Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ignorera’

Ett personligt inlägg.


 

 Den hemliga trädgården

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Skrumpen paprika

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 


 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.


*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött inlägg.


 

Inte är jag typen som brukar kunna somna om ifall jag vaknar till tidigt på morgonen. Jag får nästan alltid ge upp om sömnen och kliva ur sängen. Men uppenbarligen har jag börjat ta det här med söndag som vilodag på allvar. Fast inte först. Fästmön puttade lite försiktigt på mig strax före halv sju i morse. Jag slängde på mig några paltor och ett starkmintsmakande tuggummi i käften innan jag skjutsade henne till jobbet. Halt var det, fullt med snö och spårigt att köra. Samtidigt regnade det. Skitväder, med andra ord.

Hemma igen startade jag datorn. Satt och skrev en rapport i närmare en timme och skickade in den. Sen kände jag efter. Kroppen skrek:

Jag är trött. Och frusen!

Så jag slängde av mig paltorna, kröp ner i sängen och drog täcket över huvet. Två minuter, sen sov jag som en sten. Nästan. Nånstans, i en annan värld, hörde jag mobilen bzzzza då och då om att nån ville ha kontakt på nåt sätt med mig. Men det ignorerade jag och bara SOV. När jag vaknade på riktigt fick jag en chock. Så här mycket var klockan:

Klockan är 9.40

Klockan var 9.40!


Nästan eftermiddag, alltså.
 Jag undrar hur den här dan ska bli… Det brukar kännas så konstigt de få gånger sånt här händer. Men det var skönt att sova och det var nog vad jag behövde. Ladda, liksom.

Goda ostar och två vinglas

Jag dukade fram goda ostar igår kväll.

Anna jobbade kväll igår, fast slutade så tidigt som 20. Jag dukade fram goda ostar till oss och kex och fikonmarmelad till mig. Var sitt litet glas vin blev det, det sista av Appassimenton. Och så tog vi flera stora glas bubbelvatten med citron för vi var outgrundligt törstiga båda två. Vi hade några bitar ost kvar sen förra helgen och i fredags köpte vi Cambozola, White Castello och Baby Bel cheddar. Anna äter så lite kolhydrater som möjligt nu och då blir ost ofta det hon tuggar på när helst hon är sugen på nåt. Det är tur att hon älskar ost! Samtidigt har jag anat en viss… mättnad på livsmedlet ifråga hos henne…

Vi smaskade och mumsade och glodde på första delen av Grantchester på TV. Jag åt inte så jättemycket ost och kex, för jag hade ätit en kolesterolbomb till middag – jag stekte upp rester av kokt potatis och potatisklyftor, några skivor kycklingkorv och två ägg. Men i gengäld slank det ner en liten Sportlunch (chokladen som förut hette Mellanmål) och en liten Plopp. Eh ja. Jag håller alltså ingen som helst diet. Det inte bara märks, det syns också.

Klockan var trots allt närmare midnatt innan vi släckte. Det var lite sent för Anna som skulle upp och jobba, men hon jobbar ”bara” till klockan 14 idag. Själv har jag, som sagt, vilodag.

Min söndag ska jag fortsätta ägna mig åt att vila och ladda. Jag är alldeles i slutet av min bok på gång också, så den ska jag läsa ut strax. Nån middag ska jag försöka komma på. Det får vi inhandla på vägen hem från Annas jobb. Jag tycker att det är lite svårt ibland eftersom vi för tillfället är matkrångliga båda två.

Som vanligt vill jag veta vad DU gör denna vilodag! Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upphöjande och sänkande inlägg.


 

Hettan till trots har jag lite okokt hjärna kvar. Det är torsdag och här kommer den gångna, tofflianska veckans höjdpunkter respektive lågvattenmärken. Det är inte svårare än så här:

Het 

  • Resurrection (En TV-serie som inte bara är underhållning och spänning utan får en att tänka lite.)
  • ABBA-museet (Vilken upplevelse!)
  • Efva och Eva (Bäst på årets Pride!)
  • Pariserhjulet (Vi vågade!)
  • Alla som stöttade och stöttar mig i och inför mina anställningsintervjuer! (Ni är GULD!)
  • Kräftor (På lördag är det dags! Tills vidare suktar jag…)

Fet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

Arrogant frog

Inte alla vill dinera på linnedukar. Men det här vinet skulle passa mig, jag känner mig lite arrogant idag.

Nä, man har verkligen inte mer spännande än man gör sig. Eller vad det nu heter. Tänk bara det faktum att två av tre korvkiosker i Metropolen Byhålan var stängda denna julisöndag. Två av tre! Det är ju för höge Farao turister i stan. Var äter alla dessa? Inte 17 vill alla dinera på linnedukar…

Hur som helst vi fick mat, mamma och jag, men det var med nöd och näppe. Och jag blev ju lite orolig att FEM och jag inte skulle hitta nånstans där vi kunde fika. Vi hade fått 100 spänn av mamma att fika för och denna peng ville vi ju sätta sprätt på.

Nere i hamnen hade vi tur och hittade en restaurang vid Motormuseet där man, förutom mat, också serverade kaffe. EN chokladboll med kokos fanns det kvar. Den delade vi systerligt på och det räckte faktiskt alldeles utmärkt. Men håll med om att det är märkligt att det knappt finns snabbmat och nästan inte ens fikabröd i denna Östergötlands sjöstad där det ska vara högsäsong för turismen just nu?!

Delad chokladboll med kokos

Delad chokladboll är dubbelt med kokos? Eller nej. Men det räckte bra med var sin halva.

3 FEM

FEM!

Vi var fräcka nog att sätta oss på den fina restaurangen med linnedukar. Där var det livat. Två sällskap med barn ”underhöll” (nåja…) resten av gästerna. Jag fattar fortfarande inte varför barn skriker när de pratar. Och hur föräldrarna står ut. Men de senare ignorerar de förra genom att bara prata med andra vuxna eller i mobilen.

Jag hade väldigt svårt att höra vad FEM sa eftersom det var ett sånt hallå i restaurangen. Synd det, för vi pratade om så intressanta saker. Men när vi hade fikat klart tog vi en liten promenad i environgerna och då kunde vi höra varandra.

Nära parkeringen såg jag en björnstaty som jag bara blev tvungen att fotografera. Maj gadd, vilken liten snorrkas den björnen hade! Inget alls för Gunilla i Dalarna!!!

 Björn med mikroskopisk snorrkas

Den snorrkasen var mikroskopisk!

 

Motala kyrka

Motala kyrka – tornet.

Vi gick upp mot kyrkan och hon stod där som hon gjort i hela mitt liv och långt före det. Motala har en väldigt fin liten kyrka. Alldeles vit utanpå och med ett häftigt torn. Jag har fotat den hundra gånger, men inte kunde jag passera den idag utan att ta en bild! Vi studerade gravstenar och förundrades över att de fortfarande finns kvar. Och undrade samtidigt vilka personerna bakom namnen och datumen på stenarna och korsen egentligen hade varit… Fascinerande! Nån präst såg vi förresten inte och det var vi glada över (insatta förstår vad jag menar).

Vi kunde ju inte skiljas åt utan att ta en selfie. Eller två. Vi tog faktiskt två! På den ena är ju somligas dubbelhaka förfärlig, men bilden visar ju sanningen. Inte mycket att göra nåt åt… Fast jag kan ju banta. Den som är ful kan ju… plastikoperera sig. Det är lite mer kostsamt, dock än att banta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen skildes vi åt, för FEM hade en dejt med ett visst sportevenemang. Själv tänker jag kanske läsa eller nåt. En surfrunda hos mina kickor och pluttar blir det också. Men avslutningsvis vill jag visa att Metropolen faktiskt har ett Rumphus! Det var som tusan…

Rumphus


I morgon far jag norröver igen
, hem till mitt. Jag saknar min älskade och mitt hem, där jag gör som jag vill. Nästan. Man har ju inte mer spännande än man gör sig i alla fall. Fast särskilt spännande är jag förstås inte…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny, ”ledig” dag.


 

Balkongen med trall

Här satt jag och njöt igår kväll en stund av åsynen av mitt nya golv.

Det är ganska märkligt, egentligen. Idag är det den här veckans andra, fria dag och jag har haft fullt upp båda dagarna. Igår blev det ju en tur till IKEA och Himlen och sen balltrallade* jag. Kunde sitta en stund i en ballestol** och njuta av åsynen av mitt fina golv innan det blev för kallt. Jag kröp upp i soffan och kollade lite på TV. Sista avsnittet av Jonathan Creek var det enda som var sevärt, enligt mitt tycke. Regnet kom och det smattrade sövande så jag somnade runt midnatt, halv ett.

I morse väcktes jag av barnskrik klockan 6.14. Det tog en evig tid innan en av föräldrarna… nä, inte gick upp och tröstade eller tog upp barnet utan skrek tillbaks! Alltså jag har inga egna barn, men jag tror inte att det hjälper att skrika åt skrikande barn. Ungefär lika lite som det hjälper att tiga och ignorera skrikande barn, en metod som vissa andra använde. Så småningom tystnade både barn och vuxna och jag somnade om. Ytterligare två timmars sömn blev det. Sen skuttade jag upp och tryckte på kaffeperkolatorn och la mig och läste i sängen medan kaffet puttrade.

PippiLangstrump

Pippi Långstrump – som jag tycker att hon ska stava sitt namn OCH se ut.

Kranvridarna är en lustifik bok och jag skrattar bitvis – samtidigt som jag irriterar mig på korrekturfel. Jag tror till exempel inte att de på Saltkråkan AB är så glada över att det refereras till en av Astrid Lindgrens figurer som Pippa, inte Pippi

Idag, denna andra lediga dag, har jag ägnat morgonen åt att städa. Gjorde en liten paus i fejandet och upptäckte då ett nödrop från Fästmön på mobilen. Vi får se om jag måste göra en akututryckning. Jag tog en dusch och tvättade håret emellan. Hittade nån sommarkräm med oliv och citrus i som jag smorde in mina torra lemmar med. Nu går jag omkring och luktar… inte jag. Notera att jag skrev lukta, inte dofta.

Nu är det dags att sätta lite fart igen. Förutom att jag ska städa klart, ska jag ringa mamma och hämta Anna från jobbet klockan 16. Passar på att handla lite då också, för idag måste jag nog äta middag. Har huvudvärk som heter duga och mår illa, antagligen för att jag inte åt nåt vettigt igår. Och resten av kroppen, främst rygg, ben och fötter, känns av rejält efter trallandet, kan jag meddela. Jag går som en 102-åring… Vidare har jag lite annat att fixa med som inte kräver så mycket kroppskraft, tack och lov, men jag behöver engagera min hjärncell. Eftersom jag inte riktigt vet hur den här dan blir nu, kanske det får anstå till i morgon.


*balltrallade = la trätrall på balkongen

**ballestol = balkongstol

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som visar hur blond jag är. Bland annat.

 

 Im som bloody blonde

Jag är så blond ibland. Och brunhårig. Och gråhårig.

Tidigare idag skrev jag ett überlångt inlägg här. Typ över 800 ord. Jag trodde inte nån skulle orka läsa det, än mindre kommentera. Men det gjorde nån! Och jag fick känna på, över 800 ord till trots, hur korkad jag är som inte har en sökmotor som hittar rätt webbplats. Jag ska bättra mig!  (Jag har ätit fisk sen jag skrev inlägget, till exempel.) Jag skyller på att jag har jävligt ont och studsar upp och ner vid datorn (nåja… jag ändrar ställning sitta-stå-sitta-stå hela tiden och ibland måste jag avbryta skrivandet för att gå omkring). Dessutom skyller jag på en trött dator som skulle ha bytts ut under den här semesterveckan, men inte heller det gick så bra på grund av hur jag mår. Nu dröjer det innan jag klagar på att proffs inte kan skriva korrekt svenska på sina skyltar – för jag kan ju inte googla!

Lax potatis citronsås och sparris

Beige mat. Men förhoppningsvis C-vitamin i citronsåsen. Dessutom sägs det att man blir smart av fisk… Notera också att det är mjölk i glaset idag.

Jag har i alla fall lyckats laga mat – OCH HÄR KAN DEN SOM VILL GÖRA ETT FETT X I TAKET! – men jag måste säga att den blev lite… beige. Det sägs att man blir smart av fisk och jag undrar om det även gäller blondiner? Nån som vet? Förhoppningsvis innehöll citronsåsen i alla fall mycket C-vitamin, för Fästmön har antydningar till halsont och förkylning. Detta till trots fick jag skjutsa henne till arbetet i eftermiddags. Men hur det blir med morgondagens mingel får vi verkligen se – om ingen av oss mår bra känns det liksom inte roligt att mingla. Tyvärr.

Paket

Fem hemligheter är inslagna.

Ett besök på Tokerian har jag hunnit med liksom ett samtal till mamma. Det luktar skumt i min lägenhet, men jag är oskyldig. Det är grannarna under som grillar och röker vattenpipa. Tack och lov använder de ingen tändvätska eller tillagar gris, så jag kan andas utan att det gör ont och jag mår inte illa av nån stank! De verkar ha trevligt och de bryr sig om barnet som är med, till skillnad från andra som har grillat ett och annat. Eller ytterligare andra som bara skriker åt sina barn. Eller somliga, som ignorerar sina barn. Ett gemytligt småprat har jag lyssnat till medan jag fortsatte göra lite nytta och ägna mig åt hemligheter, såsom att slå in födelsedagspresenter. Men det där med att krulla snöre är jag usel på. Jag måste nog googla på det och försöka hitta en kurs! Kanske klarar att googla nu när jag har ätit fisk..?


Livet är kort. Jag har ont, är trött och irriterad, men kan glädjas med andra har roligt. Faktiskt.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.


Jag är trött, trött, trött
ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

röd tvätt

Jag tvättar rött.


I morse
skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Glasfigurer

Inuti glaset är jag.


Jag försöker bjuda
till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »