Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pension’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.


 

Huset jag jobbar i

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Fettfläck

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Kyckling och persilja

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplan

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE space grey

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Grattis till jobbet från AF

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

I spindelns nätNär en inte kan sova och längtar efter lite sällskapligt ljud en fredagskväll/natt är det tur att TV4 räddar en ibland. Igår kväll gick, för vilken gång i ordningen vet jag inte, filmen I spindelns nät (2001). Med alla reklampauser på Fyran blev filmen två timmar lång och vid ett-tiden var det lagom för mig att krypa ner i sängen och somna.

Polisen och författaren Alex Cross har gått i pension efter sin partners död. Han känner stor skuld inför partnerns hemska död och vill inte längre jobba. Men så kidnappas en senators dotter. Alex får ett samtal från kidnapparen – och flickans sko i sin brevlåda. Tillsammans med en kvinnlig Secret Service-agent, vars uppdrag att skydda flickan misslyckats, ger han sig in i fallet. Ganska snart står det klart att den skyldige har funnits i flickans närmiljö länge. Ändå blir slutet mycket överraskande.

Många tycker säkert att det här är en dussinfilm. Jag tycker att den är bra. Filmen är spännande och det är intressant att se hur Alex Cross närmar sig fallets lösning. Morgan Freeman är lysande i rollen som Alex, för övrigt, liksom Monica Potter som spelar Secret Service-agenten Jezzie Flannigan. Även flickan Megans roll spelas på ett trovärdigt sätt. Det är en envis, stark och framför allt smart unge som ger sin kidnappare ett och annat grått hårstrå.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.


 

Tomater

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Jag äter en banan

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

  • Syster Duktig
  • Syster Lustig

eller

  • Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. 
Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

Ett glas vin


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kommande nya lagar och skatter.


 

klubba och lagbokVid varje halvårsskifte, främst vid nyår, brukar det komma en hel del nya lagar. Vissa skatter förändras också. Jag har inte hunnit surfa runt så mycket och kolla överallt, men Dagens Nyheter har en liten lista på sin webbplats. Bland nyheterna 2016 märks (mina kommentarer inom parentes)…

  • höjd bensin- och dieselskatt (ja, vi som åker bil ska straffas för det)
  • höjd sänkt tobaksskatt (eh, va??? Ska rökare BELÖNAS för att de sprider sina gifter??? Vänta nu…)
  • sänkt RUT-avdrag till högst 25 000 kronor om året (endast enklare arbete inom städning och rengöring kan göras. Som om kommunernas hemtjänst skulle klara av städning… De får ju inte göra saker inom städningen som gamla och sjuka människor bäst behöver…)
  • sänkt skatt för pensionärer (äntligen! Människor som har betalat skatt hela livet ska inte straffas för att de blir gamla och går i pension.)
  • slopad second hand-skatt (det var ju bara dumt att försöka införa skatt på sånt som en gång redan är skattat för när det köptes och såldes första gången.)

Det bästa är den sänkta skatten för pensionärer med låga pensioner. Men samtidigt tar staten kanske ifrån dessa möjligheten att få städat hemma BILLIGARE och BÄTTRE än med hemtjänst. Och vad är det för dumheter att belöna rökare genom att göra deras gift billigare???

Vilken ny lag eller skatt tycker DU är bäst respektive sämst??? Skriv gärna en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kollektivtrafik, bilism och äldre.


 

I morse läste jag en benämning på äldre som jag faktiskt inte tyckte var så dum:

årsrika

För visst är det så att vi borde se våra år – och erfarenheter – som en sorts rikedom? Nog kanske en kan komma på en och annan erfarenhet som en skulle ha kunnat vara utan, men… Åren är en rikedom! Därför blir jag extra förbannad när jag gång på gång åldersdiskrimineras när jag söker jobb, till exempel. Jag söker bara tjänster jag vill ha och tjänster jag är kvalificerad för. Och aldrig tjänster där det står att man söker en yngre förmåga. Ändå händer det allt oftare att jag får svar – vilket är ovanligt, men positivt, att arbetsgivare bemödar sig att ens svara… – i stil med att

jobbet har gått till en annan person för att du är för senior.

Senior… DET ordet, däremot, är nåt jag verkligen avskyr! Det låter urgammalt. Och det är jag inte – jag har många år kvar att arbeta före pensionen. Men OK, jag är inte 35 längre…

Rostig gammal bil

Äldre bilar finns det också…

När det gäller äldre i trafiken sägs det att det finns allt fler äldre bilförare som är ute och kör. Detta oroar Transportstyrelsen, som ska utreda om det behövs en obligatorisk läkarundersökning för att man ska få behålla sitt körkort när man är till åren kommen. Ja det låter väl bra om man preciserar vilken ålder det handlar om. Och om man samtidigt inför skyldighet att använda blinkers när man svänger, förbud mot omkörning på sträckor med förbud mot omkörning samt plikt att följa hastighetsbegränsningarna för så kallade juniorer. Du vet, de här småpojkarna som rusar fram i sin pappas BMW/Audi/Volvo. Fina bilar som 17, men de tycks inte vara utrustade med varken blinkers eller hastighetsmätare/farthållare.

Redan idag är våra läkare skyldiga att anmäla till Transportstyrelsen om en patient inte är lämplig som bilförare. I mina ögon har detta inte enbart med ålder att göra, olämplighet kan ju bero på sjukdom. I övrigt står inte läkarna precis vid vågar vägar och leker trafikpoliser. Men det är oroväckande att bara var tionde som drabbas av demens får sitt körkort indraget. Demens kan emellertid drabba en trots att man inte fyllt 75. Det behöver inte heller drabba en fast man fyllt 75… Som en liten påminnelse kan du läsa här om fem trafikregler som många glömmer utan att vara dementa.

Tågmålning på toa

Det är alltid spännande att se om man når sitt mål när man åker kollektivt. Från och med april nästa år får man i alla fall ersättning om förseningen är minst 20 minuter.

Om man inte får roa sig med att köra bil som äldre kan man ju alltid försöka ge sig ut i kollektivtrafiken. Det kan ju bli riktigt spännande att se om man når fram till sitt mål. Nästa år, i april, ska det i alla fall komma en lag som säger att alla resenärer med kollektivtrafik ska få ersättning om förseningen är minst 20 minuter. Detta gäller alltså all kollektivtrafik, såväl lokal som regional och man ska få ersättning oavsett orsak till förseningen. Så från april 2016 är det inte längre intressant om det är snö, löv eller folk på spåren/vägarna – tågen och bussarna ska gå och går de inte, ska resenärerna få ersättning. Kan bli dyrt, det, för vissa bolag…

arg_tant

Jag är för gammal för att skriva nyheter för News 55!

Almedalsveckan har dragit igång. Det är ju roligt – för dem som är där. Vi som inte är där… tja… Men i samband med veckan sker lanseringen av en nättidning för äldre, News 55. Profilerna bakom är Artur Ringart och Fredrik Lundberg, kända från TV båda två. Artur Ringart säger i tidningen Journalisten att han och hans kompisar är intresserade av att göra saker, men ingen tänker på gruppen äldre ur ett kommersiellt perspektiv – förutom Amelia Adamo… Artur Ringart ska skriva en hel del själv, men även låta frilansare i åldrarna 20 – 50 år producera. Men hallå där! Är inte DET lite åldersdiskriminerande? Jag är till exempel 53 bast och kan fortfarande skriva nyhetstexter och andra texter. Dessutom kan jag stava.

Nåja, den som är intresserad kan läsa News 55 gratis – i alla fall till att börja med. Poddradio ska det också bli. Så… en åldring som jag får väl fortsätta att skriva gratis jag också – fast på nån blogg eller två nära dig… Den som tycker att jag är för gammal kan läsa News 55 här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.


 

Tofflan m solbrillor

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till alltHon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Glöm inte att du är värdefull

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Tågmålning på toa

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »