Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Principbrott

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Alla vägar bär till… Uppsala?

Ett inlägg om rusningstrafik.

---

 

Jag rattade i rusningstrafik.

Den här dan började med sol så jag fortsatte att städa färdigt. Men jag börjar bli rätt less på att städa, faktiskt. Jag behöver göra nåt på riktigt och gärna nåt jag får lön för. Ett av de jobb jag sökte idag är ett jobb jag verkligen skulle vilja ha, ett jobb jag skulle kunna brinna för. Om jag fick chansen… Tills vidare städar jag, går med sopor och handlar varje tisdag på Tokerian. Idag kom jag inte hem med några nyttigheter, för de var för dyra. I stället blev det mjölk, ägg, bröd och en kycklingstekkorv. Delar av den senare åt jag i kväll till middag tillsammans med stekta ägg och uppstekta rester av gårdagens överblivna kokta potatis. Det var gott och jag blev mätt, men det var inte nyttigt.

Mellan morgon och kväll gav jag mig ut i rusningstrafiken. Jag hade några ärenden att uträtta för andras räkning och passade även på att skjutsa hem Fästmön från jobbet och besöka ett par loppisar. Idag jobbade Anna

bara

över i 38 minuter. Jag var glad att jag hade Häxan med mig i bilen så att jag kunde roa mig med läsning medan jag väntade.

Himlen tur och retur och sen vidare ut i ett av stans industriområden. I samma veva uppstod den stora

kortegekrocken.

Jisses, fyra bilar från hovet inklusive den indiske presidenten Pranab Mukherjee krockade vid Gnistarondellen, södra infarten till Uppsala. Enligt lokalblaskan skadades nio personer, men kronprinsessan, prins Daniel och presidenten syntes i vart fall senare och hade uppenbarligen klarat sig helskinnade. E4:an blev naturligtvis avstängd – mitt i rusningstrafiken, som sagt… Äh, de skulle ha slunkit in här vid mig och norra infarten så hade det gått bättre. Den södra är mycket krångligare.

Själv hamnade jag inte i nån krock utan på Återbruket där de formligen kastar böcker efter en! Alla böcker är fortfarande gratis och dessa två fick följa med mig hem:

De fyra yttersta tingen och Min kamp del 1 på passagerarsätet.

Efter Återbruket korsade jag gamla E4:an för att besöka Erikshjälpen. Där är det nämligen bara öppet tisdagar, torsdagar och lördagar och jag ville kolla om de hade nån låg vit bokhylla hemma till mitt sovrum. Det hade de inte. Däremot såg jag en hög Billy rödbrun som jag med all säkerhet skulle få plats med i mitt hem. Den var i finare skick än de två jag köpte på Återbruket och Erikshjälpen skulle ha 100 kronor för den. Men… jag hade ingen bärhjälp idag och jag vågade inte köra olagligt en tredje gång, så hyllan fick stå kvar. Suck, för alltför få och för svaga armar samt liten bil… Jag tröstade mig med tre pocketböcker i stället, à 15 kronor. (Jag fick 200 kronor av mamma i namnsdagspresent förra veckan.)

Som om, Drevet går och Väninnan blev min tröst idag.

Nu ska jag vila en stund. Mina två liv fick runda av den här dan som känns som en enda stor rusningstrafik. Vägen bar i alla fall hem igen. Uppdraget utfördes och uppdragsgivaren är informerad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Fortfarande med i matchen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Nytt och gammalt

Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.

---

 

Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.

Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…

Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.

I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.

Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen. 

Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.

Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…

Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.

Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.

Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.

 

Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.

Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.

Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.

 

 

 

Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.

Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.

Jag har just avslutat ett telefonsamtal med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.

Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!

Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

CV – nåt för malpåsen eller nyckel till nytt jobb?

Ett inlägg om CV:ts vara eller icke vara.

---

 

När vi började var det bara cv som gällde och nu är det i princip dött.

Det säger Christina Hammer, grundare och delägare i Hammer & Hanborg, i en intervju i Resumé idag. Skälet till att hon uttalar sig så tvärsäkert om att CV:ts plats är i malpåsen och inte en nyckel till nytt jobb stavas internet och sociala medier. Framför allt LinkedIn. Men det går naturligtvis att hitta information om jobbsökande kandidater överallt på nätet.

Ett annat skäl till CV:ts minskade roll är rörligheten på arbetsmarknaden, menar Christina Hammer i intervjun. Det är ju, som bekant, inte så smart att stanna länge på ett och samma jobb. Idag byter folk jobb så ofta att det kan vara svårt att sätta ihop ett CV. Christina Hammer säger vidare:

[…] Jobbar man på projektbasis är det personliga nätverket och den löpande kontakten med uppdragsgivare viktigare. […]

CV:t representerar det traditionella sättet att rekrytera, enligt Christina Hammer. Och det gör det svårare för arbetsgivarna. Hon förtydligar:

[…] När man tidigare checkade av i fall personerna hade gjort sina fem år på marknadsledningen […] handlar det i dag mer om att hitta personen och dess drivkrafter. Vad som driver personen matchas sedan mot arbetsgivarens krav. […]

Men CV:ts minskade betydelse kan också vara nånting positivt., hävdar Christina Hammer. Hon menar att arbetsgivarna måste öppna sig mer för andra typer av människor och kanske inte vara så fixerade vid akademiska examina. Och det ger i sin tur ökad mångfald, nåt som Christina Hammer tycker behövs på arbetsmarknaden. Hon är till och med så tuff att hon rundar av med detta råd till arbetstagarna:

[…] Tänk på vad som driver dig och titta på vad du brinner för. Ställ krav på din arbetsgivare och känn efter om ditt jobb ger tillfredsställer dina krav på utmaningar. […]

Jag tror att Christina Hammer har helt rätt – trots att jag senast idag jobbade med mitt CV. För det är fortfarande så att CV efterfrågas. Jag försöker korta ner mitt. Ingen orkar läsa ett CV som är för långt. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska ta bort efter +25 år som yrkesverksam kommunikatör/informatör/redaktör/webbansvarig.

Men ärligt talat jobbar jag oftare med min profil på LinkedIn än mitt skriftliga CV. För på LinkedIn kan jag lägga länkar till olika sorters arbetsprover. Jag kan också visa upp före detta chefers, kollegors och samarbetspartners omdömen om och rekommendationer av mig liksom deras intyg om mina kompetenser.

Nu vet jag inte hur många som läser min blogg som är i yrkesverksam ålder, men du som är det – har du nåt CV eller nån sida på LinkedIn? Hur ofta uppdaterar du dem/det/den? Svara gärna några rader i en kommentar!

Vill du se hur min profil ser ut på LinkedIn? Klicka här! Du som har konto på LinkedIn kan logga in och får då se hela min profil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite oklart, sådär…

Ett rätt klibbigt inlägg.

---

 

Natthimlen den 4 augusti 2014.

Det var om möjligt ännu varmare igår än tidigare dar. Kvällen var ljum och tempera-turen låg nånstans mellan 22 och 23 grader. Mitt största problem just nu är vad jag ska ikläda mig till intervjun i morgon. Tror att det blir ungefär samma klädsel som den jag hade förra måndagen, på intervjun som inte blev av.

Jag kunde i alla fall njuta lite av kvällen, mörkret och tystnaden på ballen* igår. Det var faktiskt väldigt tyst från ett visst håll. Jag hoppas att de, precis som föregångarna, läser min blogg. Men bara så det är klart för alla: jag tänker inte skita i att kontakta styrelsen och klaga.

Dagen jag vaknade till idag känns mera oklar än andra dar. Det är fortfarande varmt, men det är mulet. När jag hade sparkat igång datorn (idag behövde den lite övertalning igen för att hitta nätverket) visade vädergadgeten så här:

Dagens första väderprognos.

När jag hade suttit en stund och sökt ett par jobb (hittade bara två idag, så nu ligger jag på tre minus eftersom jag bara hittade ett igår), hade vädergadgeten ändrat sig till detta:

Dagens andra väderprognos.

 

Nåja, den första prognosen känns mer säker än den andra. Solen syns inte till bakom molnen och det är klibbigt!

En vaktmästarflicka har kört lite grann med sitt fordon på gräsmattan på baksidan. Fordonet låter otroligt högt, så nu har säkert inte bara hela mitt hus vaknat utan även de två andra i hästskon som husen bildar. Mig stör det inte, men visst är det lite märkligt att det alltid ska köras med fordon, gräsklippare och trimmer mellan klockan sju och nio på morgonen? En del har faktiskt fortfarande semester eller sommarlov… Mig stör det inte ett dugg. Jag är oftast uppe vid sju, för jag är en ganska typisk morgonmänniska. Och sen går det faktiskt inte att sova så bra på morgnarna just nu eftersom morgonsolen letar sig in i sovrummet trots nerfällda persienner och fördragna mörkläggningsgardiner.

Två intressanta jobb hittade jag, som sagt, att söka idag. Hittills, alltså. Ett av dem finns inte helt nära min bostad i Uppsala. Men framför allt det andra jobbet, beläget här i stan, var intressant. Det handlar om samhällskommunikation och förenklingar för medborgaren i sina kontakter med myndigheter och det offentliga. Sånt brinner jag för! Därför gick jag igång lite när e-formuläret till det andra jobbet jag sökte var icke samarbetsvilligt. Såna formulär skapar riktigt stor bad will, det har jag erfarenhet av både som användare och som producent av formulär. Jag förstår att man vill förenkla för mottagaren genom att ha väldigt många fält som användaren ska fylla i. Men för användaren blir det ofta att stapla kakor ovanpå varandra, så att säga, eftersom informationen som efterfrågas redan finns i bifogad fil. För tack och lov kan man fortfarande bifoga filer till de flesta arbetsgivare! Jag tror inte de förstår hur tidsödande det är att sitta och skriva om och in alla uppgifter som redan finns på fil i ett e-formulär – som dessutom gärna krånglar. Mitt problem idag var att slutresultatet inte såg ut som det skulle vad gäller radfallet, framför allt.

Planer för dagen? Nu ska jag in i duschen. Efter frukost blir det en rekognosceringstur (jag vill inte köra vilse i morgon…) och sen behöver jag handla hem lite mer än det jag gjorde igår. När man går hemma så här går det åt väldigt mycket kaffe – och toapapper, framför allt… I eftermiddag ska jag eventuellt träffa Kommunalrådet om det vill sig på lite olika sätt. Man får vara flexibel, helt enkelt, när det är lite oklart.

Kräftorna förra året.

I övrigt planerar vi en kräftskiva till helgen, Fästmön och jag. Först pratade vi om fredag, nu blir det lördag eftersom Anna för en gångs har möjlighet att följa med kompisar ut just på fredag. Men kräftorna ligger kvar här i säkert förvar. Tror jag. Ska bara inhandla dem först…

Annars skulle jag kunna lägga mig själv i en glasskål och servera mig. Eller i alla fall övre delen av min rygg och axlarna. De är kräftfärgade efter paraden i lördags och nu har det börjat klia lite också…

ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med mig hem… och Underbart är kort

Ett törstigt, glatt och tröttigt inlägg. Och nu blir det inget långt inlägg heller.

Eftermiddagen satt jag i möte. Först ett, sen ett till. Det andra ledde till en del tankearbete som ska utföras över helgen. Från två håll. Jag känner en svag ljusning. För jag vet att jag inte är omöjlig ijenklien. Jag vet att jag kan. Ijenklien.

Sen blev det inte bättre än att jobbdatorn fick följa med hem. För på söndag eftermiddag eller kväll måste jag nog jobba hemifrån. Chefen kom och frågade så snällt strax innan jag skulle packa ihop för veckan och åka hem. Inte så kul att få en del av sin lilla lediga tid i veckan naggad i kanten. Men jag är plikttrogen och jag vill så gärna brinna för det jag gör. <== Läs gärna den meningen en gång till!

Därför var det roligt att bland räkningar och facktidningar i postboxen trängdes

ett kuvert. Ett kuvert med ett kort inuti…

Tack, Inqa, för ett gott skratt! Du är för rolig, du!

Underbart är… kort.

Nu håller jag på att törsta ihjäl. Dags att sprätta fredagsölen och hälla upp lite bågar. Det blir kvällens mat. Men i morgon ska jag slå till och steka kycklingkorv med snabbmakaroner till. Jag lovar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tummen upp!

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!

En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite mer tillfreds

Ett inlägg om livet, typ.

Vissa dagar känner jag en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

En smärre platå där jag kan stanna en stund?

Det finns många saker som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Vill brinna – och gör det liiite.

Nackdelarna är att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…

Livet är kort.

Read Full Post »

”…dela glädje och sorg…”

Ett glatt inlägg – for a change.

Nä, det är inte många som orkar/kan/vill/har tid att läsa mina svarta inlägg. Åtta stycken, hittills, har pallat att dela det rätt sorgliga jag skrev i morse. Men det blir väl så när man uppfattas som rolighetsminister – och inte är det. Nej, för jag är faktiskt propagandaminster, så det så!

Propagandaminister Tofflan propagerar för mera Peter i livet..?

Men även en propagandaminister kan skriva glada inlägg. Och sen i morse har det hänt grejor som har gjort att humör har vänt lite.

Under natten har pengarna från reparationsfonden trillat in! Hela 2 750:36 pix sitter nu på mitt konto. En del av det går till räkningar (så slipper jag utnyttja krediter), resten ska jag leva på månaden ut. Jag är så glad och tacksam!!!

Vännen FEM är en gammal evigt ung god vän! Hon förgyllde min förmiddag med trevliga rapporter om ett par personer som en gång i tiden, på den yngre stenåldern, ingick i vårt kompisgäng. Vettiga personer! (Det finns o-vettiga också, men dem ignorerar vi.) Det är alltid roligt att få positiva nyheter – för det vill jag klassa dem som!

Sen kom det ett mejl… Efter en stunds mejlväxling blev det bestämt att jag ska på en intervju i morgon. Det är en tjänst som är mycket spännande! Dessutom är den inte en ren kommunikatörstjänst, även om såna arbetsuppgifter ingår. Det gör den bara ännu mer spännande, för jag ser detta som en möjlighet till utveckling inom yrkesområdet. Dessutom handlar den om nånting jag har brunnit och brinner för – i min roll som kommunikatör. Nuff said! Men det går bra att hålla tummarna i morgon förmiddag, tack!.. För den som vill att det ska gå bra, alltså. Den som däremot vill att det ska gå dåligt kan sticka nålar i en docka eller bränna naglar och hårtussar från mig.

Nyduschad och insmord med bodybutter av nån okänd nötsort sitter jag förundrad vid datorn. Väntar på bankens telefonsamtal. Det regnar lätt utanför. Inuti mig skiner solen just nu.

Vad har du för väder inombords???

Livet är kort.

Read Full Post »