födelsedagskille. Jag har bespetsat oss på räkmackor på Fågelsången och baskat om de inte har några! Födelsedagskillen är också min uppdragsgivare på Uppsalanyheter.se och såna ska man ju hålla sig väl med… I det här fallet är det inte så svårt, för Peter är en väldigt bra arbetsledare som är mån om sina medarbetare och som alltid ger återkoppling på det man gör. Alltid. Det är man inte precis bortskämd med…

Anna kommer in till stan efter jobbet – om hon inte är helt slutkörd – och vi ska leta upp nåt ställe att äta middag på.

Pilallé

Här stod jag och twittrade med Åsa B och Anna W under torktiden.


Nu är bilen lackad och klar.
Sista gången orkade jag inte skutta in igen i tio minuter – min onda häl har gjort sig påmind och tillåter inget skuttande. Stannade därför i pilallén ovanför bilparkeringen och twittrade med Åsa B och Anna W, trevligt sällskap medan jag väntade!

Det är dags att sätta fart här inne nu med bädd, hygien och klädpåtagning. Måste börja med rutinerna i god tid så att jag vänjer mig till den 1 augusti. Datumet har plötsligt kommit ännu närmare…


Livet är kort. Oron är konstant.

Read Full Post »

Older Posts »