Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självständig’

Ett inlägg om en film.


 

SpectreIgår på lördagen blev vi lite filmsugna. Fästmön kom på att den senaste James Bond-filmen nog kunde vara nåt. På eftermiddagen startade vi därför en liten jakt efter Spectre på DVD. Jakten höll på att sluta i besvikelse, men Tokerian rules – där fanns filmen att köpa för överkomligt pris. Efter middagen bänkade vi oss framför TV:n, med stereon inkopplad så det blev tryck i ljudupplevelsen. Under nästan två och en halv timme glodde vi på James och hans äventyr.

Anna konstaterade att den förra filmen, Skyfall, var väldigt svart. Jag konstaterade att nåt i den här filmen kändes väldigt bekant: den handlade delvis om nåt som är väldigt vanligt i svenska statliga verk – omorganisation. En kände med andra ord igen sig… Uppkomlingen C vill skrota hela 00-systemet med agenter och så vidare och i stället ha total översyn via datorer och övervakningskameror. Men den nya M köper inte riktigt detta. James Bond själv får ett meddelande från förr M med ett uppdrag. Detta uppdrag leder honom på sätt och vis till det förflutna igen. Ja, självaste Blofeld och hans fluffiga vita katt dyker upp.

Många spännande båt-, bil- och helikopterjakter blir det under filmen, men däremot visar inte Q några direkt überhäftiga uppfinningar. Q är för övrigt nästan det enda i filmen som snuddar vid roligt. Bond-kvinnor finns där förstås. Själv är jag mest förtjust i den ”nya” Moneypenny som, till skillnad från sin föregångare, är brun och självständig.

Toffelomdömet blir högt. Det här var en spännande och underhållande film, även om humorn hålls nere.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

Tove Jansson foto Making Movies

Tove Jansson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Making Movies)

När jag var barn förstod jag mig inte alls på Mumintrollen. Jag tyckte bara de var knäppa och lustiga. Det kom böcker från släkten i Finland. Den sommar jag tillbringade i Helsingfors som åttaåring blev jag muminbombad. Det handlade om att jag inte förstod. För på senare år, när jag började plugga på folkhögskola, läste vi Tove Janssons roman Pappan och havet. Då blev jag fast. Det var jobbigt, vackert, skört… I kväll, den dag Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år, såg jag dokumentären Fången i Mumindalen – Tove Jansson och fick en ny aha-upplevelse.

Tove Jansson var i första hand konstnär. Det var det hon ville vara. Den här dokumentären beskriver bland annat hur hon far till Frankrike för att måla. Hon tar sig till Bretagne, drivs av nån sorts rastlös längtan… Men det är först med Mumintrollen hon blir känd och får en försörjning. Tills de står henne upp i halsen.

Efter pappans död blir hon konstnär ”på riktigt” igen. Och så blir hon för första gången ordentligt förälskad. Förhållandet är passionerat – och varar tre hela veckor. Så småningom träffar hon emellertid den som ska bli hennes arbets- och livspartner.

Nu när jag tittar på filmen upptäcker jag plötsligt att Lilla My är Tove själv så på pricken! Denna självständiga, arga kvinna som inte låter nån sätta sig på henne. Men också en person som med ett enormt stort hjärta. Tuulikki, livspartnern, är förstås Too-ticki. Och själv är jag Knyttet – på engelska Toffle (Who will comfort Toffle? heter boken.)

Om du missade den här dokumentären kan du se den igen i morgon klockan 17.10 eller på onsdag (den 13 augusti 2014) klockan 23.35. Eller också kan du se den här till och med 30 dagar framåt från dagens datum.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.


Den här fredagen
började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Nässelfjäril

Den är fri och utsläppt nu!


Jag har fixat
 lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej då. Jag har inte glömt bort veckans höjning (Nytt) respektive sänkning (Spytt). Det är bara det att jag inte är helt återställd än från allting. Men nu kör vi!

Nytt

Spytt


Livet är kort.

Read Full Post »

Passar på att surfa runt och inhämta lite tips just nu när jag inte kan söka jobb så aktivt. Men lite bra-att-veta-grejor! På e24 hittade jag en intressant slideshow (bildspel på svenska) om vilka egenskaper som är bäst att ha när man söker jobb.

  • Man ska vara ansvarstagande, positiv och flexibel. Tja, jag är rätt van att bära ett tungt ansvar – vilket kanske gör att jag inte alltid uppfattas som varken positiv eller flexibel. Jag menar, det finns gränser för hur långt bakåt ryggen kan böjas… Men jag tänjer och tränar!
  • Initiativtagande, självständig och lojal är bra saker – men inom offentlig sektor är man inte så intresserad av lojala medarbetare som i privat sektor. Och DET beror nog på att man vill bli av med personal som blivit en del av inredningen och i stället få in yngre människor. En ganska cynisk inställning, om jag får tycka…
  • Stresstålig, ambitiös och strukturerad ska man vara. Men man får inte bli för ambitiös, för då utgör man ett hot mot chefen… Ordning och reda är viktigt, men att vara positiv och flexibel är viktigare! Så man ska kanske vara social på en arbetsplats, alltså? Berätta roliga historier? Eller vad?
  • Bra självförtroende tycker arbetsgivarna inte är så viktigt bland de arbetssökande, men man får inte vara oengagerad, slarvig eller negativ. Så om du har sovit en timma högst på natten för att du oroat dig för ditt sjuka barn eller så, kom inte till jobbet och må dåligt. Bit ihop. Knäpp inte blusen/skjortan brännvin. Och dra några fler vitsar! För ovårdad får du inte heller vara.
  • Osjälvständig och ostrukturerad är inte bra att vara. Men passa dig så du inte är alltför självständig – då kan chefen känna sig hotad. Aja baja! (TITTA! Nu kom det in bajs i det här inlägget också!)
  • När du kommer till en anställningsintervju ska du inte vara stressad, dåligt påläst eller framfusig. Nerver ska hållas i schack, alltså. Sen undrar jag vem som går till en intervju utan att vara påläst… Måste vara nån som inte vill ha jobbet.
  • Och sist men inte minst, dåligt självförtroende behöver inte vara nåt dåligt! I vart fall inte när arbetsgivarna rankar egenskaper hos de arbetssökande…

Blev du snurrig? Jag också! Undrar i mitt stilla sinne vilken sorts Übermensch man ska vara, egentligen, för att få ett jobb…

Read Full Post »