Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det ocksåproblem. Till sist kryssade jag i
Förhinder
Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.
Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gulpostlåda. Ja, jag parkerade på sammagata som i fredags, det ärtillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!
Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.
Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…
Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.
I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.
Kontorslig frukt- och godisskål.
Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.
Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alladar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.
Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska
Go’ och gla’, Kexchokla’!
En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.
En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???
Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!
Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!
Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:
Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!
Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.
En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.
Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.
Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!
Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.
Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.
Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.
Sol ute och sol i sinne må försvinne, men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.
I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.
Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!
Nya ”hattar” behövs!
Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor.
Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.
Igår läste jag om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)
Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)
Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.
Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…
Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.
En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigtmånga böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):
Kristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen. Så här skrev jag om boken i höstas!
Louise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en. Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om… Högre än alla himlar Blå koral Folk av en främmande stam
Anna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköterskorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo? Så här skrev jag om boken förra våren!
Johan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat. Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!
Anders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den? MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna. Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?
Visserligen hade jag sett större delen av filmen tidigare, men somnat ifrån. Inte så konstigt, när filmen är över två timmar lång (ännu längre med reklampauser). Men en sån lång film, som dessutom har ett antal år på nacken, var det perfekta valet en ruggig och ensam natt – en natt som även inkluderade bombhot. Redan när jag på tisdagen läste TV-tidningen markerade jag filmen. Den ville jag verkligen se! Jag kikade på Se7en (1995) som gick på TV4 i natt.
Två poliser, varav den ena endast har dagar kvar till pensionen och den andra spelas av Brad Pitt* (ja, du fattar…), utreder ett märkligt mord. En mycket tjock man har tvingats att äta ihjäl sig. När ytterligare ett mordoffer hittas, en person som tagits av daga på en mycket otäckt sätt, inser Mills och Somerset (poliserna) att det handlar om en seriemördare som mördar människor h*n anser har begått nån av de sju dödssynderna. De kommer ganska snart mördaren hack i häl, men hinner denn* ändå utföra sin plan med sju mord?
Trots att den här filmen kom ut för nästan 20 år sen funkar den. Den är otäck rakt igenom, trots avsaknaden av smartphones. Eller kanske just därför! Fokus ligger nämligen på att jaga mördaren på klassiska sätt, inte så mycket genom att hitta denn* via modern teknik. Det springs, det jagas till fots, det gås till bibblan, det mutas informatörer etc. Slutet är för övrigt riktigt jävla vidrigt.
Toffelomdömet för denna hemska film blir det högsta.
*Brad Pitt fyllde 51 år i torsdags, men i filmen är han förstås betydligt yngre.
Mjuka, sköna och visar inte för mycket av mina fula ben.
Den som känner mig vet att jag verkligen avskyr en sak: att shoppa kläder. Jag är fet och ful och visst, kläder behöver jag, men det är ju så förb. tråkigt att prova och dyrt att köpa!!! Om jag var smal och snigg hade jag kanske tyckt annorlunda. Nu är det här med kläder bara jobbigt. Så du må tro att jag överraskade till och med mig själv idag med att köpa ett klädesplagg: jeansshorts.
Fem års garanti på shortsen…
Jag köpte en större storlek än vanligt så att benen ändå är lite längre. På så vis visar jag inte upp för mycket av mina fula och proppiga ben. Inte tror jag att man blir direkt svalare av att ha en kortare byssa, men shortsen i sig är väldigt mjuka, tunna och allmän sköna. Om jag har tur kan det bli ett plagg som jag verkligen älskar. Dessutom är det fem (5) års garanti på dem! (Om fem år är jag så smällfet att jag inte kommer i dem, säkert…) Nåja, de var ganska billiga och jag behöver nånting lite svalare att ha på kroppen när jag snart ska flanera på Stockholms gator.
Men som vanligt blev jag ju tvungen att muta mig själv. I det fallet (det med klädinköp) är jag som en tjurig unge. Som alltså måste få lite morot – fast nåt gott, dårå. Så det blev en låda Päronsplitt (15 glassar för 27 spänn, bara!) och två burkar Danska Skallar Dansk Peppar à tio kronor. Nåt läskande nu till eftermiddagen och nåt salt till Morden i Midsomer i kväll… Perfekt en het dag i juli!
Läskande och salt – perfekt för en het dag i juli!
Idag har regnet vräkt ner, från det vi steg upp tills nu. Av och till, vill säga. Jag var tvungen att ge mig ut för att tanka bilen och införskaffa middagsmat. Höll på att bli dränkt på kuppen, men det gjorde inget. Det blev några turer till olika affärer. Utanför Tokerian satt jag en stund i bilen och betraktade hur människorna utanför sprang som yra höns. För vad? Regnet, förstås. Jag lät kanske det värsta regna över innan jag gav mig ut, men faktum är att jag gillarregn. Jag är definitivt inte rädd för vatten från ovan.
Muta till Deckarspelet.
Eftermiddagen tillbringade vi vid kaffe- och spelbordet. Jag tilltvingade mig två omgångar av Deckarspelet, ett spel som numera även jag tycker är fruktansvärt irriterande. Särskilt kategorin Deckargåtor som kan ha de mest idiotiska svar. (Ja, jag vann en match, men förlorade den andra, så ställningen är 2 – 1 till Fästmöns favör. Dålig förlorare? Jag?) Mutade till mig spelomgångarna med lite hemköpta wienerbröd och kakor. (Sen undrar jag varför jag är tjock…) Mamma ringde i den skälvande slutminuten, men se det gjorde inte ett smack. Jag vann inte ändå.
Idag blev det Kalle Kon, potatisklyftor med skal och hot béarnaisesås till middag. Till detta serverade huset ett glas av sitt rödavin. De till midsommarhelgen inköpta två stinkiga ostarna intar vi senare i afton, framför Varg Veum, eller nåt. Om vi nu orkar hålla oss vakna…
Kalkonmiddag – utan tänd midsommarstång, för midsommar är det ju inte längre.
Hoppas att du har haft en bra helg och att du har fått krafter att möta den nya veckan som börjar i morgon!
Salta grodor stod inte på handlingslappen, men följde med hem ändå.
I kväll efter jobbet blev jag tvungen att vara lite huslig. Först skulle jag handla och fylla på kylen eftersom jag väntar besök i helgen av min kära. Att handla på Tokerian är inget jag direkt estimerar nuförtiden. Det är mest ett nödvändigt ont. Jag brukar hasta genom butiken. Detta får till följd att jag ibland plockar ner saker i kassen/korgen/vagnen som inte står på handlingslappen. I kväll blev det… en påse salta grodor. Man kan förstås även se de salta grodorna som en muta till mig själv för att jag ska palla shoppingturen…
Väl hemma insåg jag att nånting stank i köket. Det var inte nån död, salt groda utan en soppåsarna. Däruti låg plast som i för ett tag sen omslutit en död firre. Nåt dött var det, med andra ord. Ja, need I say more? Du kan säkert föreställa dig lukten. Därför fick husmor ta en tur till soprummet också. Men inte förrän hon lagat till sig en kallekonkörv med chipotlekryddning och överbliven potatissallad samt sparkat igång en maskin tjockis-svart tvätt.
Lite skrivjobb på det och sen… hade jag tänkt hälla ner mig i bästefåtöljen och glo på dumburken. Bara det att det är absolut noll och intet jag vill glo på i kväll. I morgon, däremot, är det säsongsavslutning av När livet vänder klockan 20 på SvT2. Det tänker jag definitivt inte missa!!! Jag blev lite ledsen igår när jag telefonerade med mamma (två gånger, för övrigt), för hon hade inte vågat titta på serien – hon trodde att den var deprimerande rakt igenom.
Men det är i morgon, det… I kväll får jag nog roa mig med att hänga tvätt, äta salta grodor och läsa om mord bland litteraturvetare. Och faktum är att det är ganska OK det också.
Ja, du har rätt. Rubriken är onomatopoetisk. Idag låter det klafs, klafs när man går ut. Inte nog med att det blåser som 17, det regnar också. När jag vaknade i morse trodde jag att jag hade sovit utomhus med tanke på frisyren.
Morgonfrisyr av det blåsta slaget.
Den här bilden är inte bara rolig. Jag förtvivlar faktiskt lite över den också! Skälet är att jag alltid har varit så stolt över mitt hår. Är det nånting jag har unnat mig och nånting jag verkligen har skött om och lagt pengar på är det mitt hår. Och nu tappar jag nävar varje dag. Sist jag var och klippte mig bad jag att min frissa skulle klippa riktigt kort. På det viset inbillar jag mig att det inte syns så mycket. Jag känner det ändå. Tunt och livlöst är det. Fåfänga jag gråter inombords. Kan operation Alien Extraho ge mig håret tillbaka, såsom det var? Svar: nej, troligen inte. Så då gråter jag lite till. Inombords.
Inte var jag ensam idag heller som åkte bil till jobbet. Maj gadd, vilka köer det var!Varför ska alla ut och åka när jag är ute och åker? (Ironi, för den som inte fattar det.)Vid vissa trafikljus var det ingen idé att köra trots att det var grönt, för risken var så stor att jag hade blivit stannandes i en korsning… Regn, regn, regn… Men jag såg i lokalblaskan att det ska bli sol i morgon. Må dä. Det vore ju inte helt fel när jag ska tömma ballen* och skena till kallförrådet som värsta ystra ponnyn. (Ja, jag överdriver. En Toffla skenar aldrig som nån värsta, yster ponny – det går inte ihop med min image.)
För tillfället är hösten ganska grå och färglös. Jag ser fram emot fyrverkeriet i naturen som jag vetkommer varje höst! Visst, naturen dör – men bara för att återfödas igen i vår! Det gäller att inte glömma bort det när det känns som mest… färglöst/tjockis-svart. På tal om färger känns det skönt att Salas heminredningsbutik har koll på vilka färger som gäller i höst. Fast ett misstag gjorde de ju i annonsen när de skrev turkos… Turkosär ju varken nån färg eller snyggt.
Tur att Salas heminredningsbutik har lite koll på vilka färger som gäller i höst – trots korrekturfelet turkos.
Fredag idag och Fästmön dimper ner i kväll. Ska verkligen utnyttja henne den här veckan till att skyffla och plasta in möbler. Stackars Anna… Måste komma på nåt bra sätt att muta henne på…
*tömma ballen = tömma balkongen på möbler inför fönsterbytet
Idag vid eftermiddagsfikat på jobbet satt jag och suktadeefter nån go tårta. Och faktiskt bar det sig inte bättre än att J hade mutat kollegan G i ett dataspel (!) – med en chokladig kladdkaka. Eftersom J är från Norge (vad menar jag med det???) mutade h*n inte bara G utan allasom var närvarande på eftermiddagen. Mums!
Somliga hade ju varit mobbiga mot andra på morgonkvisten, men tiggde lift hem från jobbet via sin äldste sonsom messade. Jag är ju en snäll människaibland så det var ju självklart att jag hämtade min älskling. På vägen stannade vi till vid ICA Heidan för att köpa grillad kyckling till middag – och en kartong kokosbollar till kvällskaffet. Kokosbollarna var lågkalorimärkta, vilket innebar att man kunde vräkai sig hälften var, det vill säga fyra. Jag åt två för att de såg ut som tuttar, sen mådde jag illa. Och hade fullt med kokos mellan varenda tand i käften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade autostrador mellan tänderna.
En kokosboll som ser ut som en tutte.
Före kvällsfikat blev jag emellertid tvungen att baxa in sommardäcken i bilen, för i morgon bitti klockan åtta ska Clark Kent* få vinterkängorna av, sommarsandalerna på. Lagom till snön, som enligt den sura gubben på jobbet ska komma till lördag. (Tror jag inte ett dugg på!)
Jag blev också tvungen att messa med A för att boka om vår andra återträff – den tid jag hade prickat in visade sig krocka med ett evenemang i Elias skola som jag gärna vill delta i. Det har varit lite struligt den senaste tiden med bokningar och sånt, mest beroende på att jag delvis ska byta uppdragsgivare från nästa vecka (formellt sett har jag redan gjort det). Jag vill inte boka inte för många saker på seneftermiddagar eftersom jag vet att många förlägger möten så dags på dan.
Efter allt detta ätande och baxande av däck med mera blev jag helt enkelt tvungen att muntra upp mig med den allra finaste födelsedagspresenten, en orangegubbe. Och bara för att bevisa att jag verkligen är snäll såsom jag skrev ovan, ska du få dela upplevelsen med denna orangegubbe med mig.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Kristofer Ahlström: Ett liv för lite
Louise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Anna Jansson: Skymningens barfotabarn
Johan T Lindwall: Carl Philip
Anders de la Motte: MemoRandum
Visserligen hade jag sett större delen av filmen tidigare, men somnat ifrån. Inte så konstigt, när filmen är över två timmar lång (ännu längre med reklampauser). Men en sån lång film, som dessutom har ett antal år på nacken, var det perfekta valet en ruggig och ensam natt – en natt som även inkluderade bombhot. Redan när jag på tisdagen läste TV-tidningen markerade jag filmen. Den ville jag verkligen se! Jag kikade på 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 