Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nödrop’

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.


 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

BlickenBlicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

LivslägenLivslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan dödRedan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

NödropNödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny, ”ledig” dag.


 

Balkongen med trall

Här satt jag och njöt igår kväll en stund av åsynen av mitt nya golv.

Det är ganska märkligt, egentligen. Idag är det den här veckans andra, fria dag och jag har haft fullt upp båda dagarna. Igår blev det ju en tur till IKEA och Himlen och sen balltrallade* jag. Kunde sitta en stund i en ballestol** och njuta av åsynen av mitt fina golv innan det blev för kallt. Jag kröp upp i soffan och kollade lite på TV. Sista avsnittet av Jonathan Creek var det enda som var sevärt, enligt mitt tycke. Regnet kom och det smattrade sövande så jag somnade runt midnatt, halv ett.

I morse väcktes jag av barnskrik klockan 6.14. Det tog en evig tid innan en av föräldrarna… nä, inte gick upp och tröstade eller tog upp barnet utan skrek tillbaks! Alltså jag har inga egna barn, men jag tror inte att det hjälper att skrika åt skrikande barn. Ungefär lika lite som det hjälper att tiga och ignorera skrikande barn, en metod som vissa andra använde. Så småningom tystnade både barn och vuxna och jag somnade om. Ytterligare två timmars sömn blev det. Sen skuttade jag upp och tryckte på kaffeperkolatorn och la mig och läste i sängen medan kaffet puttrade.

PippiLangstrump

Pippi Långstrump – som jag tycker att hon ska stava sitt namn OCH se ut.

Kranvridarna är en lustifik bok och jag skrattar bitvis – samtidigt som jag irriterar mig på korrekturfel. Jag tror till exempel inte att de på Saltkråkan AB är så glada över att det refereras till en av Astrid Lindgrens figurer som Pippa, inte Pippi

Idag, denna andra lediga dag, har jag ägnat morgonen åt att städa. Gjorde en liten paus i fejandet och upptäckte då ett nödrop från Fästmön på mobilen. Vi får se om jag måste göra en akututryckning. Jag tog en dusch och tvättade håret emellan. Hittade nån sommarkräm med oliv och citrus i som jag smorde in mina torra lemmar med. Nu går jag omkring och luktar… inte jag. Notera att jag skrev lukta, inte dofta.

Nu är det dags att sätta lite fart igen. Förutom att jag ska städa klart, ska jag ringa mamma och hämta Anna från jobbet klockan 16. Passar på att handla lite då också, för idag måste jag nog äta middag. Har huvudvärk som heter duga och mår illa, antagligen för att jag inte åt nåt vettigt igår. Och resten av kroppen, främst rygg, ben och fötter, känns av rejält efter trallandet, kan jag meddela. Jag går som en 102-åring… Vidare har jag lite annat att fixa med som inte kräver så mycket kroppskraft, tack och lov, men jag behöver engagera min hjärncell. Eftersom jag inte riktigt vet hur den här dan blir nu, kanske det får anstå till i morgon.


*balltrallade = la trätrall på balkongen

**ballestol = balkongstol

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Med piskan i handen stod jag i hallen och gav alla barn som skulle följa med samt Fästmön var sitt rapp som en liten påminnelse om att vi minsann hade en dejt med mormor och Lasse klockan 17.30 borta vid Trekanten. Skämt åsido, jag slåss aldrig, men jädrar – vi var FÖRST på plats! Jag tror detta imponerade djupt på Lasse!

Det var väldigt, väldigt kallt och kvicksilvret kröp neråt. Vi hade packat med oss sittunderlag och filtar till slädfärden, men som synes såg Anna MYCKET tveksam ut kring hela evenemanget. Vad hade vi gett oss in på och skulle barnen palla?


”Det HÄR blir nog bara jobbigt…” ser det ut som om Anna tänker i bilen.

                                                                                                                                                         Vi följde Lasse och mormor på såväl motorväg som slingrande, smala och glashala vägar. Resan tog ungefär 40 – 45 minuter. Vi satt i bilen och försökte hålla värmen tills slädarna skulle gå, men jag var i vart fall ur och hälsade på Uffe och Lilian, Annas bror med sambo, som kommit för att fira storasyster Carina på 50-årsdagen ända från Norge. För syftet med hela besöket i Tomtens stuga var att fira Carina, ifall du missat det.

Slädfärden blev magisk!.. Det var så vackert, så mörkt och så kallt att det var omöjligt att fånga stjärnorna på vinterhimlen eller träden som gnistrade så det såg ut som om det var diamanter i dem. Det var så… magiskt… Och vi fick åka släde med en vätte, se själv!


Vätten höll i tyglarna på släden.

                                                                                                                                                          Efter cirka 20 minuters magisk resa i fasansfull kyla var vi så framme vid en stuga mitt inne i skogen. Där var kolsvart utanför, men stugans fönster lyste inbjudande och immiga. Och snart hade vi bänkat oss och blev serverade underbar julmat.


Anna och Elias lät sig väl smaka.

                                                                                                                                                       Jag hade mormor till vänster och Linn till höger, men det var ganska svårt att konversera. Vid bordet bakom våra ryggar samt nämligen ett tämligen överförfriskat sällskap som hade en ljudnivå som fått Arbetsmiljönämnden att göra en akututryckning om vi larmat den. Men nu gjorde vi ju inte det, förstås.

Födelsedagsbarnet satt vid ett annat bord och jag försökte fota i mörker och trängsel, med dåligt resultat, dessvärre.


Elias närmast kameran, därefter Annas och Carinas bror Uffe, födelsedagsbarnet Carina och kusin Adrian.

                                                                                                                                                        Elias gillade potatisen bäst, själv var jag LYYYRISK över sillen och hade sån tur att jag fick även Elias och Linns. Annars hade man till varmrätt till nästanvegetariska mig gjort en sorts potatiskaka med paprika och nån grön sak. Den var otroligt salt och otroligt mäktig och varken mormor eller jag kunde definiera vilken grön sak som var i den.

Efter input kommer output – och det, kära läsare, fick man halka över till utedasset för att göra. Inne på Tomtemors dass hade nog Ernst* varit och piffat lite…


Toapapper och lyktor och väldoftande grankvistar är väsentligheter på ett utedass.

                                                                                                                                                         Själva dasset i sig var annars tämligen… ordinärt. Elias hade vissa problem, kan meddelas. Själv blundade jag, satte mig snabbt och hastade därifrån med avkyld rumpa.


Dasset i sig var tämligen ordinärt.

                                                                                                                                                        Jag vet inte hur många som var med på VÅRT kalas (det var ett eller två andra sällskap också med, men de tillhörde inte oss), för Carina och Tommy har sju barn, en del med respektive och två med egna barn. Anna hade med sig tre av sina fyra samt mig. Och så var det mormor och Lasse, morfar Bosse, bror Uffe och hans Lilian. Men lille Ville var den klart yngste i sällskapet! En underbart pigg liten kille och son till Carinas och Tommys näst äldsta dotter Hanna.


Lille Ville, mamma Hanna och morbror Björn (bror till Hanna, alltså, morbror till Ville).

                                                                                                                                                                 Vi åt så magarna blev fyrkantiga och Elias orkade inte med nån dans kring granen. I stället njöt vi av levande musik från dragspel, fiol och nyckelharpa. (Vi njöt emellertid INTE av skrålet från fylltrattarna vid bordet bakom…)Anna såg ut som om hon tränade för nåt Lucia-upptåg och Elias skaffade sig en ny hobby: kapsylsamling.


Elias tyckte kapsylerna var roligare än dansen, Anna verkade träna för nåt Lucia-upptåg. Mörkret gjorde bilden oskarp.

                                                                                                                                                          Det var svårt att fånga födelsedagsbarnet på bild, som sagt, men här har jag lyckats få med jubilaren OCH hennes make!


Tommy, Carina och bror Uffe njöt av musiken från dragspel, fiol och nyckelharpa.

                                                                                                                                                        Vid 21.30-tiden var det så dags att gå ut och invänta slädarna för färd tillbaka till bilarna. Som tur var hade temperaturen stigit något. För Annas och min del hade det INGET med alkohol att göra för ingen av oss drack en droppe sådant. Fast det kunde man inte tro såsom vi gjorde bort oss…

Först höll jag på att göra Anna faderlös. Jag hade lovat Frida att gå ut och kolla var Anna och Elias höll hus och sen komma in och berätta. Det var bara det att dörren var så förb. trög när jag skulle in igen. Så jag la hela min tyngd och kraft på att försöka få upp den. Såg hur Björns ögon blev allt större och rundare och när jag försiktigt undrade om nån idiot stod bakom dörren nickade han. När han senare kom ut kunde jag inte låta bli att fråga vem det var som hade stått bakom dörren. Det var Annas pappa, morfar Bosse… Såååå piiiinsamt!!!

Men värsta grejen gjorde nog Anna ute på backen. När hästarna med de tre slädarna och den enda vagnen kom behövde de vända på backen och vi blev tillsagda att backa så att hästarna inte sprang på oss. Anna ryckte tag i Elias med högerhanden och i… en vilt främmande karl i vänsterhanden. Men det fattade hon inte förrän efter en lång stund, för hon trodde att det var jag. Precis som om jag vore lik en liten, vithårig man med tjocka glasögon… (Vi höll på att skratta ihjäl oss i natt i sängen när vi kom på detta FRUKTANSVÄRDA misstag!) Men plötsligt insåg både Anna och karlen att de inte på nåt sätt hörde ihop, så de släppte varandras händer och karlen sprang till skogs och Anna… till höger.

Anna må vara förlåten för sitt misstag, för det var onekligen väldigt, väldigt mörkt ute…


Carina färgglad mössa, dottern Miriam i pappa Tommys knä på släden på väg till bilarna genom mörkret .

                                                                                                                                                 Tillbakafärden blev minst lika magisk, men den stjärnklara himlen hade nu täckts av moln och temperaturen hade stigit något. Vi var inte hemma i Himlen i Förorten förrän nånstans mellan 22.30 och 23 och då blev det sängen direkt. Elias hade somnat redan i bilen och somnat så fort han la sig ner på kudden. Jag underhöll tjejerna i familjen med i-sprikit* och Johan suckade tungt när det åter blev liv i hemma-luckan. Inte nog med att jag hade plågat dem i bilen ut med att gala i kör med Peter Jöback i bitar som O helga natt och Ave Maria… Man skulle enkelt kunna säga att EN av oss kan sjunga…

Efter en massa flams i sängen somnade två trötta kickor och blev väckta vid niotiden av Elias som tog upp beställning på frukost…

Mitt på dan skjutsade jag Anna till ICA Solen och Linn till sin pappa, men innan vi for blev vi översnöade ett antal gånger av en helikopter som cirkulerade ovanför våra huven. Den verkade leta efter nåt eller nån, kanske en landningsplats, men jag var övertygad om att det var övningskörning.  Sjukstugan i Backens helikopter är ju duktigt sponsrad av det lokala näringslivet i Uppsala så då kunde man vara ute lääänge och övningsköra. Eller flyga, kanske man säger när det gäller ”att göra helikoptern”..?”


Vad gjorde helikoptern? Eller gjorde nån helikoptern INNE i helikoptern?

                                                                                                                                                         Anna och Elias skulle julgrejsa med nåt kletigt brunt som ska in i ugnen och limmas ihop och utsmyckas med nonstop-karameller. Men jag gissar att de har satt i sig alla karameller eftersom det nyss kom ett nödrop per sms om att jag MÅSTE köpa en ny påse på vägen ut… För nu ska jag strax åka ut igen till Himlen för att fira lördagskväll. Nåt annat firar jag inte.

*Ernst = Ernst Kirschsteiger, känd piffare från bland annat TV
**i-sprikit = i-språket. Man byter ut alla vokaler mot i och pratar med mycket pipig röst.

Read Full Post »