Man har inte mer spännande än man gör sig

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Inte alla vill dinera på linnedukar. Men det här vinet skulle passa mig, jag känner mig lite arrogant idag.

Nä, man har verkligen inte mer spännande än man gör sig. Eller vad det nu heter. Tänk bara det faktum att två av tre korvkiosker i Metropolen Byhålan var stängda denna julisöndag. Två av tre! Det är ju för höge Farao turister i stan. Var äter alla dessa? Inte 17 vill alla dinera på linnedukar…

Hur som helst vi fick mat, mamma och jag, men det var med nöd och näppe. Och jag blev ju lite orolig att FEM och jag inte skulle hitta nånstans där vi kunde fika. Vi hade fått 100 spänn av mamma att fika för och denna peng ville vi ju sätta sprätt på.

Nere i hamnen hade vi tur och hittade en restaurang vid Motormuseet där man, förutom mat, också serverade kaffe. EN chokladboll med kokos fanns det kvar. Den delade vi systerligt på och det räckte faktiskt alldeles utmärkt. Men håll med om att det är märkligt att det knappt finns snabbmat och nästan inte ens fikabröd i denna Östergötlands sjöstad där det ska vara högsäsong för turismen just nu?!

Delad chokladboll är dubbelt med kokos? Eller nej. Men det räckte bra med var sin halva.

FEM!

Vi var fräcka nog att sätta oss på den fina restaurangen med linnedukar. Där var det livat. Två sällskap med barn ”underhöll” (nåja…) resten av gästerna. Jag fattar fortfarande inte varför barn skriker när de pratar. Och hur föräldrarna står ut. Men de senare ignorerar de förra genom att bara prata med andra vuxna eller i mobilen.

Jag hade väldigt svårt att höra vad FEM sa eftersom det var ett sånt hallå i restaurangen. Synd det, för vi pratade om så intressanta saker. Men när vi hade fikat klart tog vi en liten promenad i environgerna och då kunde vi höra varandra.

Nära parkeringen såg jag en björnstaty som jag bara blev tvungen att fotografera. Maj gadd, vilken liten snorrkas den björnen hade! Inget alls för Gunilla i Dalarna!!!

Den snorrkasen var mikroskopisk!

 

Motala kyrka – tornet.

Vi gick upp mot kyrkan och hon stod där som hon gjort i hela mitt liv och långt före det. Motala har en väldigt fin liten kyrka. Alldeles vit utanpå och med ett häftigt torn. Jag har fotat den hundra gånger, men inte kunde jag passera den idag utan att ta en bild! Vi studerade gravstenar och förundrades över att de fortfarande finns kvar. Och undrade samtidigt vilka personerna bakom namnen och datumen på stenarna och korsen egentligen hade varit… Fascinerande! Nån präst såg vi förresten inte och det var vi glada över (insatta förstår vad jag menar).

Vi kunde ju inte skiljas åt utan att ta en selfie. Eller två. Vi tog faktiskt två! På den ena är ju somligas dubbelhaka förfärlig, men bilden visar ju sanningen. Inte mycket att göra nåt åt… Fast jag kan ju banta. Den som är ful kan ju… plastikoperera sig. Det är lite mer kostsamt, dock än att banta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen skildes vi åt, för FEM hade en dejt med ett visst sportevenemang. Själv tänker jag kanske läsa eller nåt. En surfrunda hos mina kickor och pluttar blir det också. Men avslutningsvis vill jag visa att Metropolen faktiskt har ett Rumphus! Det var som tusan…

I morgon far jag norröver igen, hem till mitt. Jag saknar min älskade och mitt hem, där jag gör som jag vill. Nästan. Man har ju inte mer spännande än man gör sig i alla fall. Fast särskilt spännande är jag förstås inte…

 

---

Livet är kort.