Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘2000-talet’

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.


 

WiFi

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Kollegans förklaring

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Bullar

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

The art of detectionSerien om lesbiska polisen Kate Martinelli är slut. Jag har just slagit ihop pärmarna till Laurie R Kings bok The Art of Detection. Boken kom ut 2006 och sen dess har det varit tyst i Kate Martinelli-serien (totalt fem böcker inklusive denna). I stället har författaren fokuserat på sin andra hjältinna, Mary Russell, som jobbar tillsammans med självaste Sherlock Holmes. Faktum är, att Sherlock Holmes nästan tog över även den här boken. Stort TACK till generösa Eskilstuna-Åsa för presentkortet jag fick i julklapp och som jag köpte den här boken och tre till för!

Vi har kommit en bit in på 2000-talet och Kate Martinelli har blivit utrustad med en mobitelefon! Hon kollar också sina mejl då och då, men än så länge gör hon det via en dator. Mordet som den här boken handlar om gör emellertid att både Kate Martinelli och vi läsare backar i tiden. Mordoffret är nämligen Sherlock Holmes-nörd. Philip Gilbert håller inte bara Sherlock Holmes-middagar för ett slutet sällskap, han har inrett sitt hem som Sherlock Holmes. Men när han kommer över ett opublicerat manus, som KAN vara av sir Arthur Conan Doyle, förändrar det hans liv. Eller ändar det, snarare. Manuset hamnar så småningom i Kate Martinellis hand. Hon – och vi läsare – får läsa det, inklippt i mitten av den här boken. På sätt och vis påminner manuset om Philip Gilberts liv och leverne. Och död…

Nja, jag tycker att Sherlock Holmes kommer och stör. I de tidigare böckerna om Kate Martinelli har det visserligen också handlat om mord och mördarjakter, men även om Kates liv med sin kvinnliga partner Lee. Det livet har i den här boken utökats med en liten dotter, Nora. Slutet av boken är också tillägnat familjen. Men det känns inte riktigt lika… äkta. Tyvärr.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nostalgiskt (nåja…) inlägg.


 

Under vinjetten Härligt hemma hittade jag på Aftonbladets webbplats elva inredningsdetaljer som bara var med på 1980-talet. Maj gadd vilka prylar och färger, framför allt! Nog kände jag igen en hel del…

  1. Pastellfärgerna. Jepp, jag hade pastellfärgat i mitt vardagsrum, med blekskärt/rosa (ja, det är sant!). Och så hade jag pastellfärgade teknikprylar såsom telefoner, klockradio och hårtork. Idag är det endast den sistnämnda som lever!
  2. OKEJ-postern. Nja, såna var jag för gammal och seriös för.
  3. Furuinfernot. Nepp – inte då men nu! Jag älskar nämligen furu och har furu i köket, i vissa golv och i ett par skåp sen början av 2000-talet.
  4. Geometriska figurer. Nää, såna var jag allergisk emot redan då.
  5. Bandaren. Nån sån hade jag faktiskt inte.
  6. Skivspelaren. Självklart! Den är av märket Luxor och den har jag kvar, numera ihopkopplad med en modernare anläggning. Fungerar hur bra som helst att spela vinylskivor på.
  7. Porslinspierroten. Uuu ja! Jag började samla på dessa dockor när jag bodde i England. En fyra stycken har jag nog kvar i min ägo. Nånstans. I skrivande stund har jag endast visuell kontakt med en av dem.
  8. Neon. Ja det fanns i mitt hem, men ganska sparsamt. Möjligen på nåt klädesplagg.
  9. Spegelvägg. Icke!
  10. Pelarbord. Nej.
  11. Hamburgertelefonen. Nej. Men jag hade en rosa och en blå – pastellfärger, förstås!

Och nu när jag har bekänt mina 80-talsinredningslaster vill jag förstås veta hur du hade det hemma hos dig! Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


Som du kanske vet
är jag i jobbsökartagen igen. Och nyfiken. Därför undrade Tofflan den gångna veckan när du bytte jobb senast.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren (siffrorna är något avrundade):

35 procent (åtta personer) svarade: 2000 – 2012.

26 procent (sex personer) svarade: Förra året.

22 procent (fem personer) svarade: 1990-talet.

Nio procent (två personer) svarade: 1980-talet. 

Fyra procent (en person) svarade: I år. 

Fyra procent (en person) svarade: Other:
Student atm. 🙂

Ingen svarade: 1970-talet, På stenåldern eller Jag har aldrig bytt jobb.

Stort TACK till dig som delgav mig detta! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten här intill, under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Läser i Svenskan att The Daily Telegraph menar att de sista skrivmaskinerna snart är sålda. Då snackar vi MEKANISKA skrivmaskiner. Såna som man HAMRAR på.


Den här lilla kickan är faktiskt jag, trots klänningen. Här besöker jag pappas kontor. Jag ÄLSKADE att hamra på hans gamla Facit-skrivmaskin.

                                                                                                                                                      Godrej och Boyce är ett indiskt företag som producerade sina sista mekaniska skrivmaskiner 2009. Totalt finns det bara 500 exemplar mekaniska skrivmaskiner kvar i lager. Under glansdagarna tillverkades 50 000 skrivmaskiner om året… Fabriken tillverkar kylskåp numera i stället.

Det var förstås datorernas intåg i början av 2000-talet som gjorde att skrivmaskinerna blev alltmer sällsynta. Men företaget tillverkade ändå fortfarande mekaniska skrivmaskiner ett antal år till. Fortfarande säljs en del exemplar till domstolar och andra myndigheter i Indien. En sån skrivmaskin kostar ungefär 2 000 kronor.

Jag har faktiskt kvar en elektrisk skrivmaskin som jag fick av min morfar på 1980-talet. Men det finns nog inte färgbandskassetter och raderband kvar till den ute på marknaden… Fast elektriska skrivmaskiner tillverkas faktiskt fortfarande!

Datorer har ju förenklat en hel del för oss som skriver, men ändå känns det liiite, liiite vemodigt…


Det här är en gammal Remington skrivmaskin som jag såg på en second hand-affär förra året.

Read Full Post »