Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gå utför’

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu du! Jag var skittidigt på jobbet för att arbeta med lite webbproduktion. Tänkte hinna massor idag eftersom det är så lite störande element här en klämdag. HA! Gick det bra? Nej. Jobbets webbläsare vägrar att låta mig ladda upp bilder. När jag använder en annan webbläsare, som jag har laddat ner på eget bevåg, går det hur bra som helst. Fast så får vi inte jobba. Så då gjorde jag bara det mest akuta i

fel

webbläsare och sen ringde jag IT och felanmälde. Nån hjälp kan jag inte räkna med att få idag, för det är ju klämdag och då ska det inte förekomma några störande element. Jag sa det själv.

Nu funderar jag på att börja packa ihop i stället. Kanske ta en tur till Blomsterlandet för att kolla på växter till mitt kontor. Måste ju pimpa lite jag också, jag blev inspirerad i onsdags!

I kväll får jag sen fint besök, en av mina äldsta vänner kommer på besök och ska stanna hela helgen. Konstigt nog är det första gången hon kommer hit. Jag har bott här i 30 år… När vi ses brukar det vara i Metropolen Byhålan eller i Stockholm. Och det är för det mesta så bråttom. Nu har vi en helg på oss att prata minnen, skena på stan och… blogga. Ja, för min vän FEM ska gästblogga hos mig, tänkte jag – om hon nu vågar efter allt rabalder. Jag hade hoppats kunna visa henne de fina sidorna av bloggning, inte en massa upprörda och/eller arga och/eller hånfulla människor. Samtidigt är det bra att FEM får se baksidan av saken också. Att det inte är nån skön, ny värld utan ganska tuffa ordalag här ute.

Två coola brudar från 1978. Tofflan, som då hette Gösta, till vänster och FEM till höger. FEM hette FEM redan då. 


När FEM och jag lärde känna varandra var vi åtta år.
Jag kom till hennes klass 3D på Norra skolan från klass 2D på Lyckornaskolan, där jag hade gått i två månader. Allt medan jag skulle testas för att se om det gick bra för mig att hoppa över andra klass. Det gjorde det, så åtminstone som åttaåring var jag överintelligent. Sen har det förstås gått utför. Jag tror att det var först på vårterminen i trean som vi blev kompisar. Och det starkaste skälet till det var att vi samlade på frimärken (Ja det är sant!). Under åren som gick kom vi på att vi hade massor av gemensamma intressen, till exempel att läsa böcker och att skriva berättelser. Och just för att jag vet att FEM är så duktig på att skriva ska det bli mig ett sant nöje att få hälsa henne välkommen som gästbloggare här! KÄNN PRESSEN, FEM! 😛

FEM i skotsk tappning.


Nej, nu tror jag att jag ska åka och titta på lite fina blommor
innan jag åker hem och fixar fint där hemma till FEMs ankomst. Jag ska möta upp i kväll på en förbestämd mötesplats, som jag tror att det är jättelätt att hitta till. Kör försiktigt, FEM!!!

Read Full Post »

Det blev lite TV i kväll. Fästmön och jag bänkade oss klockan 21 framför första delen av Hinsehäxan som gick på SvT1.


Lilly och Lennart.


Hinsehäxan handlar om Lillemor Östlin
och hennes liv och leverne. Första delen utspelar sig på 1960-talet. Lillemor jobbar på Televerket. Hon är gift och har två små flickor. Tyvärr verkar mannen vara en slarver och hon kommer efter med hyran. För att få ihop pengar akut börjar hon prostituera sig. Så småningom hamnar Lillemor på glamorösa Ambassadeur, ett av Stockholms inneställen. Hon träffar också Lennart, sedermera justitieminister Geijer.

Jag tycker att den här första delen av två är alldeles utmärkt. Det är fart och fläkt samtidigt som man verkligen ser hur lätt det var att mista fotfästet i livet redan då. Ett snedsteg och HEPP! så var Barnavårdsnämnden framme, ungefär. (Jorå, jag minns fortfarande rysningarna jag förnam som barn när den institutionens namn nämndes. Att jag sen trodde att Barnvagnscentralen var samma, är en roligare historia. När vi flyttade tillbaka till Metropolen Byhålan efter några år i Småland fanns det nämligen en affär med det namnet i stan. Och det visade sig vara… en leksaksaffär…)

För Lillemor är livet allt annat än en lek. Ganska snart ser man hur det går utför, även om den här första delen ändå visar en ganska dräglig tillvaro för Lillemor.

Den här TV-serien är baserad på Lillemor Östlins liv, ett liv hon har skildrat i boken med samma namn som TV-serien, Hinsehäxan (2005). Lillemor Östlin är den kvinna som suttit längst sammanlagd tid i fängelse i Sverige. Hur mycket sanning det är i TV-serien går ju förstås aldrig att säga. Men det är här bra TV! Mycket bra! Tidsepoken, 1960-talet, är alldeles lysande skildrad dessutom! Högsta betyg för första delen.

Read Full Post »