Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘passa in’

Ett betraktande inlägg.


 

Idag på förmiddagen fick jag sms från en kollega när jag för andra gången låg på köksgolvet. Kanske håller jag på att bli frisk, för plötsligt blev jag väldigt nyfiken och intresserad av vad som händer där ute. Utanför mina väggar. Så jag tar en liten omvärldsspanande runda i cyberspace så att jag får veta vad som händer In Real Life. Häng med om du vill, stå kvar om du föredrar det.

 

Skagenbuss

Nja, Sigtunas buss är modernare än den här bussen i bushen som ju går till Skagen, remember..?

Rullande rådgivning i Sigtuna. Medborgarkontor på fyra hjul. Det är vad min arbetsgivare har skaffat sig. Och den här veckan rullar bussen runt i kommunen för att invånarna bland annat ska få konsumentrådgivning och få träffa företrädare för kommunen. I måndags invigdes det rullande kommunhuset vid Skånela kyrka. Och jag skulle ha varit med. Nu får jag nöja mig med att läsa om bussen i stället. Ett riktigt spännande och specialutrustat fordon, ska du veta!

 

To Fortune

Historiens första smiley?

Historiens första smiley? Enligt The Atlantic har man hittat historiens första smiley – i en 1600-talsdikt. Dikten heter To Fortune och poeten Robert Herrick. Det skulle ju kunna vara ett korrekturfel, men faktum är att smileysen passar in i texten… Dikten är för övrigt från 1648!

 

13 saker din arbetsgivare inte får göra. Det finns bra arbetsgivare och det finns mindre bra – det vet de flesta av oss. Men det finns faktiskt saker en arbetsgivare inte får göra. Dagens Nyheter har, med Diskrimineringsombudsmannen som källa, listat 13 tabbar. Bland annat får en chef inte kalla nån för ”fjollan” eller ”bögen”… Intressant…

 

Utblommad maskros

Rätt körd maskros…

Miljöpartiet backar… I alla fall på min lista över tänkbara partier att rösta på. Inte nog med gårdagens märkliga och förvirrande uttalanden om registrering av bloggare. Nu backar man från den i skuggbudgeten utlovade höjningen av a-kassan. Nä, MP, nu får ni väl ändå tänka lite till, eller?


Smygfoton på kvinnor som äter väcker reaktioner. 
 På Fejan (where else, liksom?) finns en grupp som uppmanar besökare att ladda upp bilder, tagna i smyg, på ätande kvinnor i Londons tunnelbana. En kvinnlig journalist som ”drabbades” kände sig ”förödmjukad” av att en bild på hennes goffande av en sallad laddades upp. Journalisten fick tag i upphovsmannen och blev lovad att bilden skulle försvinna. I stället ökade trakasserierna, kvinnan hånades och kallades bland annat häxa och amatörjournalist. Tro nu inte att kvinnan gav sig. Efter många om och men lyckades hon få Fejan att ta bort bilden. Inte helt lätt, eftersom det inte är förbjudet att ta bilder på tunnelbanan…

 

Hjärta vid vattenglas

Vatten ska man dricka, inte kasta hur som helst, tycker jag.

Bajenfansen kissade, men Ingrid fick nog. Bilden har synts lite här och var. Män som kastar vatten mot en husvägg och Ingrid, 63, som kastar vatten (H2O) på kissarna från ett fönster. Heja Ingrid!

 

Det här var ett urval lättare nyheter. Tyngre nyheter, som det som händer i Ukraina, båtar som sjunker, pappor som hotar att döda sina döttrar, människor som skjuts ihjäl där jag bor och annat läser jag också. Och förfäras över all jävla ondska i världen. Som motvikt därför urvalet ovan.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som är roligt värre.


På besök hos Fästmön.
Vi softar lite i var sin soffa med var sitt internetverktyg. Plötsligt utbrister Anna:

De där jävla åsnorna! Jag vill inte ha några åsnor. De är så fula. Kolla vilka fula luggar de har. Och den där då, som bara lipar.

Hon sträcker fram paddan och visar mig. Naturligtvis spelar hon, men för den oinvigde kan dessa utslungade eder te sig ganska märkliga. Häromdan fick jag till exempel inte störa henne.

Nej vänta en stund. Jag måste utnyttja min springpojke så mycket jag bara kan innan tiden tar slut. 

Jag såg väl ut som ett frågetecken och upprepade:

Springpojke??? Utnyttja??? 

Anna svarade:

Ja, jag har köpt honom för 15 diamanter.

Personligen har jag lagt ner nästan allt spelande. Tiden vill inte räcka till, jag prioriterar andra saker. Fast ibland blir det nåt snabbt ord- eller kunskapsspel före sänggående. Och då menar jag inte Wordfeud, det är alldeles för långsamt för att passa in i mitt liv just nu. Men att skratta åt saker som Anna utbrister har jag förstås alltid tid med.


Livet är kort, ju.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckans toppar och dalar, allt enligt Tofflan, förstås.


I torsdagsmorgonens värsta mörker
lyser jag upp din stig (<= ironi) med att berätta om min gångna veckas toppar (Stjärna) och dalar (Ogärna). Och det är inte svårare än så här:

Stjärna


Ogärna

  • Passa in (Det är bara skitsvårt. Jag blir bara irriterad och frustrerad när jag försöker.)
  • Barr (De finns överallt och jag hatar dem!)
  • Blåmärken och örhängen som fastnar (Och lite för lite sömn.)
  • För lite av Fästmön (Vill ha mer.)
  • Turkos (Det finns för många saker som är turkosa.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.


Jag är trött, trött, trött
ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

röd tvätt

Jag tvättar rött.


I morse
skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Glasfigurer

Inuti glaset är jag.


Jag försöker bjuda
till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inpassande inlägg.


Det har hänt så många saker
under de senaste åren. Och tur är väl det – på sätt och vis – att livet inte är statiskt. Händelser och skeenden förändrar människor. Ibland blir det bra, ibland blir det… inte så bra.

Min kamp just nu är den att passa in. Det känns som om händelserna har åstadkommit så stora förändringar att jag ibland känner mig vilsen inför mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vad jag vill och vart jag vill.

pusselbit

Försöker passa in…


Passa in har jag aldrig gjort.
Det var därför jag lämnade Metropolen Byhålan så snart jag slutat gymnasiet. Det var också därför jag lämnade England. För att jag inte passade in i det heteronormativa samhället, främst. Så småningom hamnade jag i Uppsala. Och här passar jag inte heller in. Här är för övrigt lika heteronormativt som i Metropolen…

Igår blev jag påmind om mitt ett annat liv, livet för några år sen, av nån som trodde att det skulle roa mig. Det gjorde bara ont. Det gör verkligen skitont fortfarande. Det gör ont att resa varje dag och försöka passa in när hjärtat är nån annanstans. På ett ställe där jag aldrig mer får tillträde.

Så passa in… Nä, det gör jag nog aldrig. Gör du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »