Söndagsgodis

Ett gott inlägg.

---

 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.

Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det tredje ögat

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår var det inte bara Morden i Midsomer som körde igång. TV4 visade samtidigt, förstås, norska serien Det tredje ögat. Norska kriminalserier och brittiska är ofta i samma höga klass. Vilken tur att jag kunde spela in på DVD-hårddisken. Som bonus slapp jag då reklamen eftersom det går att snabbspola förbi den. Fästmön och jag dukade fram några goda ostbitar och var sitt glas hemtrampat vin till detta.

Viggo är en bra polis, men han lider svårt av att inte få veta vad som har hänt dottern som försvann.

Vi tittare får tillbakablickar från en fin dag i polisen Viggos liv. Fin ända tills hans femåriga dotter försvinner från cykelvagnen medan han är inne i kiosken och köper glass. Livet slås i spillror, äktenskapet går i kras och dottern förblir försvunnen. Viggo fortsätter att jobba som polis, men han har svåra problem med att acceptera att dottern är borta. I nutid får Viggo en ny kollega och tillsammans tar de sig an ett fall med en försvunnen politiker. Viggo är den som löser fallet tack vare sin förmåga att minnas detaljer – och sina drömmar! Men han är allt annat än rolig att jobba med…

Ytterligare en bra norsk kriminalare! Det här är både spännande och otäckt redan från början. För så är det när ett barn bara försvinner och inte kommer tillbaka eller hittas. Att leva med ovissheten torde göra vem som helst mer eller mindre galen. Att det sen ska bli tio avsnitt känns lite i mesta laget. Men spelar man in och spolar förbi reklampauserna känns det något mer rimligt.

Toffelomdömet för den här spännande starten blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fri fredag – för somliga…

Ett fritt inlägg.

---

 

Det är fri fredag idag för somliga (läs: Fästmön). Andra (läs: undertecknad) måste harva på och söka jobb som vanligt. Men det har jag gjort nu på morgonen, med viss framgång. Det har blivit betydligt glesare med lediga jobb inom min bransch. Jag får leta längre och längre från Uppsala där jag bor. Tanken på att pendla lockar inte alls – jag vet vad det gör för mitt redan minimala sociala liv. Fast om valet står mellan ett jobb eller att vara arbetslös blir förstås jobbet mitt val. Jag behöver en inkomst, helt enkelt!

Min Sibyllamåltid: kycklingburgare med strips och ekologisk mellanmjölk.

Tills vidare tränar jag på att leva snålt. Det är faktiskt ganska utmanande och lite roligt. Roligt, därför att jag måste hitta vägar att klara ekonomin. Vägar, som man knappt behöver tänka på när man får en lön varje månad. Det är i princip slut med uteätningar, för sånt är ren lyx i tillvaron. Fast igår gjorde vi ett undantag: vi åt på Sibylla i Librobäck. Skälet var att jag hade fått rabatt-kuponger. Som den tant jag är låter jag inte såna förfalla utan använder dem – om det är nåt jag vill ha. Och igår ville jag prova Sibylla.

Det enda på menyn som jag kunde äta var förstås en kycklingburgare. Jag fick en hel meny – burgare med bröd och grönt – och dessvärre gris i form av bacon – strips och dryck (för min del ekologisk mellanmjölk). Anna valde nån pepprig 90-gramsburgare som var god, men i hetaste laget. Min kycklingburgare var också jättegod – förutom bitarna av gris. Därför är det bra om varje mål beskrivs ordentligt i menyerna, tycker jag. Det känns liksom inte trevligt att behöva spotta ut mat vid bordet…

Förutom grisbitarna smakade maten bra. Lokalen var fräsch och det sprang unga pojkar och svabbade golv och torkade bord och stolar hela tiden. Det var rent. Efter hand ramlade det in ganska mycket folk, men det var ändå ingen lång väntan på maten. Matgästerna var av blandade sorter – allt från tjocka tanter med rabattkuponger via barnfamiljer till kroppsarbetare iförda sina icke helt rena arbetskläder.

Det sammanlagda Toffel-omdömet är att måltiden var väl värd de 49 kronorna. Det som drar ner omdömet är att det inte framgår i menyerna vad som finns mellan bröna, så att säga, på burgarna. Men… nästa gång vet jag och kan säga till om minus bacon. Hit åker jag definitivt igen!

 

PS Sibylla i Librobäck var ju inte som Sibylla förr – en kiosk med genomskinliga, värdelösa plastgafflar som alltid gick av och flottiga, feta pommes frites… Därmed inte sagt att det var bättre förr…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad ända ner till… trosaN

Ett friskt inlägg.

Jisses så det biter i kinderna utomhus! Vårvinden är kall och jag var glad att jag tog både tröja under jackan och mina orange vantar. För solen till trots var det väldigt kallt ute.

Kanske var det för att han var för tunnklädd, mannen iförd endast röd tröja och till den svarta jeans och vita gympadojor, som han struntade i att ta upp resterna efter sin stora, svarta hund. Hunden satt på huk en rejäl stund vid ett träd… Vissa människor tänker inte en sekund på andra. Riktigt dålig stil, tycker jag, med hundägare utan bajspåsar!

Kameran/iPhonen åkte upp och ner ur fickan, men se närbilder på luddiga knoppar och dylikt klarar den inte av! Det är bara att konstatera att Nokians Carl Zeissoptik slår iPhonen med hästlängder. Några bilder blev det ändå. Dem får du se i ett bildspel i slutet av det här inlägget.

Innan jag gick ut plockade jag fram söndagsmat ur frysen: mammas pannbiffar på kycklingfärs. Hon påminde mig om dem igår och jag tror nog att de lever trots att de tillverkades nån dag före jul förra året. Visserligen skulle jag förbi Tokerian på vägen hem, men bara till kiosken. Varje dag jag slipper handla mat är en bra dag. I vart fall konstaterades att mamma och jag hade vunnit hela 102 kronor på veckans Lotto!

Glad i hågen över storvinsten tog jag mig i kragen och travade in till Arge Kaj. Butiken ska nämligen upphöra snart och skyltade med

50 procent på allt.

Och allt betyder numera enbart kläder, inga prylar. Jag kom därifrån med en påse, faktiskt, innehållande en tröja och trosor. Nu önskar jag bara att Ilskna Kajsa skulle ta över. För det är onekligen lite bra att ha en klädaffär så nära hemmet.

I postboxen väntade överraskningar när jag kom hem. Klockan var nästan halv två när jag slog mig ner vid köksbordet för att inta frukost. Måste ju hinna bli hungrig till kvällen när jag ska äta biffar…

Slutligen några bilder från dagens äventyr:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser inför Dalaresan

Ett inlägg om vad som har hänt och händer före resan till Dalarna.

I morse hade jag lovat mig sovmorgon. Tji fick jag! Det är som att ”man” bara måste höra av sig till mig runt klockan sju. Jag kan inte stänga av iPhonen helt av olika skäl, men jag lägger den på mjukt underlag och sveper in den i en gammal putsduk – förutom att jag har den på ljudlöst, förstås. Men den vibrerar och blixtrar – och då vaknar jag.

Det som väckte mig idag var ett sms från ett flygbolag som talade om vilken gate jag skulle gå till för att komma med på planet till Köpenhamn. Bara det att jag ska inte resa till Köpenhamn idag, jag ska åka till Dalarna. Och jag ska köra bil, inte flyga.

Redan igår startade förberedelserna inför resan. Framåt seneftermiddagen travade jag över till Tokerian för att utsätta mig för lite dalahästar och annat. Jag har varit ett par gånger i Dalarna och vet hur det är med det folkloristiska där – det är mycket. Men faktum är att jag gillar det – i lagoma doser. Gärdebylåten slipper jag dock helst – om Tofflan själv får välja.

Leksandsknäcke – ett sätt att träna inför Dalaresan.

Efter att ha sett till att det finns nånting ätbart när vi återvänder från Dalaresan blev nästa steg att fylla upp Clark Kent*. Han var bara halvtörstig, men det är ju inte säkert att det finns bensinmackar i exotiska Dalarna. SKOJAR BARA!

Clark Kents Diner.

Sen var det ju jag själv som skulle få lite påfyllning. Hela dan igår hade jag läst om kanelbullar. Jag var så sugen! Men på Tokerian var de SLUT! Åkte till Mac Jack för att dinera och skenade in på macken där för att kolla om man bakat några bullar. SLUT! Men vad är det här??? Det är ju först idag det är Kanelbullens dag!!! Höll alla ställen kanelbullarna gömda till igår, eller vad??? Jag blev utan.

Till middag hade jag bespetsat mig på kycklingburgare och strips. Tyvärr hade Mannen Mannen börjat tillreda en sån där förstekt kycklingburgare som jag tycker är vidrig.

Nej fy, de där burgarna är skitäckliga! 

sa jag.

Jag tar chucky chicky bits i stället.

Mitt uttryck 

skitäckliga

var naturligtvis tvunget att kommenteras av några som satt och slafsade inne i kiosken. Vad var det för roligt med det? Det är ju vad jag tycker! Hade god lust att bita ifrån och säga:

Skit i mig och mitt, sätt er vid en annan bänk än den där man ska stå och välja mat och betala, i stället – ni sitter i vägen!

Men det sa jag ju inte. Tanter förväntas uppträda som… tanter. Jag nöjde mig därför med att ignorera sällskapet totalt. Sen ägnade jag måltiden åt att inte försöka spilla ner varken tröja eller jeans med mangorajasås samt läsa lite sanningar. Betoning på lite, om du förstår vad jag menar…

En papperstidning!

Jag har inte läst en papperstidning på hur länge som helst. Distributionen av UppsalaTidningen en gång i veckan har inte fungerat på över en månad nu, så inte ens den gratistidningen har jag fått. Varje gång har jag mejlat, varje gång… händer ingenting. Jo en gång hände nåt! Jag mejlade till redaktionen och efter två dar eller så svarade en journalist – och talade om vilken e-postadress jag borde ha använt. Det hjälper inte. Tidningen kommer fortfarande inte. UNT distribution klarar uppenbarligen inte av att hitta till ett vanligt flerfamiljshus som har stått i New Village sen 1970-talet. HUR SVÅRT KAN DET VA???

Till kvällen igår tog jag sen en tur ut till Förorten efter att jag hade plockat upp Fästmön vid hennes jobb. Packning fraktades hit och dit, allt medan Prinskorven tog tid på oss via tidtagaruret på iPhonen. Och så messade han sin mamma då och då för att skynda på oss lite. Inte ett dugg stressande, nehej då! Fast lite roligt också…

Bara skit på TV, så jag packade lite åt mig själv och läste en stund innan jag knoppade in. Idag har jag packat lite till. Det låter som om vi ska flytta till Dalarna, men det ska vi inte! DU BEHÖVER INTE VARA ÄNGSLIG, GUNILLA!!! Det är ju så att vädret är som det är – ibland varmt och soligt, ibland kyligt och regnigt. En Toffla måste kunna möta allt slags väder. Då blir det en del packning.

Dagen idag skulle bli sämre vädermässigt än den igår. Ser jag ingenting av! Solen lyser starkt och himlen är klarblå. Jag har sökt ett jobb nu på morgonen och får nog nöja mig med det. Men jag har också anmält intresse för ett skrivuppdrag – om Dalarna, passande nog! (Här googlas det uppenbarligen…)

Skriva om Dalaresan lär jag definitivt göra – om Lapdancen fungerar så blir det nog ett par gånger under helgen, redan. Mobilen ska hållas laddad och dess kameralins putsad, förstås.

Vad ska du göra i helgen???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Robert Gustafssons dag

Sist ut för den här säsongen bland Stjärnorna på Slottet var Robert Gustafsson. Det var också den person jag var minst nyfiken på. Jag gillar inte rolighetsministrar, komiker, stå-uppare med flera, så mina förväntningar var inte alls höga på kvällens program. Fästmön sa ingenting om vad hon tyckte innan vi tittade.

Robert Gustafsson i nån av sina roller tillsammans med Claes Malmberg och Lill-Babs som sig själva. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Denna den sista dag stjärnorna tillbringade tillsammans inleddes med hotellfrukost. Där utdelades Dumstrutar och Robert Gustafsson redogjorde för ordet kiosks etymologi. Under frukosten berättade han också om sin hjärtsjuke bror och sitt liv som nörd.

Efter frukost väntade tipsrunda med Robert Gustafssons gubbar. Det var väl mindre roligt, tycker jag, som inte kände igen mer än en – Bertil. En av gubbarna, Greger – iförd kilt och vita, högklackade skor – bjöd på mormorssöndagslunch. Medan Robert Gustafsson berättade hur han träffade sin fru snöt sig Ewa Fröling två gånger i servetten. Även den psykiska hälsan med utbrändhet, tablettmissbruk och tvångstankar avhandlades.

Eftermiddagen ägnade alla utom Robert Gustafsson åt danslektioner till dansbandsmusik.

Den sista middagen intogs utan att vi tittare fick veta vad som åts. Till dessert bjöds deltagarna på dans på logen till levande musik. Och så avslutades kvällen med en liten eldfest innan vi fick se Philip Zandén gråta när han insåg att man faktiskt är utvecklingsbar trots hög (?) ålder…

Även om Robert Gustafsson har lite svårt att bli alltför personlig blev det här avsnittet och den här dagen över min förväntan. Det blir inte högsta Toffel-betyg, men näst högsta.

Läs vad jag har skrivit om Claes Malmbergs dag, Philip Zandéns dag, Lill-Babs dag och Ewa Frölings dag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan tar nya tag..?

Varning för läskig bild på ärr i slutet av inlägget!!!

Jag undrar om det är nån som orkar läsa mina tråkiga inlägg om hur jädra trött jag är. Skit samma, jag skriver inte för andra, jag skriver för mig. Och JA! JAG ÄR JÄDRIGT TRÖTT IDAG IGEN!

Vad har jag gjort då? Tja inte mycket. Vi tog sovmorgon eftersom Fästmön inte började jobba förrän klockan 13. Jag kokade var sitt ägg åt oss. Skrev ett inlägg om en bra film vi såg igår samt förberedde och tidsinställde ett inlägg till i morgon. Försökte också besvara ett mejl från en sjukskriven kollega som har det väldigt, väldigt tufft. Ibland kan jag bli så trött på folk som gnäller i onödan – eller som bara är… lite trötta… 😳

Jag fick ett telefonsamtal, men jag har för dålig ork och kände mig för stressad för att prata. Se där, nu gnäller jag igen! 😳 Faktum är att jag inte orkar prata i telefon längre. Det räcker med alla samtal med mamma, sen är jag telefonslut. Så för tillfället är telefonin reserverad för familjen. Och Försäkringskassan. För gissningsvis ringer de och kan inte läsa vad jag skrev på den där jädra blanketten.

Anna var söt och halkade till soprummet med två soppåsar medan jag körde ut bilen ur garaget. När vi kom fram till hennes jobb hade två bilar – en personbil och en lastbil parkerat så idiotiskt att jag fick stanna flera mil från entrén. Hoppas Annas lårbenshalsar höll!

På vägen hem svängde en buss från Grönlunds ut från vänster från en parkering framför mig. OK, jag vet att det är övningskörning, men måste man inte ha B-körkort innan man tar bussförarkort???  Det är andra gången nån från Grönlunds nästan orsakar en krock med mig inblandad. Förra gången var det i en rondell. Jag bara undrar om det verkligen pågår nån lektion i bussarna eller om instruktören sitter och sover. Grönlunds är den sista bilskola jag skulle skicka min dotter eller son till – om jag hade nån.

Jag skulle svänga in till Tokerian och handla. Vid det laget var jag inte bara skärrad utan också drabbad av den där jädra tröttheten igen. Den kommer som ett slag i huvudet! Men jag är ju som bekant envis och stapplade in. Nån hade glömt sina nycklar i en varuvagn. Reagerade nån annan utom jag? Nej. Jag stapplade fram till två unga, till synes friska tjejer som stod och prackade på folk nånting utanför Tokeria-kiosken och berättade om de kvarglömda nycklarna. De tyckte att jag skulle gå till kiosken och ställa mig i kö.

Nej, jag jobbar inte här men det gör ni!

sa jag då och stapplade in för att handla, ilsknare än nånsin. Jag fattar inte vad det är med folk?!

Detta släpade jag in från garaget. Ja jag vet, inte mycket mat och dessutom en pocketbok.

Nu laddar jag för att ringa mamma, för gissningsvis är hon sur på mig eftersom jag fick klippa av telefonpratet igår kväll. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag kan ju inte mer än säga att jag är trött och inte orkar prata mer, men varför hör hon inte vad jag säger utan fortsätter?

Måste försöka orka städa av i badrummet och duschrummet/toan också i eftermiddag. Resten av städningen lämnar jag till helgen när jag ska plocka ner alla stjärnor, stakar och julsaker. I morgon ska jag ju in till stan angående presskortet och en sån tur kan mycket troligt vara det enda jag orkar göra då.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll. Därför spelar jag in sista delen av ABBA-dokumentären, Absolute image, på SvT1 och så tittar vi på den efteråt i stället. I morgon börjar förresten en ny säsong av Antikrundan. Härligt!

I kväll blir det andra halvan av gårdagens pizza till middag. Anna fick med sig sin till jobbet, för vi äter ju inte ihop i kväll.

Och så slutligen, så här ser mitt ärr ut just nu. Eller igår. Jag tog bilden igår kväll.

Det har läkt lite bättre i toppen än i botten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjorton dagar senare…

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!

Vid den här tiden för 14 dagar sen var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Inte mycket liv här.

Men nu har det gått 14 dar, som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan.

Jag har duschat och tvättat håret. Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!

Spelade lite Wordfeud på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

1. Promenadens mål: Tokerian.
2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Vägen till Tokerian kändes oändlig.

Men jag orkade och allt gick bra. Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian – mitt mål för dagen.

På vägen tillbaka hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Den här vill jag inte ha i nacken…

Nu är jag trött, men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 

Och kom ihåg att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.

Livet är kort.

Read Full Post »

En tur till Gamlis och andra gamla ställen

Söndag och hemfärdsdag för FEM. Men att vara i Uppsala utan att besöka Gamla Uppsala går ju inte. Vi for dit vid elvasnåret.

Turist FEM.

Eftersom man numera får beträda högarna, var det också lika självklart med en tur upp på den ena. Jag släpade min feta lekamen, medan FEM skuttade raskt på sina sprinterben. Ja, för den som inte visste det var FEM världsbäst i Metropolen Byhålan på löpning 60 meter på mellanstadiet.

FEM uppe på toppen.

Gamla Uppsala är verkligen en mycket speciell plats. Trots alla turister känner man historiens vingslag smeka en lätt som en beröring av Hvita Frun… Fast i det här fallet är det kanske Aun, Egil och Adils beröringar. Det är nämligen dessa tre som man tror vilar i de tre Kungshögarna. Men riktigt säker kan man inte vara, för högarna är inte särskilt utgrävda, faktiskt…

De tre Kungshögarna i Gamlis. I området finns det totalt 250 gravhögar av olika storlek…

Vi traskade runt lite och jag fotade ett fint träd i motljus.

Ett fint träd i motljus.

Det var soligt och varmt och vi blev sugna på nånting. Jag hade glömt plånboken hemma, så FEM var snäll och bjöd mig på en GB Sandwich. Själv åt hon belgisk våffla med grädde och sylt så att hon skulle orka köra de cirka 28 milen hem.

FEM äter belgisk våffla med sylt och grädde. Vid pilen mitt glasspapper.

Efter ett snabbt stopp i New Village för toabesök och för att hämta packning blev det så dags för avfärd. Jag åkte ledarbil fram till Flogsta och FEM fortsatte neråt landet. Bye, bye! See you soon!

Jag svängde in på parkeringen vid ICA Väst. Här i området bodde jag från 1986 och fram till 1994. Först i studentrum i höghusen, sen i en lägenhet i Hamberg. Goda minnen och mindre goda minnen strömmade mot mig och jag blev lite… ledsen.

Traskade in på kiosken, som numera är en mini-affär, och hämtade ut de två trisslotter jag fått för att jag har svarat på 2 000 undersökningar från lokalblaskan. Vi får se om det var oerhört snålt av blaskan eller väldigt generöst…

Oerhört snålt eller väldigt generöst av lokalblaskan?

Inne på ICA Väst handlade jag lite förnödenheter – och en påse kanelsnäckor som jag tänkte inta tillsammans med kaffe och bok på ballen* om en stund.

Förnödenheter.

Kvar i bilen finns bara… påsen med pantburkar och -flaskor…

Pantpåsen är kvar.

Jag tvättar två maskiner och jag har pratat med mamma två gånger i telefonen. Blödningarna är värre än värst just nu. Jag känner mig ledsen och ensam. Min intuition talar till mig och jag vill som vanligt inte lyssna. Jag vet bara att ensam inte alls är stark. Inte ett dugg.

*ballen = balkongen

Read Full Post »