Söndag är min vilodag, uppenbarligen…

Ett trött inlägg.

---

 

Inte är jag typen som brukar kunna somna om ifall jag vaknar till tidigt på morgonen. Jag får nästan alltid ge upp om sömnen och kliva ur sängen. Men uppenbarligen har jag börjat ta det här med söndag som vilodag på allvar. Fast inte först. Fästmön puttade lite försiktigt på mig strax före halv sju i morse. Jag slängde på mig några paltor och ett starkmintsmakande tuggummi i käften innan jag skjutsade henne till jobbet. Halt var det, fullt med snö och spårigt att köra. Samtidigt regnade det. Skitväder, med andra ord.

Hemma igen startade jag datorn. Satt och skrev en rapport i närmare en timme och skickade in den. Sen kände jag efter. Kroppen skrek:

Jag är trött. Och frusen!

Så jag slängde av mig paltorna, kröp ner i sängen och drog täcket över huvet. Två minuter, sen sov jag som en sten. Nästan. Nånstans, i en annan värld, hörde jag mobilen bzzzza då och då om att nån ville ha kontakt på nåt sätt med mig. Men det ignorerade jag och bara SOV. När jag vaknade på riktigt fick jag en chock. Så här mycket var klockan:

Klockan var 9.40!

Nästan eftermiddag, alltså. Jag undrar hur den här dan ska bli… Det brukar kännas så konstigt de få gånger sånt här händer. Men det var skönt att sova och det var nog vad jag behövde. Ladda, liksom.

Jag dukade fram goda ostar igår kväll.

Anna jobbade kväll igår, fast slutade så tidigt som 20. Jag dukade fram goda ostar till oss och kex och fikonmarmelad till mig. Var sitt litet glas vin blev det, det sista av Appassimenton. Och så tog vi flera stora glas bubbelvatten med citron för vi var outgrundligt törstiga båda två. Vi hade några bitar ost kvar sen förra helgen och i fredags köpte vi Cambozola, White Castello och Baby Bel cheddar. Anna äter så lite kolhydrater som möjligt nu och då blir ost ofta det hon tuggar på när helst hon är sugen på nåt. Det är tur att hon älskar ost! Samtidigt har jag anat en viss… mättnad på livsmedlet ifråga hos henne…

Vi smaskade och mumsade och glodde på första delen av Grantchester på TV. Jag åt inte så jättemycket ost och kex, för jag hade ätit en kolesterolbomb till middag – jag stekte upp rester av kokt potatis och potatisklyftor, några skivor kycklingkorv och två ägg. Men i gengäld slank det ner en liten Sportlunch (chokladen som förut hette Mellanmål) och en liten Plopp. Eh ja. Jag håller alltså ingen som helst diet. Det inte bara märks, det syns också.

Klockan var trots allt närmare midnatt innan vi släckte. Det var lite sent för Anna som skulle upp och jobba, men hon jobbar ”bara” till klockan 14 idag. Själv har jag, som sagt, vilodag.

Min söndag ska jag fortsätta ägna mig åt att vila och ladda. Jag är alldeles i slutet av min bok på gång också, så den ska jag läsa ut strax. Nån middag ska jag försöka komma på. Det får vi inhandla på vägen hem från Annas jobb. Jag tycker att det är lite svårt ibland eftersom vi för tillfället är matkrångliga båda två.

Som vanligt vill jag veta vad DU gör denna vilodag! Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Acceptera eller påverka

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Jag brukar verkligen inte se programmet Fråga doktorn på SvT1 – för då skulle jag väl tro att jag har alla tänkbara sjukdomar. Men i kväll skulle Christina Stielli vara med. Eftersom jag har läst hennes bok Jag älskar dig inte blev jag nyfiken och bestämde mig för att titta.

 

 

Gissningsvis var Christina Stiellis medverkan i programmet en del av marknadsföringen kring hennes nya bok, Jag vill vara glad. Men det kommersiella tog inte överhanden. I stället lyssnade jag när Christina Stielli berättade att hon hamnat i en kris, att hon var på väg att ta livet av sig och att det dåliga måendet vände – i sista sekunden…

 

 

 

Och så hörde jag det hon sa om krisen och det som hänt. Att man har två val:

acceptera eller påverka

Även om man inte vill det här är det bara dessa två val man har. För livet går vidare – trots det man har varit med om. Sen sa Christina Stielli också:

Den enda du vet att du måste stå ut med hela livet är dig själv.

Jag brukar själv säga:

Den enda du vet att du ska leva med resten av ditt liv är dig själv.

Två meningar som betyder samma sak eller vad tycker du???

 

Jag har fått en del att tänka på. Dessutom är jag sugen på att läsa Jag vill vara glad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varierat, kontaktsökeri och OSTOSTBÅGAR

Som vanligt en rolig och varierad arbetsdag när jag jobbar högst upp i huset! På senare delen av förmiddagen fick jag ta ett akutmöte som tack och lov avlöpte bra. På en kvart skrev jag ihop ett underlag till ledningsgruppen, som har sammanträde på torsdag. Och sen blev det lunch. Jag hade två herrar till bordet, H och S. Det blir alltid så spännande samtalsämnen då! Idag avhandlades Jesus, Hitler, arbetslöshet och mobbning på arbetsplatser. Ja, du ser ju själv. Här diskuteras inga recept av nåt slag – inte ens på mediciner.

På tal om mediciner har jag haft jävligt ont i ärret idag. Det har liksom dragit, spänt och bränt. På utsidan ser det helt normalt ut, inte ens direkt rött längre. Jag fattar inget.

Efter lunch var det dags för dagens andra möte. Innan dess träffade jag på Johan och H som roade sig med att släpa omkring på ett tungt skåp på en kärra. När jag frågade vem som skulle ha skåpet skrattade alla i församlingen – det var fler personer än Johan där – generat. Det var uppenbart att ingen visste vem som beställt upp skåpet. Johan och H fick därför ta ner det igen.

Jag passerade ett kontor på vars lilla memo-tavla M sökte kontakt. Kunde inte låta bli att fota!

Alla sätt att kommunicera är bra – utom de dåliga. Ibland får man inte tag i folk per telefon, mobil eller mejl…

Till eftermiddagsfikat träffade jag två av mina spelmotståndare i cyberspace, Selma och Lammet. Jag hade redan listat ut att Lammet var Lammet (nicken är inte korrekta, så det är ingen idé att du söker dem!), men fick det ändå bekräftat. Och jäklar så Lammet klår mig i Ordjakten! Inte bra för image som BPO = Bäst På Ord. (Ironi, måste jag kanske påpeka!)

Idag gick jag från jobbet exakt klockan 16. Då hade jag rejält ont i ärret, men jag var ändå tvungen att svänga in till Tokerian för lite yoghurt, TV-tidning och snacks till helgen. Ja, min älskling kommer hit då och hon sa häromdan att hon var sugen på en viss typ av snacks. En påse är nu inhandlad. Dessutom köpte jag en påse  OSTOSTBÅGAR. Låter konstigt, men det var ostbågar med cheddarsmak… Trodde alla ostbågar smakade ost…

OSTOSTBÅGAR från Estrella.

Självklart är OSTOSTBÅGARNA också till helgen och inte till i kväll! Nog för att jag är en gris, men snacks äter jag bara på vardagarna om jag inte har nåt annat ätbart hemma. (Där fick jag till det!)

Faktum är att jag ska ta mig ett par knäckemackor nu. Det blev en bakad potatis med skagenröra till lunch, vilket inte var så matigt, känner jag nu. Vidare borde jag ringa mamma och även tvätta håret. Just nu vet jag inte om jag orkar nåt av det…

I morgon är jag på nätverksträff för kommunikatörer hela förmiddagen. Sen tänker jag luncha på Thaistället – det serveras ju kycklingspett! Vanemänniska, eller..?

Vad äter du helst till lunch???

Livet är kort.

Read Full Post »

iPhone 4S – fån eller smartphone?

Igår var det två månader sen jag blev med iPhone som tjänstemobil, här på bloggen ofta kallad Ajfån. Men vad tycker jag nu då? Är jag nöjd, till och med glatt överraskad? Eller är jag missnöjd och grinig?

iPhone 4S svart – en sån har jag som tjänstemobil.

Det jag gillar allt mer med iPhonen är apparna. Jag har insett att de verkligen kan vara användbara, nyttiga – och ganska underhållande. Det finns dessutom många bra gratis-appar. Bra!

När det gäller apparna måste man emellertid ha i åtanke att dessa finns i cyberspace och alltså kostar surftid att använda. För många ingår en viss mängd gratis surfande, så även för mig. Men vad som är bra är att jag har snäll familj och vänner som när jag är på besök låter mig åka snålskjuts på deras trådlösa nätverk. Då kostar det ingenting att använda appar som Wordfeud. Bra! Familj och vänner, alltså!

En riktigt kass app är Kartor. Två gånger har jag provat att använda den på resor – båda gångerna dirigerade den mig helt fel. Dåligt!

En negativ sak med iPhonen generellt är den korta tiden batteriet håller laddningen. Nu är jag van vid att ladda min mobil var och varannan dag, men med iPhonen är batteritiden smått löjligt. Så fort jag petar på den sjunker batterinivån en procent. Man skulle ha trott att Apple hade hittat nån bra lösning med ett batteri som håller laddningstiden lite längre, men icke. Dåligt!

Kameran då? Den var jag ju väldigt sugen på! Tja, med kameran kan man ta jättebra ögonblicksbilder – i bra ljus. Bilder i dåligt ljus blir skitdåliga. Jag har svårt att få närbilder riktigt skarpa. Bilderna blir tunga och stora, men optiken lämnar mycket att önska. Nej, jag är besviken på kameran. Men fem år gamla Nokias Karl Zeiss-optik står i särklass mot den nya iPhonens optik. Dåligt!

Mejl – det är fantastiskt bra att kunna läsa jobbmejl på iPhonen! Kontakter och kalender delar min iPhone och datorn. Kontakter, e-post och kalender är synkade, så där är alltid aktuella uppgifter både på datorn och i iPhonen. Bra! Mina privata mejl läser jag via iPhonens webbläsare. Lite mindre bra att jag inte kan få nån signal när jag får privata mejl, men det är ju faktiskt en tjänstemobil.

Apparna för bloggen och Twitter är suveränt bra! Jag ser – och hör! – när jag får kommentarer och tweets och kan svara om jag så önskar. Bra! Lite mindre bra är att Twitter-appen hänger sig ganska ofta. Och då menar jag tvärhänger sig så att jag får starta om hela iPhonen. Dåligt!

Klockan har flera suveräna funktioner. Bland annat kan jag ställa in en väckarklocka för vardagar när jag ska jobba och därför måste kliva upp vid samma klockslag. Då behöver jag inte ställa larmet varje dag – det går att ställa in vilka dagar det ska gå på. Bra!

Sms mellan iPhones är gratis via så kallade iMessages. Jag messar mycket och ofta och gillar detta. Bra! Tyvärr messar jag därför inte personer som har andra mobiler än iPhone alltför ofta – det kostar ju.

Utseendet har jag inga större synpunkter på. Jag har en svart iPhone för att jag gillar svart. Bra! Displayen är av glas och måste skyddas med en skyddsfilm. Displayen är känslig för repor. Det känns lite… sårbart. Det finns väl inte nån som inte har tappat sin mobil nån gång, eller? Dåligt! Bakstycket, däremot, har jag ett bra skydd till. Bra! Men varför finns det inte lika bra skydd för displayen??? Dåligt!

När jag räknar samman ovanstående får iPhone 4S åtta stycken Bra! och sex stycken Dåligt! Det ger den ett toffelbetyg strax över medel, typ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bajs och bibblan

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?

Klockan 18 skulle Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.

Så där. Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.

Med behaglig röst berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.

Livet är kort.

Read Full Post »