Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undertitel’

Ett inlägg om den kommande TV-veckan.


 

Jag glor faktiskt inte överdrivet mycket på TV, men det händer. Det händer också att jag blir häcklad för min rutin att varje tisdag inhandla Expressens TV-bilaga (det enda bra med Expressen), läsa densamma samt pricka för de TV-program jag vill se. Om sevärda program krockar i min värld eller om jag har annat för mig när de visas, spelar jag oftast in programmen på min DVD-hårddisk. Visst kollar jag Play ibland, men jag föredrar att titta på TV som har större skärm och framför vilken jag kan sitta i min bästefåtölj – nåt som visst retar somliga, har jag hört…

Igår eftermiddag kollade jag in den kommande veckans, från torsdag till och med onsdag, program. Som vanligt var det ingen riktigt upplyftande läsning. Jag tänker att det är storhelg nu i helgen (midsommar). Den som sitter ensam på midsommarafton, till exempel, och för vilken TV:n är det enda sällskapet, kan i princip välja mellan amerikanska komedier och brittiska med typ tio år på nacken. Hur kul (!) är det? Midsommardagen är nästan lika sorglig den, fast då har det smugit sig in en och annan gammal skräckis från 1970-talet och en svensk komedi med undertiteln 23:e gången gillt, ungefär.

Men vad tänker jag titta på den kommande veckan? För nåt sevärt är det väl ändå?

I morgon, torsdagen 19 juni, är det en hel del. Jag inleder med fjärde och sista delen av brittiska kriminalserien Chasing shadows klockan 21 på TV4. Direkt när den är slut, klockan 22, blir det SvT1 och andra delarna av Cucumber och Banana, en sorts dramakomedier med HBTQ-förtecken.

Gurkabanan
Cucumber och Banana… (Gurka och Banan på svenska.)


midsommarafton är jag tack och lov bortbjuden.
Ska jag ändå rekommendera nåt är det antingen det svenska dramat Himlen är oskyldigt blå (2010) på SvT1 klockan 21.30 eller, för den som har svårt att sova, sömnpillret Broarna i Madison County (1995) på Kanal 5 klockan 22.

På lördag är det midsommardagen. Då är det sämre än sämst TV-program. Den som inte har sett Döda poeters sällskap (1989) har emellertid tur, för den går på Kanal 5 klockan 23.10. Själv tänker jag läsa en bok.

Söndagen den 21 juni bänkar jag mig klockan 21 för att se nionde och näst sista avsnittet av norska kriminalserien Frikänd på SvT1. Men till och med den börjar bli seg nu…

Nästa vecka är det säsongsstarter för landets falsksångsprogram. För vilken gång i ordningen TV4 (klockan 20 måndagen den 22 juni) respektive SvT1 (tisdagen den 23 juni klockan 20) sänder sån smörja (mina öron krullar ihop sig) vet jag inte. På tisdag är det emellertid tursamt nog även säsongsstart av brittiska kriminalserien Morden i Midsomer. Då visas den första av fyra delar klockan 21 på SvT1. Naturligtvis krockar detta med en norsk dramaserie, Det tredje ögat, på TV4. I centrum av detta drama står polisen Viggo Lust, vars femåriga dotter försvann för över fyra år sen, nåt han inte har kommit över. Serien har tio delar och jag spelar in för att sen kunna snabbspola förbi all reklam.

Morden i Midsomer 2015

Morden i Midsomer har säsongspremiär på tisdag den 23 juni klockan 21 i SvT1. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Onsdagen den 24 juni
får vi hoppas på fint väder så att en kan sitta på ballen* och läsa. Nåt bra på TV är det nämligen inte då.

Det var MIN TV-vecka! Vad ska DU se på TV???


*ballen = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkuggsamlarenEn dag när jag vittjade min postbox hittade jag en tegelsten. En litterär sån, alltså. Det var Uppsalaförfattaren Mikael Sundqvist som hade sänt mig sin bok Skuggsamlaren, utgiven 2012 på Långsamhetens bokförlag.

Det tog några dar innan jag hade möjlighet att börja läsa. Det tog också… några dar… innan jag hade läst ut boken. Utgåvan var i storpocket, en form jag inte gillar. Pocketböcker ska vara just pocketböcker, det vill säga i fickformat och lätta att ta med. Det hade aldrig funkat med Skuggsamlaren. Efter tio sidor i storpocketutgåvan sprack limbindningen. Då hade jag 700 sidor kvar att läsa.

I stora drag handlar den här boken om kocken Nelson som hyrs in till Slottet för Den Stora middagen. Slottet är liksom en egen värld. Det är tämligen oklart också vilka som arbetar där och vilka som är gäster. Och vem är Slottsherren? Det äts och dricks, mest dricks, och Nelson blir kär i Ai-Din.

Jag gillar böcker jag kan begripa. Böcker med logiska berättelser – en början, en mitt och ett slut – där allting reds ut och förklaras. Skuggsamlaren är inget av detta. Boken beskriver en sorts fantasivärld. Den har undertiteln En saga. Kanske är den en allegori? Nej, jag blir inte klok på boken. Inte ens när det bara återstår några sidor och Nelson får veta sin egentliga roll (skuggsamlare) och varför han har fått den (han är misslyckad).

På baksidan läser jag att Mikael Sundqvist var en av fyra författare som blev fria i den stora middagen fångutväxlingen i Amazonas 2007. För min del hade det nog varit mer givande att intervjua honom om detta än att skriva om hans bok. Jag förstår nämligen inte boken alls. Detta gör det omöjligt att ge boken ett omdöme.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.


Häromdan satt Fästmön och jag
och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.


Idag är det en helt annan luft!
När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!


Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

Kvalmigt var bara förnamnet. Fästmön och jag gjorde därför det bästa av denna osoliga dag – vi tog en loppistur. Först blev det en sväng till Åkes i Läby. Där slogs vi av hur många gamla radioapparater det fanns, apparater som säkert hade 50+ år på nacken och som funkade!

En Luxorradio – från fabriken i Metropolen Byhålan, förstås!


Anna hittade katten bland hermelinerna,
denna tjej bland krukor och porslin.

En naken tjej bland porslinet.


Själv undrade jag
hur nån nånsin hade velat äga detta set… Tänkte nästan köpa det till Arga Klara, hon skulle säkert ha blivit jätteglad! 😆

EAT… Fy f*n så fult!


Anna tittade på lite julsaker.
Det är ju trots allt juli igen. Den här tomten hade gärna fått följa med hem, om den hade kostat mindre…

En fin gammal tomte, men priset var för högt.


Vi for vidare till Emmaus
dit vi var för ett par år sen. Deras möbelsektion rymmer en del hiskeliga saker…

”För sköna hemmakvällar…” Ja, fast inte i den där gräsliga bäddsoffan, tack!..


I ladorna hittade vi både tokigt och slugt.
Vem gillar till exempel stentroll nu för tiden..?

Stentroll – är det poppis nu månntro?


Därefter blev det en glasspaus
i värmen. Anna försökte ta en liten pinne, men jag tvingade oss att äta var sin Storstrut. Ska det va så ska det va!

Anna njuter av den stora struten i truten.


Inne i huvudbyggnaden
finns de riktigt fina prylarna. Bokavdelningen är fantastisk och jag var där inne en lååång stund – för att endast fynda två böcker. Men ändå.

Underbar bokavdelning! Och notera det fantastiska, rutiga golvet…


Bland köksgrejorna
fanns det mycket skräp och mycket… användbart. Nilsjohan, till exempel, för att göra delicious doughnuts, rymdes i en liten ask, bland andra grejor…

Nilsjohan rymdes i en liten ask, bland andra grejor…


Husdjur fanns det också.
Denna pudel satt helt bådarande i en hylla.

En bedårande pudel satt i en hylla. 


Jag ångrade att jag inte slog till
på denna bok som jag faktiskt kunde ha nytta av i jobbet. Notera dess undertitel, ”Bonden – så funkar den”.

Denna skulle jag ha köpt som jobblitteratur. 


Sen blev det dags för nåt ät- och drickbart igen.
Trots vissa veliga människor (varav en visade sig ha röstresurser som nästan gjordes oss döva när han hysteriskt vrålade på ett barn) fick vi vårt kaffe med ostmackor. Anna blev visst lite trött…

Min trötta älskling.


Vi kunde ha köpt Bullens för en tia,
men jag äter ju inte den typen av korv.

Bullens korv för en tia.


På hemvägen hittade vi ett godisvaruhus
där vi stannade för att inhandla var sin påse godis. Det är ju trots allt lördag…

Vi har nu softat en stund på ballen* med var sin kall öl och två skålar nötter. Det är dags att duka fram räkor med tillbehör. Det vita vinet är väl kylt… Nu ska vi bara vara!!!


*ballen = balkongen

Read Full Post »