Flickan som älskade Tom Gordon

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den lilla boken Flickan som älskade Tom Gordon är en Stephen King-bok som jag inte visste existerade förrän jag fick den i december. Men redan 1999, när den här boken kom ut, hade författaren skrivit över 30 böcker, översatts till 33 språk och sålt fler än 100 miljoner exemplar av sina böcker. Vad dessa siffror är idag har jag ingen aning om. Däremot vet jag att han är en skräckmästare av rang. Tack, Agneta, för boken!

Trisha McFarland är nio år den lördagen hon beger sig ut på en vandring med sin nyskilda mamma och brodern Pete. Där vägen blir till ett Y viker Trisha av för att kissa. Plötsligt är hon vilse i skogen. Läsaren får följa lilla Trischas kamp för att överleva. Hon har sin blåa Red Sox-tröja, sin träningströja med 36 Gordon på ryggen, sin keps och sin ryggsäck med matsäck för en dags utflykt. Hennes enda kontakt med världen utanför skogen är en freestyleradio. (Detta var före mobiltelefonernas utbredande och mp3-spelarnas intåg – och uttåg.) Hon låtsas att baseballspelaren Tom Gordon är med henne i skogen och skyddar henne. Men frågan är om han kan skydda henne från den där varelsen som finns där och som bland annat har slaktat rådjur…

Stephen King är verkligen en mästare på att bygga upp kusliga stämningar. Enligt bokens omslag ska detta vara en thriller. Det tycker jag inte riktigt stämmer, men visst är det en väldigt otäck historia. Tänk att gå vilse i skogen och dessutom bara vara nio år… Om jag skulle genrebestämma boken skulle jag kalla den en skräcknovell.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man sår får man skörda

Ett personligt inlägg.

---

 

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 

---

 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.

*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asså, det här med reklamfilmer…

Ett inlägg om reklamfilmer på TV.

Som bekant har jag en liten herre på besök. Ibland vill den lille herrn sitta ifred och skajpa (eller LAN:a…) med sin kompisar. Då blir jag förvisad ur arbetsrummet som ligger vägg i vägg med lille herrns rum gästrummet. För grejen är att det är ett stort, öppet valv mellan rummen och jag kan ju råka höra eventuella hemligheter.

Förvisningen innebär att jag sitter i vardagsrummet, med laptopen på magen och TV:n påslagen. Det är inget jag vill se på TV, men den måste vara på så att jag inte hör vad som sägs mellan skajparna. Gästrummet har nämligen ingen dörr, bara ett draperi. Det är fördraget. JA, JAG ÄR SKITNYFIKEN, MEN… INTEGRITET, TOFFLAN, INTEGRITET FINNS DET NÅT SOM HETER!!!

Jag sitter med datorn och jag sitter och läser och jag hör TV:n och ibland tittar jag till. Värre än lördagskvällens program är faktiskt reklamfilmerna. Fy te rackarns, betalar företagen för vissa filmer??? Man kan ju undra…

Finns det nån som tycker att reklamfilmerna med den där överaktive killen med överbett är bra? Jag går nästan upp i limningen bara jag hör introt!.. En film jag däremot skrattar åt är den tecknade tjocke mannen i randiga byxor och hög hatt som tittar på TV typ jämt. Fast… jag har ingen aaaning om vad filmen gör reklam för…

Bland de värsta filmerna tycker jag att den sen länge uttjatade filmen med tandläkartanten är. Du vet, hon som gör reklam för en tandkräm som ska ge rena och hela, infektionsfria tänder. Hon låter som om hon har en ENORM infektion i hela förbannade käften när hon pratar! Jag blir… så irriterad att jag blir arg!

De två tjocka tanterna med orange peruker, de som ska föreställa tvillingar, men som pratar olika dialekter, var roliga typ en gång. Sen tröttnade jag. Och hur många år har den ”följetongen” gått? Det hjälper inte att tanterna gör olika saker, de är inte roliga. Punkt.

Är det nån reklamfilm som jag saknar så är det filmerna om den där lille mannen med blå lemmar. Den lille sjungande mannen. Han som är påträngande och överallt. Jag skrattade alltid åt filmerna, vad han är gjorde. Men nu görs det bara urtrist reklam för den tabletten…

He rules!

Det var verkligen en miss av det företaget att sluta använda den blålemmade mannen. Jag köpte faktiskt enbart den tabletten på grund av reklamfilmerna!

Annars är jag rätt trött på följetongsreklamfilmer som typ Falska Tvillingtanterna. Och den där livsmedelsaffären som har kört sin såpa i över tio år… Det är kanske möjligen dags att byta spår nu, eller? Till och med jag handlar i olika affärer, liksom (tänkte det skulle inspirera till nytänkande…) När då en annan livsmedelskedja gör nån sorts försök att härma blir det bara… pinsamt. Kräkstrist…

Har du nån hatreklamfilm eller nån reklamfilm som du verkligen gillar??? Skriv och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Gissa frågan!

Lokalblaskan, papperstidningen man BETALAR för, innehåller ju allt som oftast fel. Ibland är det korrekturfel, ibland rena stavfel och då och då grammatiska fel. Och fel gör vi alla, inte minst jag. Men jag tar ju inte betalt av mina läsare…

Idag undrar jag emellertid om lokalblaskan inte tar priset i fel. Bredvid en artikel som handlar om att vi använder allt färre kontanter finns en frågespalt. En reporter har tagit tre steg upp till den centrala gågatan (nej, reportrarna rör sig inte nån annanstans än i city, inte i onödan, i alla fall) för att ställa en fråga till ett antal personer. Men… frågan är (!) vad frågan är..?

Är UNT:s fråga hemlig eller är tanken att vi läsare ska formulera den själva?

Därför anordnar jag nu en tävling där DU kan vara med och GISSA hur frågan är formulerad! Till hjälp får du första meningen i samtliga personers svar! Första pris blir förstås att bjucka mig på en öl eller nånting liknande.

Så här ser förstameningarna ut i svaren:

Ingen aning. […]

Det tror jag inte. […]

Ja, men det skulle ju bli svårt för tiggarna. […]

Tveksamt. […]

Ja, egentligen. […]

Nej, det tror jag inte. […]

Nej, det kommer alltid behövas kontanter. […]

Inte min heller. […]

Klurigt, eller hur? Och rätt korkat…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vad tror du om 2013 för din egen del?

Nytt år och nya möjligheter, är det. Därför undrade Tofflan vad du tror om 2013 för din egen del.

Så här fördelade sig de 29 inkomna svaren:

41,38 procent (tolv personer) svarade: Det blir ett bättre år än förra året!

28 procent (åtta personer) svarade: Jag har ingen som helst aning… 

20,69 procent (sex personer) svarade: Det blir nog ett ganska vanligt år. 

10,34 procent (tre personer) svarade: Tyvärr blir det nog ett sämre år. 

Jag själv var den enda som lämnade en kommentar:

För min del kan jag bara säga att det har varit ett blandat 2012. En del har varit bra, annat har varit sämre. Inför framtiden måste jag ha tillförsikt, även om jag vissa dar tappar tron, hoppet, lusten. Fast hittills har allting ordnat sig! Och nu har jag inte nån vidrig alien att bära på, vilket underlättar på alla sätt och vis! Det måste gå framåt, bli bättre!

Stort TACK till dig som tog dig tid att tänka efter och klicka! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt under rubriken Tofflan undrar i högerspalten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar 2011: Nanne Grönwalls barndom var allt annat än sommar…

Jag hade ingen aning! Jag hade ingen aning om att energiknippet Nanne Grönwall kommer från en missbrukarfamilj. Så modigt av henne att berätta om detta i ett sommarprogram! Jag hoppas alla svenssöner lät kaffet kallna och lyssnade ordentligt.

Modiga Nanne Grönwall sommarpratade igår. (Bilden är lånad från Sveriges Radios hemsida.)

                                                                                                                                                                   Igår när jag bilade ner till Metropolen Byhålan sprakade nästan alla radiokanaler och alla CD-skivor kändes trista och out of date. Men så lyckades jag få in radions P1 och dagens Sommarprogram. Jag lyssnade en lång stund utan att veta vem kvinnan som pratade var, för programmet hade börjat när jag hittade dit. Det slog mig att den musik hon spelade var min egen ungdomsmusik. Märkligt!

Med klar och saklig stämma berättade Nanne Grönwall, fick jag sen veta efter en stund, om sin tuffa uppväxt med en missbrukande mamma och en mormor som tvingades till suspekta affärer för att försörja familjen. Nanne blev ett tag den lilla flickan som var rädd för oönskade besökare men som vid ett tillfälle räddade sin mormors liv när hon var på väg att bli rånad och troligen mördad i sitt hem. Rörande och samtidigt lite komiskt blev anekdokten om Nannes och familjens telefonkoder.

Missade du Sommar med Nanne Grönwall? Lugn, bara lugn! Du kan lyssna här! Och gör det för detta var en mycket intressant sommarpratare som bjöd på sig själv till hundra procent! Modigt!!!

Read Full Post »