Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flerfamiljshus’

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.


 

Markus

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Händel Water music

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.


 

WiFi

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Kollegans förklaring

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Bullar

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brinnande inlägg.


 

Det brinner i en av Sveriges tre trästäder, Eksjö. Idag på förmiddagen fick jag nyhetsflashar om branden, som startade redan vid sextiden i morse i Gamla stan. Branden började i en lägenhet i ett flerfamiljshus och en ung kvinna har avlidit.

Branden har redan även orsakat stora materiella skador. Området grundades 1568, men de flesta av husen byggdes under mitten av 1600-talet. Det finns, totalt sett, 54 byggnadsminnen här. Ungefär 200 människor som bor här har nu evakuerats. Elden sprider sig snabbt mellan trähusen, mycket på grund av vinden. Den kraftiga röken gör att Eksjöborna varnas för att gå ut och i stället hålla sig inomhus, med stängda fönster och dörrar.

Gamla stan i Eksjö påminner förstås mycket om Nora, som jag besökte i somras. Men jag har andra minnen av Eksjö. Minnen, som inte alltid är så goda. Det var på lasarettet här min mamma vistades av och till när jag var liten kicka. På den tiden fick barn inte besöka sjuka på lasarett. I stället fick barn vänta tills den sjuka/e var så pass pigg att h*n kunde komma ut i sjukhusparken.

Det var naturligtvis inte lätt för en pappa att försöka roa en liten unge som ivrigt väntade på sin mamma. Pappa tog med sig kameran och knäppte ganska många bilder, bland annat från Gamla stan. Några av dem hamnade i det fotoalbum som pappa gjorde till min 30-årsdag. På det här uppslaget porträtteras en trött fyraåring i Gamla stan i Eksjö:

Bilder fr Eksjö

Bilduppslag med foton från Gamla stan i Eksjö där en fyraåring ivrigt väntade på sin mamma.


För att du ska få ett hum om 
hur vackert där är, måste jag zooma in ett par av bilderna. Du får bortse från flickan om du retar dig på henne, men min pappas bildtexter tar jag inte bort.

Jag i en mörk port i Eksjö

Fyraårig Toffla börjar lessna ur. Här pausar de springande kalasbyxeföredda benen i en mörk gammal port.


Som synes hade min pappa 
ett ganska tufft jobb att roa sin dotter…

Pappa är larvi

Väldigt trött fyraåring.


Mina tankar går till dem som drabbats/drabbas i Eksjö. Jag hoppas verkligen att branden snart är under kontroll.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hattar och grannar

Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.


 

Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.

Mugg för mr Rage

Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.


Sol ute och sol i sinne må försvinne,
men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.

I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.

Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!

Lampskärmar

Nya ”hattar” behövs!


Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. 
Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor. 

Pojke i porslin s håller för öronen

Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.


Igår läste jag
om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)

Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)

Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.

Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…

Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.

Mina två liv

En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett soligt… och rätt slött… inlägg.


 

TVmys på lördagen

TV-mys igår kväll.

Tro det eller ej, men idag är det sol! Ett par minusgrader gör dagen till en riktigt fin vinterdag. Fast nån större lust att ge mig ut har jag inte. Jag sitter hellre här, under… Nej då! Jag sitter inte under nånting, men jag har tillfälligt bytt plats för datorn och kör lite trådlöst. Det trådlösa funkar hyfsat – i vissa rum, så det är väl lite av en klinisk prövning.

Där jag sitter just nu är en skönare plats för läsning. Och jag började ju på en bra bok häromdan. I somras läste jag den andra delen i den här trilogin  – och jag tror aldrig att jag har grinat så mycket över en bok! Nu läser jag den tredje och sista delen. Den gör mig inte lika känslosam, men den är riktigt bra. Trots att handlingen utspelar sig i helt andra kretsar än mina egna tycker jag att författaren lyckas mycket bra med att beskriva människor som individer, inte typer som i första delen. Människor och allt de kan råka ut för – bra och svårt – i livet. Jag borde läsa flera såna här böcker så att jag slutar vara så fixerad vid mig själv…

Jag flyttade mig hit igår, för jag ville ha lite TV-mys på lördagen. Med bok, fin och dator klarar sig en Toffla fint. Jag bloggade live om Melodifestivalens andra deltävling i Malmö och gladdes åt Magnus Carlssons framgång där. Efter programmet zappade jag över till QX-galan. Den slog baske mig Melodifestivalen med hästlängder!

Kvällens TV-mys blir programmet Den som inte får finnas, en svensk dokumentär på SvT2 klockan 20 om unga människor med Asperger. Programmet är inställt på grund av händelserna i Köpenhamn och visas i stället om en vecka, det vill säga nästa söndag. Kvällen rundar jag av med Arne Dahl: En midsommarnattsdröm klockan 21 på SvT1.

Allt jag behöver (nästan) finns här hemma, men jag måste nog ge mig ut en tur till soprummet. Glömde det igår och hinkarna är överfulla. Jag kör en maskin tvätt nu också. Tänk när jag var barn. på äldre stenåldern, då fick man inte tvätta på söndagar! I vart fall inte i flerfamiljshusens tvättstugor. Det var på den tiden många kvinnor var hemmafruar och förväntades sköta tvätt på vardagar.

Ryggen och hälen är något bättre idag, men ute i Himlen är det visst inte alls bra. Jag ska strax ringa för att få en lägesrapport.

Ute i världen sker så hemska saker att jag knappt orkar ta in det. Men jag ska ge mig ut på en surfrunda och läsa lite vad media skriver om det.

Vad gör DU med DIN söndag??? Är den solig??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar. Då blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt där ute

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

klubba och lagbokHär sitter jag i min rövarkula och där ute händer det minsann saker. Alldeles nyss läste jag att Helge Fossmo, du vet pastorn i Knutby, har fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 24 år. Helge Fossmo blev dömd 2004 för anstiftan till mord och mordförsök på sin fru och på sin älskarinnas make. Den som utförde dåden var den så kallade Barnflickan, Sara Svensson (hon heter säkert nåt annat nu). Sara Svensson hamnade i rättspsykiatrisk vård i Stöllestan efter att ha pratat med bebisröst på rättegången (jo, jag lyssnade) och är redan fri sen länge. Helge Fossmo blev för övrigt även åtalad för att ha mördat sin första fru 1999, men frikändes. Pastorn har suttit i minst tio år (häktningstiden räknas väl in också). Om han avtjänar två tredjedelar av sitt straff innebär detta att han kan bli villkorligt frigiven 2020. Nog tror jag på syndernas förlåtelse, men i vissa fall tycker jag nog att synderna ska ta lite längre tid att förlåta. Inget av detta kännas bra: en mördare som döms till vård och en som bett mördaren utföra dåden blir frisläppt inom en snar framtid… Det är tokigt, i mina ögon. Och chefsåklagarens. Han har nämligen överklagat.

BakelittelefonPå mitt förra jobb satt jag i kontorslandskap, kan man säga. Eller vi var sex personer i ett och samma rum, det var trångt, dålig luft och fullt av farliga sladdar på golvet. Att prata ostört i telefonen var omöjligt. Man försökte klättra ut till trapphuset för att prata, men där var mottagningen så dålig att samtalen ofta bröts. Fast jag jobbade i en gammal kexfabrik. Psykiatrins Hus i Uppsala är ett nybygge som ofta har kritiserats. Den här gången kommer kritiken från facket och gäller hotad sekretess eftersom läkarna sitter i kontorslandskap. Facket har anmält det hela till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det som gäller för sekretess är att bara de som jobbar med en viss patient ska ha tillgång till information om sagda patient. Som det är nu ska därför sån information hanteras i så kallade tysta rum. Fast såna finns det inte så gott om och dessutom är rummen ofta inte utrustade med datorer heller, enligt facket. Ledningen säger sig ha utfört ett antal åtgärder för att det ska bli bättre och välkomnar IVO:s inspektion och utredning. Det är tokigt med kontorslandskap, men slugt med en inspektion och utredning i det här fallet, tycker jag.

RolleiflexkameraNär vi nu ändå är på jobbet… Jag läste om en undersökning som Sveriges Radio har gjort om chefer som filmar för att hålla koll på personalen. Allt fler ansöker om kameraövervakning på arbetsplatser. Kamerorna ska användas för att förhindra brott, men SR:s undersökning visar alltså att cheferna spinkar på sina anställda i stället. Det är ju inte så roligt om man går på toa, till exempel, och chefen kollar på via streamad film. Men har man inget att dölja, så… Äh, kameraövervakning ska användas för att bekämpa brott, anser jag, inte för att kontrollera vad den egna personalen har för sig. Tokigt, alltså.

Kraschad datorskärmI det offentliga lokala rummet beslutade våra kommunpolitiker att IT för Uppsala kommun ska upphandlas. Men efter valet blev det en ny politisk majoritet. Och enligt den tillträdande ordföranden i kommunstyrelsen ska man riva upp beslutet om IT-upphandlingen. Idag använder de flesta av oss datorer även i tjänsten. Det är många problem som kan uppstå. De ska lösas nära, är min uppfattning. Ibland kan det nämligen vara svårt att ens beskriva sitt problem för en IT-person utan att visa. Det var ett slugt beslut att riva upp ett tokigt beslut, enligt mig.

skrikande barnI Metropolen Byhålan reagerar polisen snabbt ibland. Igår kväll larmades polisen till ett flerfamiljshus där ett gråtande barn hörts skrika på hjälp. Vid framkomsten kunde farbror Blå emellertid konstatera att det var en mamma som klippte håret på en liten son som uppenbarligen hellre ville vara långhårig. Visserligen synd om klippningen gjordes mot pojkens vilja, men man får väl ändå säga att mamma har sista ordet så länge barnet är runt fem år. Att polisen snabbt ryckte ut på larmet var lika slugt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »