Som man sår får man skörda

Ett personligt inlägg.

---

 

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 

---

 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.

*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bloggosfären – trivial och ytlig?

Hmpfff! I morse blev jag faktiskt förbannad när jag läste Maria Nyströms lilla På plats-krönika i lokalblaskan. Inte för jag vet om hon själv har satt rubriken, men den löd

Bortanför bloggosfärens ytlighet

Maria Nyström beskriver i sin korta text – ja, att kalla den krönika är att ta i… – hur hon såg Uppsala stadsteaters soppteater igår. Det handlade om dagboken. Dagboksanteckningar om olycklig kärlek och problem med vikten som Maria Nyström menar att man kan känna igen sig i. Men så klämmer hon till

[…] Eller i alla fall de triviala Facebook- och blogginläggen. […]

Därpå förtjusas hon av den djupnande föreställningen med texter av högre litterär klass av författare som Victoria Benedictsson, Aksel Sandemose och Lars Norén.

[…] Det är texter som talar bortanför bloggosfärens ytlighet, om själens obotliga ensamhet och om taggar som gömts mellan bladen. […]

OK. Jag undrar om Maria Nyström verkligen har rört sig i bloggosfären. Det är liksom inte alla bloggare som skriver om shopping och sånt. Nä, ta och kliv ut lite ur det kulturella finrummet och surfa runt så kanske du slutar generalisera så. Jag menar, du kanske hittar en och annan bloggtext som inte är ytlig utan lite djup, rentav.

Read Full Post »

En färgrik dag!

Idag kan man säga att jag har haft en ganska… färgrik dag. Trist nog började den i grått och vått – det regnade så mycket i morse att jag blev tvungen att ta paraply. Trist…

Jag var på plats ett bra tag före min handledare och hann fixa ett par småsaker innan han kom. Vi hade då en genomgång av vad som hänt under de två dagar han har varit borta och vad som är på gång. Sen behövde vi jobba lite var för sig. Jag väntade på att mitt intervjuoffer skulle höra av sig och under tiden hann jag med lite omvärldsbevakning och att skriva ett par mejl.

Telefonintervjun gick av stapeln vid tolv-tiden. Jag hade precis tänkt gå ner och äta lunch, men det fick vänta. Det var en trevlig intervju – alla här är liksom så himla trevliga och positiva och glada att det smittar av sig! Trots att jag är skittrött när jag kommer hem är jag glad. Glad! Det var jag aldrig när jag kom hem från förra stället. Eller i alla fall nästan aldrig. Jag försöker att inte tänka på det utan tänka framåt, men ibland känner jag sticken från taggarna som sitter inuti mig.

Efter lunch, som bestod av den härliga, röda pastasåsen med spaghetti och grönsallad från igår, skrev jag artikeln och kolla ett par uppgifter. Pep ner för att fika på eftermiddagen och idag blev det en nyttig, blågul fika!

En nyttig, blågul eftermiddagsfika!

                                                                                                                                                          Planerna för morgondagen är att gå igenom webb och intranät. Jag har suttit och kollat runt lite idag då och då och inser att det saknas en hel del. Så det ska bli kul att få mycket att göra!

Hemma i New Village doftade det thaimat och Fästmön, den kära, stod åter vid spisen när jag kom hem. Jag blir riktigt bortskämd!!! Hon hade köpt Keldas Thaisoppa och valnötsbröd till middag, men tyckte att soppan kändes lite beige. Detta åtgärdade hon med räkor, bönor och purjolök. Urgott!

Och sen till dagens mest färgrika föremål! Det hade kommit ett paket från Monica den norska. Ett mjukt paket med det härligaste innehåll! Tusen, tusen, tack!!!

Äkta regnbågssockar, handgjorda av Monica den norska, till kommande kalla dagar.

                                                                                                                                                              Kan man fortsätta vara annat än glad efter en sån här dag? (Frågan är retorisk, men mitt svar är nej!)

Hur har din dag varit???

Read Full Post »

Vissa dagar…

Vissa dagar känns det som om man har gått flera mil. Eller snarare att man har tagit gigantiska kliv i rätt riktning. Idag har det varit en mycket bra dag. Jag känner att jag lever, jag känner… kanske inte riktig livsglädje än, men jag känner mig nöjd. Och mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på så fint, så fint.

Mitt hjärta har fått en omstart idag och tickar på fint.

                                                                                                                                                                   Jag har haft två goda samtal som har stärkt mig. Att var sak har sin tid – och där tillhörande personer – har jag också fått flera instämmanden i. Så jag kan inte vara ute och cykla helt… Det är fortfarande så att jag önskar att jag kunde hjälpa människor, men för att göra det måste jag själv vara hel. Och det är jag inte.

Däremot vill jag så gärna tro att de flesta människor är goda. Att de flesta människor inte vill mig ont. Men övertygad är jag ännu inte. Det sitter alltför många taggar i hjärtat och det är dessa som har fått det att slå så långsamt, att vilja ge upp.

Tacksam känner jag Fästmöns närvaro och den kärlek som lyser om henne och som har värmt mig så många gånger när jag har varit på väg att kallna för alltid. Jag är lyckligt lottad i kärlek. Mycket!

Tacksam för kärleken.

                                                                                                                                                              Det är som om jag leds av en osynlig hand. En hand som vill ta bort mina rädslor och få mig att våga lita på människor igen. Jag tar inte initiativen själv, jag är för rädd, men jag backar inte. Och det i sig är ett kilometerlångt steg i rätt riktning… Tack, Handen! 😉

Read Full Post »

Blomdag – med lite snusk också, förstås

Varning för snuskiga skämt!

Idag hade vi bestämt oss för en blomdag. Vi åkte alltså och tittade på blommor. Och fnissade. Det gör vi alltid. Vi är som två riktigt pinsamma fjortisar. Igår kväll, för resten, fnissade vi åt två fjortisar, fast vi då är fyrtisar. Men kan man annat när två tjejer kommer i var sin onepiece? De ser ju ut som Teletubbies. Var de siktades? Tja, på Tokerian, förstås, where else, liksom..?

Först tog vi en tur till en blomsterhandel. När vi såg skylten ovanför en hög med blommiga kuddar sa Fästmön:

Kan de som jobbar här inte heller säga f???

Vi har nämligen ett skämt i familjen där vi uttalar f som s. Och vad blev det av detta då? Läs och skratta.

Ja man undrar om de på affären kan säga f eller inte…

                                                                                                                                                                   Sen vände jag mig om och i all hast såg jag en skylt som jag trodde att det stod… ett ord med två t:n i. Började genast undra vad man ska ha en sån kruka till…

Titta snabbt! Vad står det egentligen på skylten???

                                                                                                                                                                    Inte nog med att affären ifråga hade roliga skyltar. En del av kaktusarna var… roliga också och påminde om nåt heeelt annat. Eller vad tycker du?

Konstiga kaktusar…

                                                                                                                                                               Nog med snusket nu! Vi såg en del häftiga växter också, till exempel det här citronträdet… Tänk att ha ett sånt hemma…

Tänk att ha ett sånt här hemma…

                                                                                                                                                                     Nåt som jag INTE skulle vilja ha hemma, däremot, är en oätlig jordgubbstårta i en glaskupa. Varför då, liksom? känner jag bara.

Varför då, liksom?

                                                                                                                                                                   Sen åkte vi till en annan blomaffär. Där hade de många rätt fula arrangemang, bland annat detta. Det såg ju ut som korv med bröd…

Korv med bröd bland suckulenterna.

                                                                                                                                                                   Om jag köpte nåt? Jaa, trots att jag inte skulle det… Jag hittade en spretig, men lila hänglobelia som blir fin i min lila ampel – när blomf*n frodar till sig lite. Och det gör den, annars åker den ut. 👿 Den hänger i solen hela dan – om nu bara solen ville visa sig lite, tack.

Jag brukar ha svårt att få tag i lila hänglobelia, men lyckades hitta ett spretigt exemplar. Om ett tag är den frodig och fin, jag lovar!

                                                                                                                                                                  Anna har länge retat sig på mina döda kaktusar, så idag slog jag till och inhandlade inte bara en ny utan två (2). Dessa tronar nu i mitt gästrumsfönster så att alla gäster som sover i gästsängen sticker sig på taggarna. Men de två nya är inte så taggiga, den ena är bara lite vass. Och afrikansk.

Den till höger är afrikansk och vass.

                                                                                                                                                             Slutligen föll jag för en skönhet. En skönhet som jag alltid har velat ha – en riktig Mårbacka-pelargon. Egentligen söker jag en pelargon av sorten Apple blossom, men den är stört omöjlig att få tag i. Den påminner lite om Mårbacka till färgen. Men visst är väl denna ”Måris” tjusig???

En skönhet, eller hur?

                                                                                                                                                                 Och NEJ, jag har inte alls råd med dessa blommor eftersom jag inte vet om jag får nån ersättning från a-kassan i slutet av månaden och det är två födelsedagar i familjen nästa månad. A-kassan tycker att det är roligt att tjafsa om sex (6) timmars arbete, som jag redan har uppgett att jag har utfört – det kallar man en deltidstjänst. Så lite var nog dagens blomköp en tröst…

Nu ska jag strax ställa mig vid spisen och laga till nån smaskig lördagsmiddag till Anna och mig. Det finns nåt som heter tröstäta också…

Read Full Post »

Måndagskrämpor, skrämda lemmar och långa texter

Dagen inleddes med sovmorgon. Vi var så trötta och det var så mörkt och ruggigt utanför fönstret att ingen av oss ville kliva upp. Jag föreslog Fästmön att vi låg kvar hela dan. Tyvärr måste hon iväg och jobba, men inte förrän klockan 16, skönt nog.

Det börjar bli kallt. Trädens löv går m0t gult innan de singlar, eller snarare blåser, ner på marken. Jag har fortfarande en snorig näsa och den ger mig huvudvärk, så jag fick inleda med att knapra på Den Lille Vite Mannen Med Blåa Lemmar. Dessutom har jag fått ont i ett ben. Fast inte Onda Lårkan, den svullnaden gick ner raskt för att jag blev så arg, tror jag. Att skrämma sina lemmar är tydligen verkningsfullt, får väl försöka igen. Nu är det höger vad som krånglar. Det känns som om jag har haft jordens kramp i muskeln, men jag har inte det. Och sånt brukar gå över på nån dag, inte vara i över två dygn. Så nu är det väl en djup proppj**el, ska du se. ORKA! Jag har smort och smörjer min vana trogen med Ipren Gel. Än så länge har det inte hjälpt nåt, men…

I eftermiddag när jag har skjutsat Anna till jobbet och hämtat ut min storvinst på Lotto… För resten… Visst finns det väl nåt som heter VINSTSKATT? Ska man inte betala det på pengar och varor man vinner??? Bara en fråga… Jag räknar ju med min vanliga tur…

Ja just det, när Anna är och jobbar och jag har gottat mig/gråtit floder över vinsten blir det städning. Som vanligt brukar jag gå med min tejpade mobilkamera i fickan och fota några av hemmets favoritprylar. Då blir städningen lite roligare! Igår kväll fotade jag nåt som verkligen behöver städas är lite roliga favoritprylar:

Från kryddhyllan, denna hylla som ständigt behöver torkas… Här några roliga saker som står ovanpå fläkten. Bland annat en kock-timer och en gris som jag har fått av mamma. Grisen brukar jag sätta en röd rosett på till jul. Granstamsbiten är från en julgran jag en gång hade. Fråga mig inte varför jag har sparat den. Champagnekorken till höger i bild har nåt otydligt datum på sig. Finast av allt är den lilla finska vitpepparburken i mitten, framför grisen.

                                                                                                                                                           HA! Nu slog jag allt rekord i antal tecken till en bildtext också! Jag kan inte bara skriva många taggar, jag kan skriva lååånga bildtexter också! Anställ mig!

Idag fick jag postboxen full av reklam samt ett tiggarbrev. Fast brevet var från mun- och fotmålande konstnärer. Den som har pengar kan köpa fina kort där. Mina pengar måste nu i första hand gå till linserna jag beställde i helgen. Det kan ju vara bra att se lite.

Här en mun- eller fotmålad mås. Bilden är lånad från Mun- och fotmålarnas hemsida. Kuvertet jag fick idag innehöll smakprov på otroligt vackra julkort.

                                                                                                                                                        Nu ska jag antingen gå på toa, borsta tänderna eller störa Anna. Jag blir så nyfiken för jag tyckte att jag hörde att hon har börjat föra över foton till sin dator!

Read Full Post »