Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gå dåligt’

Ett glatt inlägg – for a change.


Nä, det är inte många
som orkar/kan/vill/har tid att läsa mina svarta inlägg. Åtta stycken, hittills, har pallat att dela det rätt sorgliga jag skrev i morse. Men det blir väl så när man uppfattas som rolighetsminister – och inte är det. Nej, för jag är faktiskt propagandaminster, så det så!

Peter och Vargen

Propagandaminister Tofflan propagerar för mera Peter i livet..?


Men även en propagandaminister
kan skriva glada inlägg. Och sen i morse har det hänt grejor som har gjort att humör har vänt lite.

Under natten har pengarna från reparationsfonden trillat in! Hela 2 750:36 pix sitter nu på mitt konto. En del av det går till räkningar (så slipper jag utnyttja krediter), resten ska jag leva på månaden ut. Jag är så glad och tacksam!!!

Vännen FEM är en gammal evigt ung god vän! Hon förgyllde min förmiddag med trevliga rapporter om ett par personer som en gång i tiden, på den yngre stenåldern, ingick i vårt kompisgäng. Vettiga personer! (Det finns o-vettiga också, men dem ignorerar vi.) Det är alltid roligt att få positiva nyheter – för det vill jag klassa dem som!

Sen kom det ett mejl… Efter en stunds mejlväxling blev det bestämt att jag ska på en intervju i morgon. Det är en tjänst som är mycket spännande! Dessutom är den inte en ren kommunikatörstjänst, även om såna arbetsuppgifter ingår. Det gör den bara ännu mer spännande, för jag ser detta som en möjlighet till utveckling inom yrkesområdet. Dessutom handlar den om nånting jag har brunnit och brinner för – i min roll som kommunikatör. Nuff said! Men det går bra att hålla tummarna i morgon förmiddag, tack!.. För den som vill att det ska gå bra, alltså. Den som däremot vill att det ska gå dåligt kan sticka nålar i en docka eller bränna naglar och hårtussar från mig.

Nyduschad och insmord med bodybutter av nån okänd nötsort sitter jag förundrad vid datorn. Väntar på bankens telefonsamtal. Det regnar lätt utanför. Inuti mig skiner solen just nu.

Vad har du för väder inombords???


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll blev det rena frosserierna hemma! Usch, jag får inte äta så där! Men det sker ju, tack och lov, bara undantagsvis.

Det fanns vispgrädde kvar som fortfarande levde. Och vad passar väl bättre till vispgrädde än kladdkaka??? Sagt och gjort, så att säga, husmor slog till och snodde ihop en kladdkaka. Det gick ju väldigt fort och bra när man väl har tillbehören hemma. Det hade jag.

Kladdkaka med grädde och kaffe till blev söndagens dessert.


Sen är det ju bra
om man använder rätt verktyg när man ska vispa grädde med elvisp. Jag har gjort det förut och nu gjorde jag det igen: försökte vispa med degkrokarna. Ingenting hände – mer än att jag blev svettig. Svettig är väl inte nåt man egentligen bör bli när man vispar grädde. Jag svor ve och fasa över Skånemejerier, vars grädde det var. Tills jag gav upp och diskade. När jag sen torkade vad jag trodde var visparna såg jag att visparna låg kvar i kartongen och jag höll i… degkrokarna…

Så FÖRLÅT, SKÅNEMEJERIER, DET ÄR INGEN FEL PÅ ER GRÄDDE,
DET ÄR FEL PÅ MIG!!!

Jag lagade faktiskt mat också och då hände ingenting anmärkningsvärt. Det blev italiensk, vuxlig kycklingfärssås och spaghetti samt en grönsallad, parmesan och ett glas rött till. Kakan och kaffet tog vi efter ett tag. Först fick jag äran att förlora igen mot Fästmön i Wordfeud. Jag är verkligen värdelös på det spelet! Men det är väl som med all idrott – och jag klassar Wordfeud som gympa för hjärnan – det gäller att inte ge upp, förr eller senare förbättras resultaten.

Idrott och sport är ju annars, som bekant, verkligen INTE min grej. Jag blev därför rätt sur i morse när lokalblaskan hade vigt hela andra delen åt sport. Det finns faktiskt viktigare saker här i livet än sport, tycker jag, så det gick ovanligt snabbt att läsa tidningen idag. Ytterligare ett skäl att överväga att avsluta prenumerationen. Faktum är att jag läste om att allt fler papperstidningar går dåligt och att tidningarna nu måste börja ta betalt av oss läsare när vi vill läsa på nätet. Jag gillar att ha en prasslig morgontidning att bläddra i vid köksbordet medan dagen gryr utanför och jag sippar timerperkolerat kaffe. Men samtidigt är jag ute på nätet flera gånger om dan och läser morgondagens nyheter och artiklar lite i förväg, ibland. Så det där är lite dubbelt…

Vad föredrar du – papperstidning eller tidning på nätet???


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att vi kunde sitta ute igår kväll! Inte ett dugg frös jag heller – tills jag klev av bussen hemmavid. Då kände jag hur kylan hade bitit sig fast i mig. Det är som om mitt inre termostat inte riktigt fungerar, för Lisa satt med jacka och två filtar på sig till sist igår kväll, jag tog på mig tröjan strax innan det var dags för hemfärd. Det är väl allt underhudsfett, när man är tjock fet har man rikligt med sånt. När jag kröp under täcket igår kväll var jag emellertid genomfrusen och så kall att det bara blev ett kapitel läst i Eld. Men det var nog bra, för jag släckte inte förrän vid midnatt, nånstans. Det var för många saker som snurrade i huvudet.

Jag borde ha tagit till filten jag också igår.


I morse vaknade jag varm om näsa och kropp,
men för den som är intresserad – andra kan ju skita i att läsa – nös jag fyra (4) gånger när jag satt på toa. Håller bestämt på att bli förkyld – och det var länge sen. Sist blev det ju bara nån töntförkylning. Vilken tur att jag tittar på ett paket ingefärskarameller! Jag tror nämligen på att dessa kan stoppa en förkylning, så jag får väl börja knapra. (Fast nu när jag sträckte mig efter paketet var det tomt… Varför sparar jag på tomma karamellaskar? Idiot!)

Funkar att mota förkylning med.


Det var fyra grader vid sex-tiden
när jag klev upp. Mötte H på väg till garaget och han skulle cykla som vanligt. Särskilt påpälsad var han inte, men han tyckte att det var kallt och höstlikt. Massor med bilar var det på väg till jobbet, vilket indikerade att jag var senare än vanligt. När jag anländer till jobbet har jag ett par saker som jag bara måste göra (annars går det dåligt för mig under dan…) och de sinkar mig ytterligare. MEN… i alla fall är en av dem guld värd. Jag måste

  1. gå in genom ”karusellen” i entrén, inte nån av dörrarna
  2. hälsa på åtminstone en av städarna

Naturligtvis är det hälsningsceremin som är viktig! Jag har uppfattningen att alltför många inte ser städarna. De är osynliga för vissa. Skulle tro att det beror på att somliga sätter sin näsa i vädret och ingenting annat. Vi har flera gäng städare som jobbar ett par veckor i taget på ett ställe, för att sen jobba på ett annat ställe på området. Det tror jag är bra både för dem och för oss kontorsråttor. Det skulle nog bli urtråkigt att städa samma kontor dag ut och dag in. Inte särskilt bra städat heller, tror jag. Nej, omväxling förnöjer! Men naturligtvis har jag ett favoritgäng, det som anförs av JJ, som brukar förse oss med hembakade bullar och karameller då och då. JJ påminner jättemycket om Margit, som städade på min första arbetsplats. Margit kunde också lämna påsar med kaffebröd åt oss. Sen fick hon cancer och gick bort – hastigt och alldeles för ung. Somliga älskar Gud så mycket att han hämtar hem dem tidigt. Och Margit var en av de vänligaste människor jag har mött!

Har jag ringt doktorn om hälen? Nej. Igår hade jag för mycket att göra, men kanske gör jag ett försök idag. Bara det att jag lär vara lite på språng idag och då är det svårt att prata med doktorn. Jag har fått OK och tack för sidorna på webben som jag gjorde igår, men nya väntar förstås. Sen har jag slängt ut en förfrågan om en intervju med en sektionsledare vars gäng har varit på planeringsdag. Det märks att det saknas ett kitt här i huset! Ett sånt kitt som den gamla personaltidningen var. Men jag kör stenhårt med intranätet och de flesta som kommer med tips på vad de skulle vilja läsa där får sina önskningar uppfyllda. Det är viktigt att känna att man hör ihop!

Roligast idag blir lunchen med ”Lisbeth”. Jag förväntar mig stora och många flatskratt (ja, det är jag som skrattar åt ”Lisbeths” roligheter) och skvaller. Efter jobbet ska jag göra en avstickare in i industriområdet och åka på stoljakt åt Fästmön. Det finns en historia bakom detta som jag GÄRNA hade velat visa upp i rörliga bilder, men det finns inga såna. Dessutom lovar jag att jag hade blivit huvudamputerad om jag hade visat detta på en blogg nära dig…


Livet är kort.

Read Full Post »

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.


Den här födelsdagsnotisen
är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

  1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
  2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
  3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
  4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.


PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Efter allt JÄVLA pappersrensande glädjer jag mig åt det pappersfria hemmakontoret och surfar runt lite i media. Det känns som om jag har varit helt avskärmad från omvärlden idag eftersom jag har haft nosen bland en massa papper.

Men nu så! Här några knäppiga nyheter:

 

 

Read Full Post »