Ett inpassande inlägg.
Det har hänt så många saker under de senaste åren. Och tur är väl det – på sätt och vis – att livet inte är statiskt. Händelser och skeenden förändrar människor. Ibland blir det bra, ibland blir det… inte så bra.
Min kamp just nu är den att passa in. Det känns som om händelserna har åstadkommit så stora förändringar att jag ibland känner mig vilsen inför mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vad jag vill och vart jag vill.
Försöker passa in…
Passa in har jag aldrig gjort. Det var därför jag lämnade Metropolen Byhålan så snart jag slutat gymnasiet. Det var också därför jag lämnade England. För att jag inte passade in i det heteronormativa samhället, främst. Så småningom hamnade jag i Uppsala. Och här passar jag inte heller in. Här är för övrigt lika heteronormativt som i Metropolen…
Igår blev jag påmind om mitt ett annat liv, livet för några år sen, av nån som trodde att det skulle roa mig. Det gjorde bara ont. Det gör verkligen skitont fortfarande. Det gör ont att resa varje dag och försöka passa in när hjärtat är nån annanstans. På ett ställe där jag aldrig mer får tillträde.
Så passa in… Nä, det gör jag nog aldrig. Gör du???
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Det är svårt att passa in. Vi har gjort omstruktureringar på mitt jobb och fått byta rum och fått nya rumskamrater och lite sånt. Eventuellt en del nya arbetsuppgifter också. För min egen del blev det katastrof kan jag säga. Vantrivsel, saknad av mina gamla rumskompisar. Vi fick göra en del val innan, och hade jag vetat hur det skulle bli hade jag valt helt annorlunda. Vi får se hur det blir nu framöver, men jag känner mig ihopföst med någon som jag absolut inte vill dela rum med. Vilket ingen annan heller ville! Så varför just jag, liksom?!
På mitt jobb delar jag rum med fyra andra. Det är INTE bra. Så fort nån pratar i telefonen eller får besök blir alla andra störda.
Jag passar in på mitt nuvarande jobb och blev otroligt väl omhändertagen när jag började i höstas. Trots att jag bara har ett vikariat fram till midsommar. Vi trivs tillsammans och mina tankar och idéer tas väl emot.
Vi är 8 som delar arbetsrum, men det är mest 15-17 som alla sitter där. Får någon telefon eller besök går man till något annat rum. Vill man inte störas sätter man på hörlurar. Vi arbetar mycket tillsammans och i projekt så det är bra att vi delar arbetsrum. Fast visst saknar jag eget kontor ibland.
Nu handlar det här inlägget enbart inte om att passa in på jobbet, men eftersom både FEM och du är inne på det så…
Jag kan inte jobba med hörlurar med radio eller musik i. Och öronproppar funkar ju inte eftersom jag får telefonsamtal och besök. Jag vill ha tyst när jag jobbar. Och det är det inte nu,
Jag känner mig fel som person . Hela tiden . Jag skämtar på fel ställen . Jag skrattar för högt och jag klär mig på fel sätt .
När jag jobbade dag så tystnade människor då jag kom in i rummet . Och jag gjorde ett bra jobb. Var noggrann , tog inte extra rökpauser och tyckte att det var viktigare att umgås med de boende istället för att hänga i personalrummet .
När jag arbetade natt så trivdes jag , behövde inte träffa massa folk utan det var jag och de boende . Vi var tre på natten och alla som jobbade gillade att vara själv. Men min kropp orkade inte .
Det som gör ont att de som klagar på mig anser vara mina bästa vänner . Det gör mig sårad . I år tänker jag inte umgås med någon ( undantag för tre av mina goda vänner ) om jag är ensam så är det ingen som kan såra mig.
Kram
Jag är också fel och konstig större delen av tiden.
Kram!
Jag passar in, passar det inte andra är det deras problem 🙂 Jag väljer att tänka så, däremot tar jag inte speciellt stor plats ändå. Det har kanske inte alltid varit så, brydde mig mycket förr om vad folk tänkte och tyckte, det gör jag bara i lagom dos numera.
Jag brukar tänka tvärsom, om personer runt om mig, passar dom mig ? inte alla,men försöker lära mig umgås med dom jag måste , pga jobb tex..grannar… så som det behövs, annars spar jag min energi till dom jag gillar, och som gillar mig 🙂
Det är svårt när man ska funka ihop med andra – och kommunikationen liksom inte funkar… Det kan vara på jobbet eller med bekanta eller bonusbarn eller i vilken konstellation som helst när det är BRA om man just kan kommunicera… 😉
Vad gäller annat så kan jag känna att jag inte passar in i släkten jag fick i och med livskamraten som blev. Det är rätt så mycket alkohol och skit med i bilden där. Man får ju stå ut ibland, men får jag välja så är sambon och jag själva för det mesta.
Umgänget i övrigt är inte särskilt stort och jag är fullständigt nöjd med det. Vi är några tjejer på jobbet som träffas utanför ibland och går och äter nåt gott och skrattar så vi tjuter i några timmar. Efter en sån kväll är man nöjd ett bra tag framöver.
När jag fick reda på vilket stolpskott jag skulle dela rum med på jobbet, så ställde de upp för mig till 100% och peppade och stöttade mig. Det hjälpte mig så jag kunde prata med min chef och få till en ändring. En liten en,men i alla fall en ändring så jag inte sitter ensam med faanskapet. I så fall hade jag blivit tokig efter första dagen.
Och se så det blev. Jag trillade in på jobb i alla fall. Det är ju själva f….n!
Alkohol och släkt kan vara riktiga gissel och inte alltid det man själv väljer…
Jo men det är viktigt hur set är på jobbet, man tillbringar ju en hel del tid där… Jag menade bara att mitt inlägg inte enbart handlade om jobb. 😛
Jag förstår inte vad du syftar på men skit i andra om de tycker att du inte passar in!
Kramar!
Jag förstår inte vad det är du inte förstår. Jag skriver att jag inte passar in, att jag liksom aldrig har passat in – under livets gång.
Det går inte att skita i andra, man måste kunna fungera tillsammans.
Kram!
Kram på’re!
Kram på’re själv!
Jag skulle f ö bli galen ( galnare ) att sitta i ett kontorslandskap, Så jag förstår din frustration. Och det övriga med .
Kram och dutt .
Jo du verkar fatta ”allt”. Och det är inte min grej att dela kontor med fyra andra.
/En som aldrig delat förr
Nu gör jag en fuling här! Jag skriver en kommentar här till inlägget som inte är skrivet än, om att du inte passar in och ingen förstår dig. Du ska inte tro att du kommer undan från mig!
Jag, som har känt dig i nästan hela mitt liv, vet precis hur du menar. Jag om NÅN borde ju det. Så mycket tid vi har tillbringat tillsammans genom åren.
Och jag känner igen mig i en del. Att man pratar med nån som är helt ointresserad. Man märker när intresset svalnar, liksom. Efter det får man såna där konstiga blickar, jag vet precis. Sen blir det inget mer. Man är avfärdad på nåt vis. Det är då man börjar tvivla på sig själv. Om det är mig det är fel på. Om man har sagt nåt olämpligt, konstigt, varit för framfusig, eller vad som helst.
Så, nu har jag skrivit en kommentar om nåt som inte är skrivet än. Det är inte dåligt, du!
Det är OK, FEM, du känner mig ju som ingen annan känner mig och dessutom är du VÄL bekant med problematiken i Metropolen Byhålan. Där finns förresten nåt som jag kallar Motalablängen, det där sättet att syna av nån uppifrån och ner, nerifrån och upp. Du vet, glo så där hämningslöst…
Det jag delar med dig – sån lång period av barndomen och det vi har nu – är nåt jag är väldigt glad över. Och du förstår MYCKET, men inte allt. Du har ju nämnt flera saker kring att inte passa in och det är precis så jag känner. Det handlar inte bara om jobb ifall nån trodde det.
Hoppas axeln håller nu för jobb!!!
Nu måste en ju bare* låta klichéera hagla diowekt*! Du passar peofwect* in i min oaärd*, älskade Toffla*.
(*bare= östgötska för bara)
(*diowekt= östgötska för du vet vad)
(*peofweckt = östgötska för perfekt)
(*oaärd = östgötska för värld)
(älskade Toffla= betyder samma som på svenska)
/M
Tack och bra! En sfär till med utrymme för mig!
man behöver inte vara som alla andra, man behöver inte passa i mallen. Fast gör man nu inte det så måste man vara stark och hålla stånd (haha) som annorlunda. Med att vara annorlunda kommer en annan sak på köpet;att vara ensam. Det är svårt att hitta nån att hänga med…
Ja jag är ju extra bra på att hålla stånd. 😉 Igår var det t ex jag som lyckades tända en stake i köksfönstret när Fästmön misslyckades 😆
Annars har jag svårt att passa in i vissa läger. Idag känns det dock något bättre eftersom några inblandade parter känner som jag. Då kan det inte vara så att bara jag är fel rakt av.