Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.

---

 

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till allt. Hon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En ny dag – och den är solig!

Ett soligare inlägg än gårdagens.

---

 

Solig söndag!

Min lördag var väl inte att kategorisera som en av de bästa. Den började så bra, men när jag försökte uttrycka mina känslor var det knappt nån som kunde se det. Att det ska vara så svårt att nå fram med ord ibland… Själv har jag fått ord till mig som inte går att tolka på annat sätt än illvilja, missunnsamhet och hot. Nu tycks ju folk ha all rätt att vara elaka, men så snart hot och förtal kommer med i bilden är det ingen rättighet enligt svensk lag.

Jag hämtade hem Fästmön efter jobbet igår klockan 21. Vi missade två och en halv av de första låtarna i Eurovision Song Contest-finalen 2015. Den halfte var en av mina favoriter, Israel. Israel slutade på nionde plats. Min andra favorit, Serbien, kom tia. Italien var en annan favorit och de tog bronsplatsen. Och, ja just det, Sverige vann visst. Ingen låt som jag gillade, men Måns Zelmerlöw är duktig och proffsig i sitt framträdande. Dessutom sjöng han inte falskt, vilket majoriteten av artisterna gjorde. Vissa stunder blev falsksången så plågsam att det inte hjälpte ens med godis – jag blev tvungen att gå ifrån TV:n och sätta mig i ett annat rum. Yngste bonussonen röstade på Belgien. Det innebär att det inte blir några chips de kommande två helgerna, bestämmer den elaka och fula styvmodern. (Skojar bara!!!)

För den som råkade missa eller som vill se slutresultatet av finalen i årets Eurovision Song Contest. Om det syns dåligt kan du klicka på bilden eller här och ta upp tavlan på din egen skärm.

Men idag är en ny dag – och den är solig. Jag tänker inte ta med de trista orden och känslorna jag fick igår. I Uppsala pågår visst en karneval den här helgen. Tänk så mycket som sker utanför utan att jag deltar. Tänk, resten av mitt liv passerar, utan… Nej, soligt var det! Denna soliga söndag ska jag ta mig ner till stan för att träffa två vänner som kommer hitresta – den ena från norr, den andra från söder. Ja, ingen av dem har särskilt långt att resa, men ändå blir det inte av att vi ses särskilt ofta. Senast var visst… i augusti förra året och då som hastigast.

Anna jobbar förstås som vanligt idag, men jag ska lämna turturduvorna ensamma på eftermiddagen och åka och hämta min kära. Det verkade som om hon klarade dubbelpasset förvånansvärt väl igår, Anna. Jag skulle ha varit helt slut… Men i morgon väntar en ledig dag – om jag nu har antecknat rätt.

I kväll ska jag laga till min fantastiska italienska pastasås med vin. Lite alkohol kan behövas om än så bara i såsen. Igår drack vi läsk respektive vatten och mjölk. Det gick bra det med, för alkohol är ingen nödvändighet i det här hemmet. Till såsen kokar jag spaghetti till mig och Anna får göra nån sorts pasta på squash.

Italiensk pastasås à la Tofflan!

Ha en fin solig söndag!!! Och snälla du!!! Utmana dig själv och försök lämna en kommentar som varken är negativ eller mästrande. Det skulle glädja mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med rena läsglasögon…

Ett klarsynt – och samtidigt lite kryptiskt – inlägg.

---

 

Mina nyputsade läsglasögon och min bok på gång, Blekingegatan 32.

Det händer saker här, må du tro, även om det är mitt i sommaren, jättevarmt och semestertider. En del av oss jobbar ju. Jag jobbar, till exempel med att söka jobb. Putsade mina läsglasögon lite med diskmedel och ljummet vatten och hittade än det ena, än det andra intressanta.

Det gav resultat i ett telefonsamtal som i sin tur har lett till att jag presenteras som en kandidat för ytterligare ett jobb. Spänningen är olidlig, för det här är ett jobb jag är riktigt intresserad av, det löper över längre tid och det är i Uppsala. Nackdelarna är att det är en visstidstjänst – som vanligt! – och att det är en deltid. Men om jag klarar mig ekonomiskt skulle jag få tid över till att skriva färdigt min bok. Vill jag tro och hoppas. Jag berättade att jag ska iväg på en intervju nu på måndag, så vill man ha mig är det snabba puckar som gäller. Det blir lite extra pirrigt, onekligen, när det är två arbetsgivare som vill ha en… Jag kontaktade två referenter, men har bara fått svar från en. Ett väldigt fint svar som gjorde mig varm(are) om hjärtat – om det nu går i den här hettan…

På Twitter har jag en intressant diskussion igång med twitterkontot @Jobbannons. Det handlar om var man hittar intressanta jobb att söka och hur man söker. Spontansökningar tror jag inte ett dugg på – vis av erfarenhet som jag är både som jobbsökande och som arbetsgivarrepresentant! Arbetsgivarna har inte tid att läsa en massa CV:n och personliga brev eller ens ta emot samtal av jobbsökande som låter mer eller mindre säljiga. Man säger till dem som ändå når fram per telefon att mejla sitt CV – och sen läser man det inte – om man inte råkar ha nåt akut behov att anställa nån. Nej, det sätt som har funkat för mig är kontakter. Det är så jag har fått mina fyra senaste visstidsanställningar.

Men i övrigt har jag insett att jag ska lyssna lite mer på andra. Det är nåt jag verkligen behöver bli bättre på! Anders tipsade mig här på bloggen om ett PDF-verktyg som heter PDF Creator. Det lägger sig på datorn så att man kan välja Skapa PDF som alternativ när man först har valt Skriv ut. Det är precis det jag behöver! Och det däringa Soda, som jag hämtade hem, var inte så gratis som jag först trodde. Jag visste väl att det var en hake! Det var gratis under ett par veckor, därefter får man betala efter hur mycket man använder det. Så därför, TACK Anders, för tipset om PDF Creator!!! (I nyare Officepaket än det jag har kommer detta visst med som standard.)

Avslutningsvis… Topprida är ett intressant ord som jag ska använda lite mer. Och blått ÄR flott! Bara häverten är röd och genomskinlig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tappar…

Ett inlägg, bara.

---

 

Det känns som om jag håller på att tappa fotfästet. Faller, fast jag borde ha en förvärvad betongklump runt fötterna. Och inte bara jag. Det gör ont att se människor runt omkring mig falla och tappa fotfästet. Duktiga, smarta, vänliga människor. Snart är det bara robotar och ja-sägare kvar. Tyvärr är det så att nån ja-sägare blir jag aldrig. Lyckades inte DLF* banka vett i mig kring detta, lyckas ingen annan heller. Jag är vuxen. Jag står för mina handlingar. För övrigt kan jag erkänna när jag har fel också – vilket ju inte är särskilt ofta (<=== ironiskt skämt!).

Himlen utanför mitt arbetsrumsfönster hemma igår kväll.

Även om jag försöker förklara hur det känns kan jag inte göra det fullt ut och i öppna ordalag. Det finns flera skäl till det. Ett av dem är att jag skulle hänga ut andra människor då. Människor jag tycker om och som behöver få bestämma själva om de vill blotta sig eller inte. För egen del har jag inte så mycket att dölja, egentligen. Det handlar mest om att jag inte vill blotta mig totalt. För övrigt finns det ju människor som tror att de känner mig bara för att det läser (vissa av) mina blogginlägg och kanske har gjort så under lång tid. Men vi har inte träffats i verkliga livet, vi har inte umgåtts, vi har inte delat saker. Det är bara jag som har delat med mig av vissa känslor och upplevelser – på bloggen. Det är inte du som läser. Du har, på din höjd, kommenterat. Men du har också trampat på mina känslor och upplevelser ibland – kanske för att jag inte skriver ut ”allt”.

Jag har också trampat. Jag har trampat, hånskrattat, raljerat, spytt galla över… många. Men glöm inte bort att den jag allra mest har misshandlat är mig själv. Har du inte sett det, då har du inte förstått det jag har skrivit. Eller då har mina ord inte nått fram på rätt sätt till ditt hjärta.

Livegenskapen närmar sig… Varje gång dör en liten del av mig. För varje dag tappar jag en bit av den som var jag. Från att ha varit en ilsken – men glad – person med stor självkänsla och hyfsat självförtroende har jag blivit en grå gammal människa som inte tror sig ha nån framtid. Jag har åldrats 50 år under fem år. Och nej. Jag kommer aldrig att tacka DLF för det, trots att h*n en gång trodde det.

*DLF = Den Lille Fjanten, en obehaglig person som jag delade alltför mycket tid med i ett före detta liv

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnor om natten

Ett inlägg om en bok.

Natt i Oslo och en ensam kvinna hoppar in i en taxi. Men ganska snart upptäcker kvinnan att nåt är fel. Chauffören kör förbi avfarten till hennes hem… Visst låter det som en riktigt spännande bok? Jag slog till i november förra året och inhandlade Tove Nilsens Kvinnor om natten på Återbruket i Uppsala för en hel guldtia. Var den värd pengarna?

Faktum är att jag inte bara föll för baksidestexten: jag fastnade för framsidan också! Men, som du kanske vet brukar man säga att man inte ska döma en bok på grund på dess omslag. Talesättet gäller människor i första hand, fast för mig gäller det även litteratur. Detta omslag plus det faktum att författaren är norsk lockade mig till ett köp. En tia är ju inte en förmögenhet, så…

Kvinnan i boken inser ganska snart att taxichauffören inte tänker köra henne hem. I stället skjutsar han ut henne till sin stuga. Kvinnan utgår från att han ska våldta henne och försöker på alla sätt klara sig undan. Främst med list. Hon försöker nå fram till mannen. Efter ett tag hittar hon bandet dem emellan. Frågan blir inte enbart om hon ska klara sig undan en våldtäkt. Hon kanske inte ens överlever…

Ja, boken ser ju inte bara spännande ut, storyn låter också ruggig. Och visst är det en otäck stämning i boken. Men nånting fattas. Det fattas nåt… rejält. Jag blir inte rädd, jag blir irriterad över att det liksom inte händer nåt. Först i slutet blir det lite action. Nu behöver en bok inte innehålla just action för att vara spännande. Fast den här boken innehåller ingetdera.

Toffelomdömet blir lågt, men inte lägsta. Och då är jag snäll!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: Ansökan, intervju och framför allt, dialog

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

• Varför sökte du just det här jobbet?
• Vad tror du att du kan tillföra?
• Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
• Hur bra är du på att samarbeta?
• Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
• Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…

Sammanfattningsvis:

• Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
• Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
• I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
• Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.

Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Utsatthet

Ett inlägg om att utsätta sig för läskiga saker.

Uppdaterat inlägg: Thank God, jag får sällskap på mässan! Men jag ska fortfarande klara bussresan in…

_________________________________________________

Idag ska jag göra nånting som jag tycker är riktigt hemskt. Men det är genom att tänja sina gränser och utmana sina förmågor som man tar sig fram här i livet. Om inte annat så stärker det ens självkänsla – om och när man klarar av saker och ting.

Först ska jag ta bussen in till stan. Ensam. Bara det i sig är hemskt fruktansvärt. Det är extra hemskt fruktansvärt just nu eftersom jag inte är den glada prick och stålskodda toffla jag under andra omständigheter är. Jag får därför resonera allvarligt med mig själv och pedagogiskt säga att

Nej, det är inte troligt att jag avlider under bussfärden.

Och…

Ja, det kan vara så att nån kommer och sätter sig bredvid mig. Jag smittas antagligen inte av nån dödlig sjukdom för det.

(Jag överdriver lite för att det ska bli tydligt och för att du ska förstå ett uns av hur det känns.)

Önskar att det vore bussen till Skagen i stället…

Mitt mål idag är att gå till en rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen arrangerar. Jag har varit på liknande mässor tidigare – och de är bara hemska. Men då hölls mässorna på en stor idrottsanläggning här i Uppsala, idag är det i Arbetsförmedlingens ganska nya lokaler. Kanske blir det bättre. Men mina minnesbilder av den senaste rekryteringsmässan var…

• busslaster med ungdomar skeppas dit
• jag är inte yngst (litotes…), men jag har inget sällskap
• ungdomarna är inte blyga
• jag skäms över att vara där
• ungdomarna når fram till rekryterarnas bord
• jag tycker att det är oartigt att trängas

Och så vidare, och så vidare…

Man kan undra varför jag åker dit, egentligen. Ja dels är det, som sagt,

1. för att utmana mig själv och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt.
2. Dels är det förstås för att jag nånstans hoppas på att nån arbetsgivare ska vara intresserad av mina kompetenser
3. Bara lite grann är det för att jag ska kunna skriva detta i nästa aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen…

Känslan av utsatthet ligger hos mig själv. Jag tycker, i ärlighetens namn, att det är förnedrande att delta i sånt här. Mina kompetenser borde vara eftertraktade och efterfrågade ändå. Jag älskar ju att jobba, jag älskar dessutom att jobba hårt. Och inte behöver jag ha så hög lön heller, bara så jag går runt och får lite över. (Allt över a-kassans 9 900 kronor är som miljoner i mina ögon…)

Utsatt!

Mässan är i eftermiddag, mellan klockan 12 och 17. Jag tänkte inte hänga på låset, utan gå dit nånstans mitt i. Det hålls också seminarier där, men inte nåt som intresserar mig eller tangerar mitt yrkesområde.

Jag har nu därför förmiddagen på mig att stressa upp mig leta nya jobb att söka. Igår hittade jag en riktigt intressant tjänst, som jag sökte. Tjänsten har kopplingar till mitt förra arbete, kan man säga. Ett viktigt och engagerande uppdrag i denna tidsbegränsade anställning (ja, tyvärr tidsbegränsad, men ändå intressant nog att söka).

I övrigt är dagen grå och ser kylig ut. Jag måste fundera ut vilken jacka och tröja jag ska ha, för att gå till en rekryteringsmässa iförd en jacka med trasig dragkedja känns inte OK. Dunjacka är för tidigt att använda och det är dessutom fem plusgrader just nu. Jag har en tunn höstjacka som är OK, men jag måste leta fram en snygg tröja att ha över min kortärmade piké. Jag har massor av snygga kortärmade pikétröjor – men inte lika många snygga, varma och långärmade tröjor…

Denna, kanske? Äh, den är inte ens min. Jag såg den på en loppis en gång.

Nattsömnen har varit god och näringsrik. Jag skrattade mig till sömns åt prällen Geraldine i Ett herrans liv igår kväll. Hon hade en älskare på besök… Kan meddela att man mår betydligt bättre av att somna till en rolig fiktiv präst än mord och elände i nåt gammalt CSI-avsnitt!..

I morse bäddade jag medan kaffet perkolerade och så har jag beställt varor från Apotea samt lämnat ett mycket positivt omdöme om sagda näthandel! Man kan till och med hämta ut på sina recept här, med e-legitimation, och få personlig rådgivning av den uppringande farmacevten! Tips till dig som inte kan eller vill eller har svårt för att ta dig till ett apotek!

Vad ska DU utsätta DIG för idag då? Skriv gärna några rader och berätta! Jag är, som bekant, nyfiken!

Och… ja just det! Antalet besök på den här bloggen har nyligen passerat 800 000. Det tackar jag för! Varje besök är en pinne (och vad det betyder håller jag för mig själv).

Livet är kort.

Read Full Post »

Att spara på det fina

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.

Det finns så många fina saker runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

En fin sak! Och så gott som gratis!

En annan sak som jag sparar på är fina ord. Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier – kanal för opinion eller demokrati?

Ett inlägg i vilket Tofflan funderar över sociala medier och dessas betydelse i samhället.

Uppdaterat inlägg: Och nätverkande via sociala medier kan vara en väg till ett nytt jobb.

Idag läste jag en text om sociala medier på DN:s webbplats. En forskare i Lund konstaterar nämligen i sin avhandling att sociala medier är en kanal att skapa opinion, men det är ingenting som leder till större demokratisk jämlikhet.

Nils Gustafsson menar att man har lättare att nå fram med sina åsikter om man har resurser och en stark position – även i sociala medier. Och lite grann är det visst så, kan jag hålla med om. Bloggare/twittrar med många läsare/följare når ju odiskutabelt fler personer. Dessutom, om själva skrivandet ses som en resurs, är det ju en fördel om man kan författa bra texter som lockar till läsning.

Så visst är sociala nätverk viktiga även i cyberspace. För om ingen läser det du skriver stannar ju dina åsikter på din blogg, till exempel. Men det Nils Gustafsson menar är att de sociala medierna har förändrat sättet vi till exempel diskuterar politik på.  Detta handlar emellertid mer om form än personer. För det är mer troligt att en van debattartikelskribent också använder sociala medier för att föra ut sina politiska budskap. Men är det inte också så att många har lättare att ha åsikter i sociala medier än i gamm-kommunikationskanalerna???

Samtidigt är sociala medier främst kanaler för de unga, menar Nils Gustafsson:

Enligt mätningar använder nio av tio unga i åldern 15–24 år sociala medier dagligen, medan fyra av tio svenskar totalt inte nyttjar sociala medier över huvud taget.

Jag tänker att det är ganska många människor som inte inser att till exempel Twitter inte enbart är nånting roligt utan väldigt användbart. Där kan du föra ut dina åsikter, utan du kan också bygga nätverk och hålla liv i kontakter på ett annat sätt än tidigare. Och få nyhetsinput snabbt.

Allt som behövs för sociala medier är en dator eller en mobil samt förmågan att skriva – och ett nätverk. Men det senare kan man också skaffa sig via sociala medier.

I mitt jobb försöker jag att få allt fler att använda Twitter för att till exempel föra ut sin forskning, men även knyta kontakter. Eller odla kontakter man har i jobbet lite mer. För just Twitter är ju så himla enkelt att använda! Allt som krävs är ju en mobil eller en dator – och förmågan att utnyttja 140 tecken på ett smart sätt.

Men åter till Nils Gustafsson. Han hävdar att den mest jämlika politiska handlingen fortfarande är att gå och rösta och ingenting annat. Och där får han vara oemotsagd – i alla fall av mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullproppad och matkladdig

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.

Efter mötet satt vi kvar en stund ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »