Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘torn’

Ett inlägg lite på sniskan.


 

Jag tar att jag vaknade med huvudvärk och protesterande mage. Värt efter några timmars umgänge med några före detta kollegor. NK* och jag strålade samman lite tidigare. Det blev en härlig pratstund. En sån stund som jag har saknat oerhört de här senaste två veckorna. En stund när vi uppdaterade varandra om… ”allt”. Så ja. Värt. Värt att vakna med huvudvärk och en mage som kämpar med att försöka bryta ner cole slaw och halloumiburgare… Det var så oerhört skönt att få vara… lite på sniskan en stund igår kväll…

Trottoar Uppsala kvällsbild

Lite på sniskan på väg hem…


Det var en annorlunda konstellation 
i övrigt som strålade samman igår. Sex män och två kvinnor som mest samtalade på engelska och åt och drack på Interpool vid gågatan i Uppsala. Det är alltid så spännande med… udda blandningar av människor. Jag kände igen alla, men jag hade inte mer än hälsat på somliga…

När NK och jag anlände var det fortfarande ljust ute. Stället var stort och ganska tomt, men fylldes snart upp av after workande arbetskamrater. Vi höll på att missa kollegorna där vi satt vid biljardborden. Kollegorna hade bänkat sig vid middagsbord i andra änden av lokalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag sänkte fyra Eriksberg
det vill säga två liter öl. Halloumiburgaren med tillbehör såsom cole slaw var underbart god och portionen stor – liksom priset. Men det var helt OK. Servicen var på topp, personalen trevlig och tillmötesgående och stämningen på stället trivsam och avslappnad. Hit ska jag gå igen!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag lämnade byggnaden 
med ett minne och ett visitkort rikare. Uppsala by night kändes nästan… spöklikt… Jag tog några bilder, men varken fotograf eller mobilkamera förmådde skapa storverk. Har du möjlighet kolla i stället in @renlerphotography på Instagram! Tack Olga för ett bra initiativ och en fin kväll!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kaffe och boken Fyren svartvit

Kaffe på sängen och lite läsning för att få tillbaka färgerna.

Min lördag har börjat med sedvanligt kaffe på sängen och en stunds läsning, allt för att försöka få tillbaka färgerna. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn som jag är, för en timme innan jag skulle åka ner på stan igår fick jag ett telefonsamtal som rörde upp massor av känslor. Och även om jag inte ska ta ut nåt i förskott hoppas HOPPAS – jag att den där flaskan Gula änkan har legat tillräckligt länge på kylning. Det vore inte helt fel att få öppna den snart. Idag blir det emellertid inte. Jag nöjer mig bra med Fästmöns sällskap, grillad kalkon och ett svindyrt Amarone.


Ha en fin fortsättning på helgen!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett konstigt inlägg.


 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av Jan Svenungsson Den tionde skorstenen

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.


Skorstenen är inte det enda
av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Hetero etnonorm

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tidsfördrivande inlägg.


 

Flirtande uggla

Ugglan vet hur man fördriver tiden en söndagseftermiddag!

Idag skulle familjens yngste medlem på kalas. Eller kalas och kalas… Det går man ju inte på när man är typ elva, tolv år. Det skulle åkas gokart. Nu är vår yngste kanske inte den mest kaxige av grabbar, men jag tyckte att det var roligt att han var på och ville prova. Gokartbanan ligger emellertid i Uppsala och nån samåkning hade inte diskuterats mellan de deltagande grabbarnas föräldrar. Så jag ville vara lite snäll – ja, jag tränar ju på att vara det! – och erbjöd mig att skjutsa pojke och mamma, vänta på pojke med mamma och slutligen skjutsa hem pojke och mamma till Himlen i Förorten. Själv bor jag ju i New Village i Uppsala, ifall nån nu har missat det. Och det finns det FÖLK som har gjort. Så för tydlighetens skull: jag bor i Uppsala, Anna och barnen bor i Himlen i Förorten. Utom äldsta bonusdottern, som numera bor i norra Sverige. Frågor på det? Nähä. Bra. Då kanske vi kan komma vidare i dagens berättelse.

Det var lite oklart när gokartgänget skulle samlas. Först talades det om klockan 17, men efterforskningar visade att det faktiskt stod klockan 16 på inbjudan. Själva gokartandet skulle pågå en timme. Det var väl ingen match, tänkte jag, att fördriva en timme med Anna. När pojken avlämnades var det dock klockan 17.30 som gällde för återhämtning.

OK, fine. Anna och jag tuffade iväg i Clark Kent* till ÖoB, som ligger nästgårds. Det var inget särskilt vi skulle handla där, men man vet ju hur det blir – alltid slinker det med något. Så även denna gång, men jag köpte inget för jag har ju inget att handla för. Anna var snäll och köpte var sin chokladbit åt oss. Jag hade som vanligt inte ätit nån lunch och när klockan började närma sig 17 kurrade det i min mage. Som tack för skjutsen erbjöd Anna sig också att bjuda mig på en kycklingburgare. Hon och Elias behövde ju äta nåt de med, men vi skulle äta tillsammans först efter gokarten.

Eftersom ÖoB stänger klockan 17 på söndagar satte vi oss i bilen på parkeringen och mumsade choklad. Sen visste vi inte vad vi skulle göra, så jag föreslog ett parti Wordfeud. Jag vann. HA! Sen fotade jag. Högt och lågt, bling bling och torn. Och så for vi ner till gokartbanans parkering och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Det började regna. Bilrutorna immade igen. Ingen grabb.

Men Elias är smart. Han messade oss. Gokartkalaset drog ut på tiden för gänget före Elias gäng var försenat. Klockan var väl runt halv sju när vi äntligen ramlade in på Burger King på Stormarknaden. Då hade jag som inte äter rött kött kunnat äta en hel häst och hans sto. Jag var riktigt otrevlig mot den stackars flickan i kassan för att mjölken var slut. Ibland är jag så jäkla pinsam…

Pojke och mamma är nu återbördade till sitt hem. Jag spolades in i ösregnet för ett tag sen, packade upp, satt mig vid datorn och började skriva detta.

Sen fick jag ett samtal på mobilen som visar att det finns goda människor. Det finns riktigt goda människor! Men DET blir ett annat inlägg, när allt kring DEN historien är ”klart”. Tills vidare tackar jag Anders på förhand! TACK!

Och nu får du titta på några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille blöte bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett turistigt och vänligt inlägg.


 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballarna = balkongerna

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

Arrogant frog

Inte alla vill dinera på linnedukar. Men det här vinet skulle passa mig, jag känner mig lite arrogant idag.

Nä, man har verkligen inte mer spännande än man gör sig. Eller vad det nu heter. Tänk bara det faktum att två av tre korvkiosker i Metropolen Byhålan var stängda denna julisöndag. Två av tre! Det är ju för höge Farao turister i stan. Var äter alla dessa? Inte 17 vill alla dinera på linnedukar…

Hur som helst vi fick mat, mamma och jag, men det var med nöd och näppe. Och jag blev ju lite orolig att FEM och jag inte skulle hitta nånstans där vi kunde fika. Vi hade fått 100 spänn av mamma att fika för och denna peng ville vi ju sätta sprätt på.

Nere i hamnen hade vi tur och hittade en restaurang vid Motormuseet där man, förutom mat, också serverade kaffe. EN chokladboll med kokos fanns det kvar. Den delade vi systerligt på och det räckte faktiskt alldeles utmärkt. Men håll med om att det är märkligt att det knappt finns snabbmat och nästan inte ens fikabröd i denna Östergötlands sjöstad där det ska vara högsäsong för turismen just nu?!

Delad chokladboll med kokos

Delad chokladboll är dubbelt med kokos? Eller nej. Men det räckte bra med var sin halva.

3 FEM

FEM!

Vi var fräcka nog att sätta oss på den fina restaurangen med linnedukar. Där var det livat. Två sällskap med barn ”underhöll” (nåja…) resten av gästerna. Jag fattar fortfarande inte varför barn skriker när de pratar. Och hur föräldrarna står ut. Men de senare ignorerar de förra genom att bara prata med andra vuxna eller i mobilen.

Jag hade väldigt svårt att höra vad FEM sa eftersom det var ett sånt hallå i restaurangen. Synd det, för vi pratade om så intressanta saker. Men när vi hade fikat klart tog vi en liten promenad i environgerna och då kunde vi höra varandra.

Nära parkeringen såg jag en björnstaty som jag bara blev tvungen att fotografera. Maj gadd, vilken liten snorrkas den björnen hade! Inget alls för Gunilla i Dalarna!!!

 Björn med mikroskopisk snorrkas

Den snorrkasen var mikroskopisk!

 

Motala kyrka

Motala kyrka – tornet.

Vi gick upp mot kyrkan och hon stod där som hon gjort i hela mitt liv och långt före det. Motala har en väldigt fin liten kyrka. Alldeles vit utanpå och med ett häftigt torn. Jag har fotat den hundra gånger, men inte kunde jag passera den idag utan att ta en bild! Vi studerade gravstenar och förundrades över att de fortfarande finns kvar. Och undrade samtidigt vilka personerna bakom namnen och datumen på stenarna och korsen egentligen hade varit… Fascinerande! Nån präst såg vi förresten inte och det var vi glada över (insatta förstår vad jag menar).

Vi kunde ju inte skiljas åt utan att ta en selfie. Eller två. Vi tog faktiskt två! På den ena är ju somligas dubbelhaka förfärlig, men bilden visar ju sanningen. Inte mycket att göra nåt åt… Fast jag kan ju banta. Den som är ful kan ju… plastikoperera sig. Det är lite mer kostsamt, dock än att banta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen skildes vi åt, för FEM hade en dejt med ett visst sportevenemang. Själv tänker jag kanske läsa eller nåt. En surfrunda hos mina kickor och pluttar blir det också. Men avslutningsvis vill jag visa att Metropolen faktiskt har ett Rumphus! Det var som tusan…

Rumphus


I morgon far jag norröver igen
, hem till mitt. Jag saknar min älskade och mitt hem, där jag gör som jag vill. Nästan. Man har ju inte mer spännande än man gör sig i alla fall. Fast särskilt spännande är jag förstås inte…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördagskväll hos mamma.


I afton var Findus vår kock.
Mamma åt nån grismuskel, jag kycklingdito. Det var rätt OK med en öl till.

Findusmat
Findus kockade. 


Efter maten tog jag en promenad ner till sjön.
Då var klockan runt 19. Jippot pågick fortfarande och jag såg en löpare komma stapplande på gatan – som var avstängd för biltrafik. (Hört det förut?)

Passerade mitt favorithus här i stan och lyckades fånga ett av husets torn med iPhonens annars rätt kassa kamera.

Hus med torn
Ett hus med torn.


Vätterpromenaden var grå och trist,
men det var ändå ganska varmt. Mamma hade ont och orkade inte gå, jag haltar fram igen eftersom hälhelvetet gör ont efter källarfixandet. Överväger att lära mig gå på händerna (har jag aldrig kunnat, men vaffan, jag är utvecklingsbar!) i stället för på mina onda fötter…

Vätterpromenaden tiltad
Försöker gå på händerna.


Ganska folktomt nere vid vattnet,
men ett par funktionärer såg jag samt ett par som stod och metade. Bron stod kvar även i kväll.

Bron junikväll
Den stod kvar i kväll. 


Kvar fanns också pilträdet
vid den lilla bryggan där jag åkte skridskor ett par gånger som barn. Ja, när jag var barn, på stenåldern, åkte man inte på nån konstgjord skit-is utan på riktig is, frusen ovanpå Vättern.

 Pilträd
Pilträdet är också kvar.


Sen gick jag hem till mamma
som satt och retade upp sig på typ ”allt” på TV:n, men Anne Lundberg i synnerhet. Det var svårt att njuta av Kommissarie Banks eftersom jag hela tiden måste försöka svara på frågor… Men jag hade vissa njutningsmedel så att det blev uthärdligt…

Lördagsgodis
Njutningsmedel.


I morgon ska jag ner i källaren igen
eftersom det plötsligt dök upp flera saker. Därefter blir det storhandling samt besök hos pappa. Och så äter vi kinesiskt i morgon kväll. Findus får ledigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan kunde vi läsa i media om att man faktiskt blir stark av spenat. Inget påhitt för att få små barn att äta grönt eller för seriefiguren Karl-Alfred utan sant. Men vad har hänt utöver detta ute i spenaten? Här ett urval som jag har gjort.

Read Full Post »

Older Posts »