Låt mig ta din hand

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredags- och lördagsgodis

Ett njutningsfullt inlägg.

---

 

Magiskt…

På helgerna är jag värsta epikurén. Ja, jag erkänner. Så länge jag kan det är jag det. Igår kväll när jag kom hem efter troligen den tyngsta arbetsveckan under tiden på mitt nuvarande jobb var det så skönt att fortsätta lyssna på musik. Jag gick in på Youtube och letade fram den där konsertinspelningen från 1969 när Simon & Garfunkel sjöng Bridge over troubled water för första gången, den som NK* spelade för mig innan vi tog helg. (Klickar du på länken kommer du till inlägget där du längst ner kan lyssna.) Den är bara magisk… Jag har faktiskt vinyl-LP:n med samma namn i min ägo. Men nej, 1969 var jag för ung för att uppskatta den. Fast lite senare, på yngre stenåldern, på 1970-talet… Lustig nog fortsatte Youtube att spela en massa låtar från 1970-talet efteråt. Det blev som en liten minnenas afton för mig, musikaliskt sett. Men när låten D.I.S.C.O. på franska spelades, då blev det nog för min del. Då kände sig Tant Tofflan gammal och dukade fram ost, kex, vin, druvor och fikonmarmelad från förra helgen och hyfsade rubbet till fredagsmiddag. Min kväll avslutades sen med Shetland, förstås!

Tant Tofflans fredagsmiddag.

I morse sov jag ända till kvart över sju. Jag hade gärna sovit lite längre, men kroppen tvingade upp mig. Då passade jag på att fixa kaffe och tog med mig en senapsmugg java** in till sovrummet. Där fortsatte jag mitt epikuréande med att läsa ut en bok och börja på en ny.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har varit ute en tur, bland annat med veckans sopberg. Och så har jag inhandlat tre (3) bunkar lösgodis till extrapris på Tokerian. Tre bunkar… Det ska väl räcka som tröst i kväll..? (Nåja, allt är inte till mig, vill jag bara poängtera.) Bäst att äta lite frukost först, så en står sig till kvällen. Ha en fin lördagskväll!

Tillräcklig tröst?

*NK = Närmaste Kollegan
**en senapsmugg java = jag dricker kaffe ur före detta senapsmuggar

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Call girl

Ett inlägg om en film.

---

 

I fredags kom Fästmön på besök. Efter intag av ljuvliga ostar med tillbehör samt amarone i glasen beslutade vi oss för att se filmen Call girl (2012) som gick på SvT2. Det vill säga jag tittade och Anna sov i soffan inom fem minuter.

Den här filmen skapade ganska mycket rabalder när den kom, för ganska precis tre år sen (november 2012). Skälet är att den är baserad på faktiska händelser, den så kallade Geijeraffären, under 1970-talet. Filmen handlar om ett antal ministrar och högt uppsatta män i samhället som träffar unga flickor, rekryterade av bordellmamman Dagmar Glans. (Rollfiguren sägs anspela på Doris Hopp, en verklig person.) Vad som är sanning och vad som är lögn är svårt att säga, men det en kan säga är att detta är en fiktiv film. Icke desto mindre vet jag att en av männen i filmen antas vara Olof Palme och att familjen Palme anmälde filmen för förtal av avliden. Det blev dock inget åtal.

Sanning eller lögn, filmen är bra. Den skildrar ett par unga tjejer helt i vuxnas våld. Män med makt som tar för sig och en skrupellös bordellmamma, lysande spelad av Pernilla August, för övrigt. Faktum är att det finns mycket fult i filmen: gabardinbrallor, gigantiska brillor och snuskgubbar.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På TV från torsdag till onsdag

Ett inlägg om den kommande TV-veckan.

---

 

Jag glor faktiskt inte överdrivet mycket på TV, men det händer. Det händer också att jag blir häcklad för min rutin att varje tisdag inhandla Expressens TV-bilaga (det enda bra med Expressen), läsa densamma samt pricka för de TV-program jag vill se. Om sevärda program krockar i min värld eller om jag har annat för mig när de visas, spelar jag oftast in programmen på min DVD-hårddisk. Visst kollar jag Play ibland, men jag föredrar att titta på TV som har större skärm och framför vilken jag kan sitta i min bästefåtölj – nåt som visst retar somliga, har jag hört…

Igår eftermiddag kollade jag in den kommande veckans, från torsdag till och med onsdag, program. Som vanligt var det ingen riktigt upplyftande läsning. Jag tänker att det är storhelg nu i helgen (midsommar). Den som sitter ensam på midsommarafton, till exempel, och för vilken TV:n är det enda sällskapet, kan i princip välja mellan amerikanska komedier och brittiska med typ tio år på nacken. Hur kul (!) är det? Midsommardagen är nästan lika sorglig den, fast då har det smugit sig in en och annan gammal skräckis från 1970-talet och en svensk komedi med undertiteln 23:e gången gillt, ungefär.

Men vad tänker jag titta på den kommande veckan? För nåt sevärt är det väl ändå?

I morgon, torsdagen 19 juni, är det en hel del. Jag inleder med fjärde och sista delen av brittiska kriminalserien Chasing shadows klockan 21 på TV4. Direkt när den är slut, klockan 22, blir det SvT1 och andra delarna av Cucumber och Banana, en sorts dramakomedier med HBTQ-förtecken.

Cucumber och Banana… (Gurka och Banan på svenska.)

På midsommarafton är jag tack och lov bortbjuden. Ska jag ändå rekommendera nåt är det antingen det svenska dramat Himlen är oskyldigt blå (2010) på SvT1 klockan 21.30 eller, för den som har svårt att sova, sömnpillret Broarna i Madison County (1995) på Kanal 5 klockan 22.

På lördag är det midsommardagen. Då är det sämre än sämst TV-program. Den som inte har sett Döda poeters sällskap (1989) har emellertid tur, för den går på Kanal 5 klockan 23.10. Själv tänker jag läsa en bok.

Söndagen den 21 juni bänkar jag mig klockan 21 för att se nionde och näst sista avsnittet av norska kriminalserien Frikänd på SvT1. Men till och med den börjar bli seg nu…

Nästa vecka är det säsongsstarter för landets falsksångsprogram. För vilken gång i ordningen TV4 (klockan 20 måndagen den 22 juni) respektive SvT1 (tisdagen den 23 juni klockan 20) sänder sån smörja (mina öron krullar ihop sig) vet jag inte. På tisdag är det emellertid tursamt nog även säsongsstart av brittiska kriminalserien Morden i Midsomer. Då visas den första av fyra delar klockan 21 på SvT1. Naturligtvis krockar detta med en norsk dramaserie, Det tredje ögat, på TV4. I centrum av detta drama står polisen Viggo Lust, vars femåriga dotter försvann för över fyra år sen, nåt han inte har kommit över. Serien har tio delar och jag spelar in för att sen kunna snabbspola förbi all reklam.

Morden i Midsomer har säsongspremiär på tisdag den 23 juni klockan 21 i SvT1. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Onsdagen den 24 juni får vi hoppas på fint väder så att en kan sitta på ballen* och läsa. Nåt bra på TV är det nämligen inte då.

Det var MIN TV-vecka! Vad ska DU se på TV???

*ballen = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återbesök i Gryttby

Ett inlägg om vår årliga tur till Emmaus i Gryttby.

---

 

Idag blev det ett återbesök till Emmaus i Gryttby. Fästmön och jag brukar åka dit en gång om året och botanisera bland allt från blomkrukor, husgeråd, möbler och badrumsinredningar till kläder, skor, böcker och diverse småpryttlar.

Det brukar bli en eftermiddagsutflykt, en tur ut från hemmet. Att bara titta på fina och roliga saker kan vara ganska stor stimulans för en som sällan lämnar hemmet. Det blir liksom påfyllning i fantasin, såväl som i det estetiska sinnet och humorn. För med Anna är varje utflykt ett litet äventyr, en spännande och rolig resa i livet.

Flera uthus och en huvudbyggnad är fyllda av prylar från golv till tak. Jag tyckte att det var bättre ordning i år. Sakerna var fint uppställda och det var lätt att titta och hitta. Bara en snörvlande och väldigt närsynt farbror som stod i vägen då och då idag. Fast han hörde ju förstås inte till varken inredning eller saker.

Innan vi lämnade Gryttby tog vi en fika. Och med hem följde för min del… jaa, gissa vad!..

Här är några bilder från årets Gryttby-tripp:

Detta bildspel kräver JavaScript.

På vägen hem till stan berättade Anna om när hennes farfar flyttade hemifrån – vid 70 års ålder samt visade huset han flyttade till. När vi hade skrattat färdigt stannade vi till i Gamla Uppsala och tittade på loppisen där. Även där fanns det fina saker! Ägaren kände igen oss och frågade Anna hur det hade gått med golvlampan hon köpte där sist. Ingenting följde med oss därifrån, men vi beundrade fina burkar – och såg en och annan Tutt-Lisa i glas, denna gång blått…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och innan vi körde in i garaget svängde vi in till Tokerian – det är ju lördag och två söta tanter behövde lördagsgodis för att bli ännu sötare… (Nej, ingen bild!)

När ett kilo räkor har tinat ska jag glufsa i oss det tillsammans med aioli, dill, citron, avokado, kokt ägg, vitt vin med mera. Tyvärr har det mulnat på, så vi kan glömma ballen* till middag och får äta i köket, som vanligt.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Vem tusan är Ella? Och den där Elsie..?

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.

---

 

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utbrett fusk

Ett inlägg om fusk och bedrägeri.

---

 

Alldeles nyss blev jag uppringd – jag är visst väldigt populär idag! – av en man som sade sig ringa från Windows angående min dator. Naturligtvis la jag på. Windows är ett system, inte ett företag och vad mannen som ringde, från skyddat nummer, förstås, hade med min dator att göra kunde jag inte alls komma på.

Men fusket och bedrägerierna breder ut sig och sånt gillar inte jag! En av mina vänner blev anklagad av en spelpartner för att ha fuskat i Wordfeud. Men hallå! Hur kul är det? Det är ett spel man spelar enbart för nöjes skull. Snäppet värre är det emellertid när man använder sig av närmast James Bondliknande prylar för att fuska åt sig pengar i spel. Jag läste hos Unibet på nätet om en man som hade använt kombinationen infrarödkänsliga linser och kort märkta med en speciell vätska som man bara såg via de speciella kontaktlinserna. Karln’ lyckades på detta raffinerade sätt vinna över € 70 000 på ett kasino!

Att räkna kort är nåt som spelare har ägnat sig åt länge. Men att göra det utan att upptäckas är förstås inte helt enkelt. En snubbe i Kalifornien kom på ett sätt att räkna kort genom att göra en sele till en dator och batterier. Det var på 1970-talet… Numera har vi ju våra smarta telefoner med alla möjliga hjälpmedel i dem – förutom kameror. Där kan vi snacka wearable-apparater!

Idag har fusket brett ut sig så pass mycket att vissa kasinon till och med anställer hackare eller fuskare för att testa systemen. Onlinespelsajter har använt professionella fuskare, ”penetreringstestare”, så länge de har funnits.

Sen finns det förstås fortfarande såna som jag och min vän som INTE fuskar alls, inte ens i ordspel. Huruvida pokerspelaren Phil Ivey fuskade eller inte när han noterade att variationer i mönstret på kortens baksidor innebar att framsidorna hade olika valörer återstår ännu att se. Han strider i domstol med två kasinon för de miljoner han vann på sin observationsförmåga…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tommy – en neger från norr

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.

---

 

Nej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: När bytte du jobb senast?

Ett redovisande inlägg.

Som du kanske vet är jag i jobbsökartagen igen. Och nyfiken. Därför undrade Tofflan den gångna veckan när du bytte jobb senast.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren (siffrorna är något avrundade):

35 procent (åtta personer) svarade: 2000 – 2012.

26 procent (sex personer) svarade: Förra året.

22 procent (fem personer) svarade: 1990-talet.

Nio procent (två personer) svarade: 1980-talet. 

Fyra procent (en person) svarade: I år. 

Fyra procent (en person) svarade: Other:
Student atm. 🙂

Ingen svarade: 1970-talet, På stenåldern eller Jag har aldrig bytt jobb.

Stort TACK till dig som delgav mig detta! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten här intill, under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vicious

Ett inlägg om en brittisk ha-ha-premiär på svensk TV.

 

Freddie och Stuart – ett strävsamt gammalt bögpar. Eller..?

Ibland händer det att jag blir lockad av vissa trailers. Detta skedde när jag såg trailern för brittiska humorprogrammet Vicious. I kväll visades det första av sex avsnitt på SvT 1. Jag tvingade Fästmön att titta – för annars är det ju inte mycket alls att glo på en söndagskväll. På TV, vill säga, sa hon med 15 kanaler. (Börjar jag bli TV-mätt?)

Freddie och Stuart är ett strävsamt gammalt bögpar som har varit ihop i typ 50 bast. Problemet är bara att inte alla i den närmaste släkten vet om att de är ett par. När de träffades var Freddie skådis och Stuart jobbade i en bar. Men nu består deras tillvaro mest av att underhålla gäster – och att vara taskiga mot varandra.

Jag tyckte att det här första avsnittet var elakt roligt. När Anna och jag är Offret och Martyren är vi inte ens hälften så bra som Freddie och Stuart. Det blir ett högt – och förväntansfullt – Toffelbetyg!

Underbare skådisen Derek Jacobi, som jag såg i rollen som den stammande Claudius i mitten av 1970-talet, spelar Stuart. Ian McKellen, sen 1980-talet öppen homosexuell, spelar hans partner Freddie.

Livet är kort.

Read Full Post »