Ett inlägg om en TV-serie.
För några veckor sen började jag följa TV-serien Resurrection. Jag tänkte att det var en amerikansk kopia av franska Gengångare. Fast även om det är så kunde jag inte låta bli att titta. Inte heller kunde jag låta bli att tänka… om… utifall att… de döda kunde återuppstå… Vem av de mina skulle komma då?
Idag är det 41 år sen min farfar gick bort. Jag saknar också min farmor, min mormor och min morfar. Och den jag bar närmast hjärtat. Men om jag finge önska tillbaka nån så vore det min pappa. Jag skulle åtminstone vilja få tillbringa en dag med honom. Berätta om allt som hänt ”sen sist”. Kanske fråga om… hur det är… där han är… För jag har svårt att tro att han finns i urnan, under gräset, vid gravstenen i Metropolen Byhålan. Eller jag vill inte riktigt acceptera det. Trots att jag vet. Trots att jag har sett min pappa död, med själen utflugen, med de vackra händerna mörka av icke-liv och ena ögonlocket inte riktigt stängt över ett torrt öga.
Men skulle jag kunna låta pappa gå sen, efter den där dan, de där timmarna? Skulle jag inte vilja att han fanns kvar i mitt liv? Det är lite grann den frågan som ställs i TV-serier som denna. Och naturligtvis kring vad som händer när vi dör och om döden är oåterkallelig.
Det är därför TV-serier som denna inte bara ger en stunds förströelse, lite uppskrämda nerver. Den ger också en hel del att fundera över.
Toffelbetyget blir det högsta. Att tänka på livet och döden är aldrig fel.
Och du… ge inte upp hoppet… Det kommer en säsong två. Alltid något. Fast om det kommer några återuppståndna kan jag inte säkert svara på.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
