Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lukta brandrök’

Ett personligt inlägg.


 

 Den hemliga trädgården

Vägen in till Den Hemliga Trädgården.

Fram på småtimmarna vaknade jag av att det luktade brandrök i sovrummet. Jag klev ur sängen och kollade runt i lägenheten, ut genom fönstren, men såg ingenting. När jag senare satte mig vid datorn poppade notisen upp att ett ödehus nära Bärbyleden brinner. Jag gissar att vinden låg på i morse så jag kände röklukten. Ett tag tänkte jag på Den Hemliga Trädgården med tillhörande hus, som jag vet har brunnit ner en gång och byggts upp. Men just detta står intakt – tack och lov, känner jag, av nån anledning (för ägarens skull eller min fantasis?). Eld är ju så totalt förtärande. Det blir inget kvar mer än förkolnade rester. Ett hus som ingen bor i, ett ödehus, är kanske inte hela världen att det brinner ner. Men frågan är varför där började brinna, egentligen…

Jag har tyvärr ältat och tänkt mycket på det som skrevs och sas igår. Trodde att mitt system var rensat, men uppenbarligen är det så att jag har svårt för vissa ord. De sätter sig som taggar jag inte kan ignorera – även om det sades att det inte var meningen. All min kraft blev som bortblåst på grund av detta – eller på grund av den jag är – välj det alternativ du tycker är bäst, jag är ju lovligt byte, uppenbarligen.

Men hur jag ska leva mitt liv frågar jag inte andra om. Jag ber inte om hjälp i första taget, jag kämpar och sliter och du har ingen aning om hur eller i vilken utsträckning – det är inget jag skryter om när jag vandrar mellan ”alla” mina rum – inre som yttre. Tyvärr har jag kommit fram till att det inte räcker. Jag är otillräcklig, mina handlingar likaså.

Skrumpen paprika

Den blev aldrig skördad.

Jag har en gång sått, men jag skördade aldrig. Fröet fick inte växa och det som finns kvar nu är bara nåt skrumpet, inte helt olikt min paprika i köket, den jag glömde plocka av i somras. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam som just i denna stund, när jag skriver dessa ord. Men det är ingen annan som är orsak till det, det är bara jag. Mea culpa, semper mea culpa… Varken skulden eller straffet tar nånsin slut förrän jag… förstår vad jag är skyldig till.

 


 

Igår kväll telefonerade jag med den som är min äldsta vän. Om en månad kommer hon och hälsar på och det ger mig en prick i framtiden att försöka klänga mig fast vid. Vi läser mycket och pratar ofta om böcker och när hon kommer hit vill hon kika på alla spännande ställen med second hand-böcker här i krokarna som jag känner till.

På tal om läsning slog jag upp pärmarna till ett av mina fynd* på årets bokrea, Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Första kapitlet utspelar sig på Arbetsförmedlingen där den 63-åriga Britt-Marie befinner sig för att skriva in sig. Det kunde ha varit jag som skrev boken – men jag har självklart inte författarens förmåga att sätta samman orden till en god bok!

Idag ska vi fira förtida födelsedag i familjen, så jag åker till Himlen och stannar över natt med mina futtiga paket. De senare överlämnas inte förrän på den riktiga dagen, det vill säga i morgon bitti. Sen åker jag hem till New Village igen och tittar på min skrumpna paprika och funderar över bränder, ord, skuld och framtiden. Den senare är en månad lång. Kanske. Jag vill verkligen välja livet.


*fynd = 55 kronor, om jag inte minns fel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grillpartajhatiskt inlägg.


 

Nu vet jag att det finns folk som klassar mig som en riktig surkärring. Och det här inlägget bättrar inte på den imagen. Men det skiter jag i för jag är rejält… upprörd! Igår var det söndag och Fästmön och jag satt och softade lite framför TV:n före läggdags. Plötsligt utbrast Anna:

Det luktar brandrök!

Till saken hör att jag redan innan var lite skärrad, med tanke på att det faktiskt brann här i ett av grannhusen så sent som samma förmiddag. När det luktar brand och rök vid läggdags blir ett sånt lamm som jag inte precis mindre skärrat.

sjuk

Jag hasade omkring i tofflor och sniffade runt igår kväll.

Jag skenade runt i lägenheten, endast iförd tofflor och morgonrock och sniffade. Än här och en där. Beskyllde Annas bak för ett och annat, men den var tämligen oskyldig. Så råkade jag slänga ett öga ut genom gästrums-fönstret. Och se… Där i mörkret… står en galning som just har tänt sin kolgrill.

Nu kanske du tycker att det inte är nåt galet i att tända grillen klockan 22 en söndagskväll i mörkret på sin uteplats, nära trä-staket, intill ett flerfamiljs-hus. Men jag tycker att det är… liiite anmärkningsvärt i synnerhet med tanke på den torka vi har i våra marker. Alltså det är väldigt, väldigt lätt att saker och ting tar eld. Jag menar, hur pass säker är man att man inte missar nån gnista som flyger i väg i mörkret, ligger och pyr och blir till en rejäl eldsvåda ett par timmar senare när man kanske snarkar som bäst?

Men den sena timmen en kväll före en arbetsdag och mörkret i sig var inte det värsta med grannarnas grillfest igår kväll. Inte heller det tillhörande sorlet av röster eller smällande i dörrar. Nej, det allra värsta var, att en knapp meter från grillen hade grillmästaren ställt… en påslagen, elektrisk golvfläkt!!! En gnista i den och… bye, bye, huset!

Du… jag var SÅ nära att ringa brandkåren. SÅ NÄRA! Och ännu närmare var jag att skena ut på ballen*, med morgonrocken slafsande runt mina orakade ben, papiljotter i håret på ända och bettskena i truten och bara vråla:

SLÄCK GRILLEN FÖR I HELVETE!

Grill

En fågelbajsfläckad grill.

Men nej. Jag vågade inte. Jag har sagt ifrån till dessa människors föregångare eftersom jag fick problem med min andning av deras grillande (tändvätskan). Jag bad dem vid flera tillfällen, med mjuka ord och dito stämma, att vänligen flytta sin grill en bit. Till svar fick jag, varje gång, suck och stön. Och så flyttade man sin heliga grill en hel decimeter norrut. Lik förbannat precis under min öppna balledörr**. Och även om jag stängde sagda dörr sipprade röken in. En dörr är nämligen inte totalt tät.

Till sist blev jag skitförbannad och bloggade – och det föll inte i god jord precis. Det föll i sur jord, så sur att man slutade hälsa. Eller hälsa och hälsa… Man låtsades att min existens hade upphört. Och så sprang man bakom min rygg och grejade och försökte få mig vräkt med sina besök hos styrelsen och sina listor. Håhåjaja…

Så jag teg den här gången. Den här andra gången de nya grannarna har grillbrasefest en mörk kväll före en arbetsdag när naturen är torr som fnöske. Frågan är om jag gör det en tredje gång. Det här är inte på långa vägar OK för min del. Vad tycker du??? Hur ska jag agera???


*ballen = balkongen

**balledörr = balkongdörr

 


Livet är kort.

Read Full Post »