Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tiga’

Ett inlägg om TV.


 

Jag har bläddrat igenom TV-tidningen eftersom jag inte kan läsa mina mejl och hittat en del program som inte handlar om sport utan faktiskt är sevärda den närmaste tiden. Bara det att Antikrundan i morgon, torsdag, är det andra programmet som spelades in i Uppsala under den dag Rundanfolket var här i augusti förra året… Jag menar, tänk om du ser några bekantingar även denna gång. För förra gången i Uppsala vimlade det ju av kändisar

Anders Knut jag och Anna på Antikrundan

På den här bilden ser i alla fall jag FYRA Uppsala-kändisar.


Efter Antikrundan på torsdagar är det Gåsmamman
Nu går det tredje avsnittet av åtta och jag tycker att det är en både spännande och realistisk serie.

Den kommande helgen lär TV-rutan dessvärre vara ganska mörk hos mig. På Sveriges Television är det till och med snudd på rena natta. Shetland är slut och har inte ersatts av nåt bra bra på fredagskvällar och detsamma tycks gälla Unge kommissarie Morse som gick på lördagskvällar. Musiktävlingsprogrammet vägrar jag att se på av flera skäl. Jag kan möjligen lyssna med ett halvt öra medan jag läser, men jag blir mest förbannad. Och då är det bäst att tiga, för se åsikter som är avvikande får en inte ha i det här landet – då blir en hotad. Den som gillar James Bond kan åtminstone trösta sig med Skyfall i TV4 klockan, 21.30 på lördagen. Alltid något…

På söndag är TV-rutan ljusare igen. Då visar SvT den första delen av totalt tio (lite onödigt många, tycker jag) av den svenska kriminalserien Springfloden. Serien är baserad på Rolf och Cilla Börjlinds deckare med samma namn. Klockan 21 börjar Springfloden och det är ju typiskt nog exakt samtidigt som TV4 visar Maria Lang: Inte flera mord. Det är tur att jag både har sett Inte flera mord tidigare och äger den på DVD. För lite mysigt är det att avsluta helgen med nåt spännande.

SpringflodenInte flera mord
De visas naturligtvis samtidigt på söndagskvällen.


Men… Jag har sparat det bästa till sist…
På onsdag nästa vecka blir det ett synnerligen kärt och efterlängtat återseende. Anja Kontor startar en fjärde säsong om åtta avsnitt av sin fina, fina serie När livet vänder. I det första programmet träffar hon Johann Neumann – han som kanske är mer känd som Ipren-mannen. Och även om han var rolig i den rollen vet jag att det här är en seriös programserie. Jag är så glad att Anja Kontor är tillbaka, för det här är svensk TV när den är som bäst.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.


 

Katthalsband bling bling

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Toffelklädda fötter

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

  • ett större hem
  • mer pengar
  • större möjlighet att göra renoveringar
  • en mer välvårdad trädgård
  • ett roligare och mer aktivt liv
  • ett bättre läge
  • möjlighet att resa mer
  • ett lyckligare liv
  • ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Grillrök

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

VA? Träningscykel och grill på uteplatsen? Lite väl tidigt för det, va' ..?

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)


Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!


*ballen = balkongen

**ballar = balkonger
***allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högst personligt inlägg.


 

Mitt vänsterögaKanske var jag inte mer än fem år när jag visste. Då fanns inte orden. Det skulle dröja många år till dess att orden fanns. Instinkten sa till mig att tiga. Jag bar både skam och längtan.

Mina drömmar… Alla gick de ut på att jag en morgon skulle vakna och allt var annorlunda, förändrat, rätt. Som om ett mirakel skett den gångna natten. Ett under, som ingen ifrågasatte.

I mitt nya liv skulle lögnerna vara borta. Jag skulle ses för den jag var, inte den jag omöjligen kunde vara. Det skulle vara paradiset att slippa låtsas.

Men vi vet ju att mirakel sker ytterst sällan. Den som tror på under och drömmar lever inte riktigt i den här världen. Och åren gick. Jag blev 15, 25, 50… Skammen och längtan var fortfarande mina. Skillnaden var, emellertid, att det hade blivit försent. Mina ögon hade förlorat sin barnsliga glans. Hoppet hade flugit sin kos. En livstid hade gått till spillo. För jag var ju inte…

 

Vill du veta vad det var jag inte var??? Vill du läsa mera??? Då får du ge dig till tåls ett par dar. Det här inlägget är nämligen tidsinställt och jag är bortrest utan dator.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kroppsligt inlägg.


 

Ibland är den stängd, käften. Ibland öppen. Ibland säger den saker som jag ångrar senare. Ibland tiger den, vilket jag också kan ångra. Öron har vi två av, mun har vi bara en. Det finns skäl till det.

I hakan har jag fortfarande en grop, konstaterar jag. Jag är glad att jag inte behöver raka mig varje dag, gropar i hakan kan vara besvärliga.

Mun och haka

Munnen kan le också. Gropen i hakan finns kvar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mänskligt inlägg.


 

Jag har säkert skrivit det miljoner gånger på den här bloggen:

Kommunikation är svårt.

megafon

Kommunikation är svårt.

Varje gång jag skriver dessa tre ord menar jag dem. Verkligen. Ärligt, från djupet av mitt hjärta – även om jag har en förmåga att låta en touch ironisk ibland. Den som känner mig på riktigt, inte bara genom bloggen, vet vem jag är, känner mina åsikter och drivkrafter.

Jag har alltid velat arbeta i en organisation som är uppbyggd tack vare demokrati. Ett uttjatat ord, tycker somliga. Men det är du och jag och alla andra som har rösträtt som utser människorna som ger såna här organisationer riktlinjerna för organisationernas arbete.

tågräls

Resan tar slut för min del.

För min del tar resan jag befinner mig på just nu snart slut. Det har varit en lärorik tripp. Jag har mött så många nya och intressanta människor. Jag har mött nya vänner, människor jag vet att jag ska träffa igen. Jag har också mött såna som tycker att jag är en idiot och som jag själv tycker är lika idiotiska. Vi lär inte ses igen, om det går att undvika. De allra flesta har varit spännande att möta, trots allt.

Idag på förmiddagen var tanken att min arbetsgrupp skulle fortsätta sitt strategiska planeringsarbete i ett möte. Jag var kallad och gick dit. Mötet inleddes av ett väldigt inspirerande och ganska långt anfö-rande av högsta tjänstemannen. I den stunden kände jag en sorg över att lämna. En kort stund. För efter sju månader vet jag att verkligheten är en annan.

Hyllorna kunde jag inte flytta på. Dessvärre skulle jag behöva minst en ny hylla... Notera att det hänger en kjol i fönstret... Eller är det en gardin..?

Den här stolen är min privata och den har jag än så länge full nyttjanderätt av.

Min stol ska snart bli fylld av en annan människas röv, dessutom. Det kändes totalt meningslöst att sitta i sagda möte när högsta tjänstemannen lämnat oss och jag bad helt sonika att få slippa. Det fick jag – även om det sades att jag säkert hade mycket att tillföra. Det är ord jag inte riktigt kan tro att mötet i övrigt menar. Så jag tog mina papper och tackade för att jag fick gå. Sen gick jag till det som är min arbetsplats ett tag till.

Jag hoppas att mina kollegor hittar bra sätt att arbeta på framöver. Att arbetet blir spännande och händelse-rikt. Men jag hoppas också att de slipper en stor del av allt det strul som oklara roller och vakanser innebär. Kanske framför allt veta vem som leder arbetet både i teorin och i praktiken.

Om två veckor går jag ut i livet igen, en erfarenhet rikare, för att möta nya människor och få nya erfarenheter. Jag kan säga att det jag har upplevt den senaste tiden i mitt liv har gett mig många, många idéer som jag på ett eller annat sätt tänker omsätta. För så länge det finns människor som sticker huvudet i sanden, som inte vill se och inte höra… Då har jag ett självpåtaget uppdrag att berätta om detta – i alla mina möten med människor för vilka det har betydelse. Jag kan vara jävligt lojal. Men mest av allt är jag ärlig. Jag har nämligen lärt mig att det inte går att ljuga i längden. Eller tiga.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny, ”ledig” dag.


 

Balkongen med trall

Här satt jag och njöt igår kväll en stund av åsynen av mitt nya golv.

Det är ganska märkligt, egentligen. Idag är det den här veckans andra, fria dag och jag har haft fullt upp båda dagarna. Igår blev det ju en tur till IKEA och Himlen och sen balltrallade* jag. Kunde sitta en stund i en ballestol** och njuta av åsynen av mitt fina golv innan det blev för kallt. Jag kröp upp i soffan och kollade lite på TV. Sista avsnittet av Jonathan Creek var det enda som var sevärt, enligt mitt tycke. Regnet kom och det smattrade sövande så jag somnade runt midnatt, halv ett.

I morse väcktes jag av barnskrik klockan 6.14. Det tog en evig tid innan en av föräldrarna… nä, inte gick upp och tröstade eller tog upp barnet utan skrek tillbaks! Alltså jag har inga egna barn, men jag tror inte att det hjälper att skrika åt skrikande barn. Ungefär lika lite som det hjälper att tiga och ignorera skrikande barn, en metod som vissa andra använde. Så småningom tystnade både barn och vuxna och jag somnade om. Ytterligare två timmars sömn blev det. Sen skuttade jag upp och tryckte på kaffeperkolatorn och la mig och läste i sängen medan kaffet puttrade.

PippiLangstrump

Pippi Långstrump – som jag tycker att hon ska stava sitt namn OCH se ut.

Kranvridarna är en lustifik bok och jag skrattar bitvis – samtidigt som jag irriterar mig på korrekturfel. Jag tror till exempel inte att de på Saltkråkan AB är så glada över att det refereras till en av Astrid Lindgrens figurer som Pippa, inte Pippi

Idag, denna andra lediga dag, har jag ägnat morgonen åt att städa. Gjorde en liten paus i fejandet och upptäckte då ett nödrop från Fästmön på mobilen. Vi får se om jag måste göra en akututryckning. Jag tog en dusch och tvättade håret emellan. Hittade nån sommarkräm med oliv och citrus i som jag smorde in mina torra lemmar med. Nu går jag omkring och luktar… inte jag. Notera att jag skrev lukta, inte dofta.

Nu är det dags att sätta lite fart igen. Förutom att jag ska städa klart, ska jag ringa mamma och hämta Anna från jobbet klockan 16. Passar på att handla lite då också, för idag måste jag nog äta middag. Har huvudvärk som heter duga och mår illa, antagligen för att jag inte åt nåt vettigt igår. Och resten av kroppen, främst rygg, ben och fötter, känns av rejält efter trallandet, kan jag meddela. Jag går som en 102-åring… Vidare har jag lite annat att fixa med som inte kräver så mycket kroppskraft, tack och lov, men jag behöver engagera min hjärncell. Eftersom jag inte riktigt vet hur den här dan blir nu, kanske det får anstå till i morgon.


*balltrallade = la trätrall på balkongen

**ballestol = balkongstol

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grillpartajhatiskt inlägg.


 

Nu vet jag att det finns folk som klassar mig som en riktig surkärring. Och det här inlägget bättrar inte på den imagen. Men det skiter jag i för jag är rejält… upprörd! Igår var det söndag och Fästmön och jag satt och softade lite framför TV:n före läggdags. Plötsligt utbrast Anna:

Det luktar brandrök!

Till saken hör att jag redan innan var lite skärrad, med tanke på att det faktiskt brann här i ett av grannhusen så sent som samma förmiddag. När det luktar brand och rök vid läggdags blir ett sånt lamm som jag inte precis mindre skärrat.

sjuk

Jag hasade omkring i tofflor och sniffade runt igår kväll.

Jag skenade runt i lägenheten, endast iförd tofflor och morgonrock och sniffade. Än här och en där. Beskyllde Annas bak för ett och annat, men den var tämligen oskyldig. Så råkade jag slänga ett öga ut genom gästrums-fönstret. Och se… Där i mörkret… står en galning som just har tänt sin kolgrill.

Nu kanske du tycker att det inte är nåt galet i att tända grillen klockan 22 en söndagskväll i mörkret på sin uteplats, nära trä-staket, intill ett flerfamiljs-hus. Men jag tycker att det är… liiite anmärkningsvärt i synnerhet med tanke på den torka vi har i våra marker. Alltså det är väldigt, väldigt lätt att saker och ting tar eld. Jag menar, hur pass säker är man att man inte missar nån gnista som flyger i väg i mörkret, ligger och pyr och blir till en rejäl eldsvåda ett par timmar senare när man kanske snarkar som bäst?

Men den sena timmen en kväll före en arbetsdag och mörkret i sig var inte det värsta med grannarnas grillfest igår kväll. Inte heller det tillhörande sorlet av röster eller smällande i dörrar. Nej, det allra värsta var, att en knapp meter från grillen hade grillmästaren ställt… en påslagen, elektrisk golvfläkt!!! En gnista i den och… bye, bye, huset!

Du… jag var SÅ nära att ringa brandkåren. SÅ NÄRA! Och ännu närmare var jag att skena ut på ballen*, med morgonrocken slafsande runt mina orakade ben, papiljotter i håret på ända och bettskena i truten och bara vråla:

SLÄCK GRILLEN FÖR I HELVETE!

Grill

En fågelbajsfläckad grill.

Men nej. Jag vågade inte. Jag har sagt ifrån till dessa människors föregångare eftersom jag fick problem med min andning av deras grillande (tändvätskan). Jag bad dem vid flera tillfällen, med mjuka ord och dito stämma, att vänligen flytta sin grill en bit. Till svar fick jag, varje gång, suck och stön. Och så flyttade man sin heliga grill en hel decimeter norrut. Lik förbannat precis under min öppna balledörr**. Och även om jag stängde sagda dörr sipprade röken in. En dörr är nämligen inte totalt tät.

Till sist blev jag skitförbannad och bloggade – och det föll inte i god jord precis. Det föll i sur jord, så sur att man slutade hälsa. Eller hälsa och hälsa… Man låtsades att min existens hade upphört. Och så sprang man bakom min rygg och grejade och försökte få mig vräkt med sina besök hos styrelsen och sina listor. Håhåjaja…

Så jag teg den här gången. Den här andra gången de nya grannarna har grillbrasefest en mörk kväll före en arbetsdag när naturen är torr som fnöske. Frågan är om jag gör det en tredje gång. Det här är inte på långa vägar OK för min del. Vad tycker du??? Hur ska jag agera???


*ballen = balkongen

**balledörr = balkongdörr

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »