Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1970-talet’

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 


Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.


Lasse och Lisa är kusiner.
En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad som har hänt och händer före resan till Dalarna.


I morse hade jag lovat mig sovmorgon.
Tji fick jag! Det är som att ”man” bara måste höra av sig till mig runt klockan sju. Jag kan inte stänga av iPhonen helt av olika skäl, men jag lägger den på mjukt underlag och sveper in den i en gammal putsduk – förutom att jag har den på ljudlöst, förstås. Men den vibrerar och blixtrar – och då vaknar jag.

Det som väckte mig idag var ett sms från ett flygbolag som talade om vilken gate jag skulle gå till för att komma med på planet till Köpenhamn. Bara det att jag ska inte resa till Köpenhamn idag, jag ska åka till Dalarna. Och jag ska köra bil, inte flyga.

Redan igår startade förberedelserna inför resan. Framåt seneftermiddagen travade jag över till Tokerian för att utsätta mig för lite dalahästar och annat. Jag har varit ett par gånger i Dalarna och vet hur det är med det folkloristiska där – det är mycket. Men faktum är att jag gillar det – i lagoma doser. Gärdebylåten slipper jag dock helst – om Tofflan själv får välja.

Leksandsknäcke

Leksandsknäcke – ett sätt att träna inför Dalaresan.


Efter att ha sett till
att det finns nånting ätbart när vi återvänder från Dalaresan blev nästa steg att fylla upp Clark Kent*. Han var bara halvtörstig, men det är ju inte säkert att det finns bensinmackar i exotiska Dalarna. SKOJAR BARA!

Preemmack

Clark Kents Diner.


Sen var det ju jag själv
som skulle få lite påfyllning. Hela dan igår hade jag läst om kanelbullar. Jag var så sugen! Men på Tokerian var de SLUT! Åkte till Mac Jack för att dinera och skenade in på macken där för att kolla om man bakat några bullar. SLUT! Men vad är det här??? Det är ju först idag det är Kanelbullens dag!!! Höll alla ställen kanelbullarna gömda till igår, eller vad??? Jag blev utan.

Till middag hade jag bespetsat mig på kycklingburgare och strips. Tyvärr hade Mannen Mannen börjat tillreda en sån där förstekt kycklingburgare som jag tycker är vidrig.

Nej fy, de där burgarna är skitäckliga! 

sa jag.

Jag tar chucky chicky bits i stället.

Mitt uttryck 

skitäckliga

var naturligtvis tvunget att kommenteras av några som satt och slafsade inne i kiosken. Vad var det för roligt med det? Det är ju vad jag tycker! Hade god lust att bita ifrån och säga:

Skit i mig och mitt, sätt er vid en annan bänk än den där man ska stå och välja mat och betala, i stället – ni sitter i vägen!

Men det sa jag ju inte. Tanter förväntas uppträda som… tanter. Jag nöjde mig därför med att ignorera sällskapet totalt. Sen ägnade jag måltiden åt att inte försöka spilla ner varken tröja eller jeans med mangorajasås samt läsa lite sanningar. Betoning på lite, om du förstår vad jag menar…

Aftonbladet förstasida papperstidning

En papperstidning!


Jag har inte läst en papperstidning
på hur länge som helst. Distributionen av UppsalaTidningen en gång i veckan har inte fungerat på över en månad nu, så inte ens den gratistidningen har jag fått. Varje gång har jag mejlat, varje gång… händer ingenting. Jo en gång hände nåt! Jag mejlade till redaktionen och efter två dar eller så svarade en journalist – och talade om vilken e-postadress jag borde ha använt. Det hjälper inte. Tidningen kommer fortfarande inte. UNT distribution klarar uppenbarligen inte av att hitta till ett vanligt flerfamiljshus som har stått i New Village sen 1970-talet. HUR SVÅRT KAN DET VA???

Till kvällen igår tog jag sen en tur ut till Förorten efter att jag hade plockat upp Fästmön vid hennes jobb. Packning fraktades hit och dit, allt medan Prinskorven tog tid på oss via tidtagaruret på iPhonen. Och så messade han sin mamma då och då för att skynda på oss lite. Inte ett dugg stressande, nehej då! Fast lite roligt också…

Bara skit på TV, så jag packade lite åt mig själv och läste en stund innan jag knoppade in. Idag har jag packat lite till. Det låter som om vi ska flytta till Dalarna, men det ska vi inte! DU BEHÖVER INTE VARA ÄNGSLIG, GUNILLA!!! Det är ju så att vädret är som det är – ibland varmt och soligt, ibland kyligt och regnigt. En Toffla måste kunna möta allt slags väder. Då blir det en del packning.

Dagen idag skulle bli sämre vädermässigt än den igår. Ser jag ingenting av! Solen lyser starkt och himlen är klarblå. Jag har sökt ett jobb nu på morgonen och får nog nöja mig med det. Men jag har också anmält intresse för ett skrivuppdrag – om Dalarna, passande nog! (Här googlas det uppenbarligen…)

Skriva om Dalaresan lär jag definitivt göra – om Lapdancen fungerar så blir det nog ett par gånger under helgen, redan. Mobilen ska hållas laddad och dess kameralins putsad, förstås.

Vad ska du göra i helgen???


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk dokumentär om en schimpans.


Igår kväll fastnade Fästmön och jag
framför ett TV-program på SvT1. Och det var inte Ernst Pysslar Ihjäl Sig utan den brittiska dokumentären Project Nim (2011).

Project Nim

Project Nim. Och Nim är schimpansen på bilden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Icon.)


Dokumentärfilmens huvudperson
är schimpansen Nim, men faktum är att filmen nästan lika mycket handlade om människorna runt omkring honom. Nim föddes på 1970-talet och ansågs vara en högintelligent primat. Som sådan utvaldes han därför att delta i ett projekt om språk. Syftet var att se om schimpanser kan bilda meningar genom att de har får lära sig teckenspråk.

Nim lärde sig vissa tecken och precis som vi människor uppfann han egna tecken. (Det kallas för språkutveckling och precis som i talade språk finns det naturligtvis inom olika teckenspråk!) Men var det rätt att låta honom växa upp i en rent mänsklig miljö, han var ju trots allt schimpans?

Nu när jag har sett filmen är mitt svar nej. Visst är forskningen intressant, men det här var snudd på djurplågeri. För när forskningspengarna tar slut återförs Nim till en bur nånstans. Han blir förstås olycklig – dels för att han är van vid människor, men också vid ett visst mått av frihet. En bur blir aldrig frihet.

Nej, den här historien är väldigt sorglig, även om Nim lockar fram skratt då och då. Han är väldigt charmig och söt och minst lika manipulativ som en människa…

Det blir högsta Toffelbetyg för Nim, men inte för projektet som sådant!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Läste i Svenska Dagbladet på nätet om att undersökningar visar att vi svenskar är så bra på engelska. Fast det är ju inte riktigt sant. Språkföretaget EF, som till och med arrangerade språkresor på bronsåldern när jag var tonåring, har, för att bevisa lite av motsatsen, sammanställt en lista på de tio ord vi svenskar har svårast med. Här kommer orden – tillsammans med mina kommenterar inom [ ]

  • Catch (fånga) och Cash (kontant) [Men hallå! Där finns ju ett t i catch, vad är problemet?]
  • Chips och Ships (skepp) [Ch i början ska uttalas Tj, Sh ska uttalas Sch]
  • Watch (klocka, titta på) och wash (tvätta) [Samma som Catch, ju. Där finns ett t, vad är problemet?]
  • Juice och Use (använda) [J ska uttalas Dj, inte svårare än så]
  • Jet (ung. luftström) och Yet (ännu) [Jet uttalas med Dj i början precis som Juice]
  • Buzz (surr) och Bus (buss) [MEH! Det syns väl att Buzz har en surrande ändelse och Bus en ganska tonlös?]
  • Three (tre) och Free (fri) [Ja, vi svenskar tycker att det är pinsamt att läspa. Det tycker inte jag. Men jag är ju lesba, hö! Och b:et i lesba uttalas som p på svenska.]
  • Thin (tunn) och Fin (fena) [Se Three och Free!]
  • Wine (vin) och Vine (vinranka) [Ja jösses så svårt det är när W uttalas som W…]
  • Phoned (ringde) och Found (fann) [Hur kan man uttala dessa ord fel???]

Jag åkte ett par svängar med EF till Brighton under senare hälften av 1970-talet. Eftersom jag bodde i en familj som hade en dotter i samma ålder som jag själv plus det faktum att jag inte är helt socialt inkompetent fick jag snart infödda vänner. Som skrattade åt mina klanterier. Men jag lärde mig av detta! Mitt största problem var när jag trodde att jag sa

I’m only joking!

fast jag i själva verket sa

I’m only yolking!

Joke = skämt; yolk = äggula. Att lära sig den hårda vägen, bland infödingar, har emellertid sina fördelar. Vissa saker fastnar för evigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Uff! Det känns som om jag har sovit i en kuvös i natt. Jag får lite fobi med all den här plasten runt omkring mig. Inte har jag sovit särskilt bra heller. Vaknade vid tretiden och var uppe en stund, somnade till, vaknade kvart över fyra nästa gång. När mobillarmet gick på klockan sex sov jag som bäst. Varför är det så?

Frukost och morgontidning intog jag på en obekväm pall, du vet en sån där pall med trappsteg som fanns i en del hem på 1970-talet. Min är röd och jag räddade den från kassering när mammas hus rensades ut. Den är inte så bekväm, som sagt, men väldigt användbar. Perfekt när man vill nå upp till översta hyllan – eller kanske lyfta ner en gardinstång eller så… Såg på en viss auktionssajt på nätet att en sån här pall hade gått för närmare 800 spänn.

En sån här pall.


Dalkarlarna hade aviserat sin ankomst 
till klockan sju. När jag lämnade mitt hem en kvart över stod de och rökte på gräsmattan utanför… Jag hejade när jag gick förbi och fick ett klent svar tillbaka. Och inte är det några dalkarlar i ordets rätta betydelse. Hoppas de har ordentliga anställningsförhållanden och kompetens, annars har jag inga synpunkter på detta. När jag blickar ut över de lägenheter som har fått nya fönster ser det väldigt fint ut, i alla fall. En del grannar varken hejar eller pratar med mig – mitt fel, enligt dem – men en del gör det. Och det jag har hört från de pratbara, från flera olika håll, är att de är mycket nöjda med sina nya fönster. Jag själv ser verkligen fram emot en vinter utan kallt drag som smyger sig in där fönstren inte är täta…

Idag på jobbet är det lite webbpyssel som vanligt. Dessutom hotade lovade S att jag skulle få min laptop idag, installerad och klar och att vi ska föra över filer. Det handlar dels om att föra över filer från den stationära datorn, dels att föra över filer till vår nya server. Men vi får se hur det blir. S har en tendens att hota/lova och sen händer det inget om man inte hugger tag i S rent fysiskt. Och det ska jag väl göra vad det lider. Bara det att S åker till USA i morgon och blir borta ett tag och om skiten den nya datorn inte funkar som den ska sen, blir det ju lite svårt att få hjälp.

I afton bär det av ut till Himlen där jag ska vikariera som förälder och kock. Därför blir det köpepizza så här dan före lön. Det är ju så otroligt lätt att leva på sin lön när man är van att leva på mindre än hälften. Den där sparsamheten sitter fortfarande i utan att det är särskilt plågsamt. Men det klart att jag hoppas på en mer permanent lösning än den jag har idag. Läste en artikel i morse om att långtidsarbetslösa unga kan få stora problem med hälsan senare i livet. De kan må riktigt dåligt. Jag skulle väl utan protester från nån kunna hävda att detta gäller även äldre som är eller har varit långtidsarbetslösa… Som jag ser det är det ett fruktansvärt straff att vara långtidsarbetslös och inget hellre vilja än att få jobba. Ett straff för vadå? Ja, det kan man fråga sig… Alla är ju inte elaka – som jag är…

I morgon bitti väntar sjukhusbesök och det ser jag inte fram emot. Inte nåt. Jag är rädd och orolig. Kanske mest rädd att bryta ihop. Önskar så att Fästmön kunde vara med och hålla handen, men hon jobbar och jag måste vara vuxlig. Dessutom har snälla A lovat att både köra mig dit och hämta mig. Tänk vilka snälla och genuint omtänksamma arbetskamrater jag har nuförtiden…

Jag funderar på om jag ska leka doktor själv. Doktor Britt-Maries väska finns ju numera i mitt kallförråd…


Mitt armbandsur hade stannat i lördags natt.
Är det ett tecken på att tiden är slut?


Livet är kort.

Read Full Post »

Å vilken rolig och bra grej! Läste just om två tonårskillar som annonserade efter musiker till sitt band. Så här ser deras lapp ut:

Den coola lappen. (Fotot är privat och lånat från DN:s hemsida.)


Det jag gillar mest
i texten är

[…] Vi är arga på allt, men glada ändå. […]

och

[…] Du får fan inte vara rasist eller homofob. Bara cool. […]

Bandet som killarna har heter Sure Expotion och tanken är att de ska lira progg från 1970-talet. Killarna har hittills fått tag i en rytmgitarrist. Nu ska de pröva en leadgitarrist också.

Men jag tror att trummis och keyboardist saknas. Intresserad? Åk till mataffären i Hjo. Där sitter lappen!

Lycka till! önskar Tofflan både killarna och presumtiva bandmedlemmar!

Read Full Post »

Med en rubrik som Ingen man i sikte på en dokumentär om lesbiska tänkte i alla fall jag

Nej! Inte en till sån…

Men den här var ändå lite annorlunda, intressant och värd att diskutera. SvT 2 visade den i kväll, den går i repris flera gånger och finns också på SvT Play.

Ingen man i sikte här, inte…


I den här filmen har regissören
, Mette Aakerholm Gardell, också en  roll – som en lesbisk kvinna som längtar efter ett barn. Mette Aakerholm Gardell representerar den mellersta generationen; Martine den yngre och Marja den äldre.

Martine säger på ett ungdomsläger att hon vill att andra ska se henne som en heterosexuell pojke. För den skull ser hon inte jättemanlig ut på utsidan, men hon känner sig manlig på insdan. Hon vill inte byta kön, hon vill inte ha ett manligt könsorgan. Hon vill bara vara maskulin.

Marja och hennes partner har varit med om den lesbiska feministiska revolutionen under 1960- och 1970-talen. Den revolutionen när de till och med skrev om jullåtar så att de fick lesbiska texter – och skrämde bort bögarna.

Jag tycker att det här är en intressant dokumentärfilm, men kanske hade jag som regissör inte valt att vara en av personerna framför kameran. Det skulle bli för nära. Dessutom håller jag inte med om allt som sägs och tycks i filmen. Men filmen är så bra därför att den visar vad tre generationer har för tankar kring könsroller.

Högt betyg!

Read Full Post »

Stackars den svenska adeln! Nu tvingas man slåss för sina namn – allt på grund av att namnlagen ses över. Troligen blir reglerna mindre hårda och man kan till exempel lättare få ha dubbla efternamn. Och ta namn som kan låta adliga…

Idag gäller att ett befintligt namn som tillhört en utdöd släkt får antas om det inte upplevs som allmänt känt. Men frågan är vad som menas med

allmänt känt.

Riddarhuset är i uppror och har tvingats till många överklaganden redan nu. En liberalisering av lagen skulle ju tvinga den stackars adeln att verkligen ta fram hårdhandskarna! Stackrarna… Deras ensamrätt är nu hotad.

Men så finns det de som slåss mot Riddarhuset också. Och vinner. Bo Lovenhjelm är en av dem. Lovenhjelm… Jaa, det låter väl inte ett dugg… taget, för det första..? Tre år tog ”processen”. Fåfänga..? Tja…

Många som vill byta namn godkänns inte. Men här är några namn som har godkänts:

  • Hjeltesköld
  • Limarsköld
  • Silfverknap
  • Silverklinga
  • Appelskiöld
  • Silfverholsth
  • Cronfeldter
  • Sadelschiöld
  • Kronfalk
  • Knorrenhof

Silfverknap? Knorrenhof? Jag vriiider mig av skratt och tänker att de namn FEM och jag skrattade åt och som inte blev godkända på 1970-talet, Lejonpenis och Balle, kanske inte var så farliga…

Read Full Post »

Det har börjat dyka upp annonser från en bank som jag blir lite konfunderad över. Annonserna gör reklam för bankens pensionsrådgivning. I texten sägs att man vänder sig till dem som gjorde ungdomsrevolt i V-jeans och afghanpäls. Fast dessa människor kan väl inte vara en och samma person, liksom?


Afghanpäls, typiskt ytterplagg från 1960-talet.

                                                                                                                                                            Det var väl på 1960-talet man ville göra revolution och många iklädde sig afghanpälsar, men V-jeansen kom först på 1970-talet, ett årtionde som jag inte minns som särskilt revolutionärt… Hur som helst, V-jeans och afghanpäls är kläder från två olika decennier. Är det en miss eller är det ett medvetet stort målgruppsurval??? Eller är jag bara trög?


V-jeans, typiskt klädesplagg från 1970-talet.

Read Full Post »

En bilolycka i mitten av 1970-talet och två syskon omkommer. Sen dess har föräldrarna varit mer eller mindre tokiga. Upptakten till kvällens Morden i Midsomer: Dark secrets blev liksom förra gången en tillbakablick i tiden. Men kvällens avsnitt avslöjade också nyheter: bland annat hur Barnabys fru Sarah ser ut!


Fiona Dolman, som spelar Sarah Barnaby, och hunden Sykes.

                                                                                                                                                           Efter tillbakablicken möter vi en nitisk socialarbetare som kräver information om paret Bingham och om ett konstnärskollektiv på andra sidan floden. När byråkraten plötsligt hittas mördad och Barnaby och Jones börjar gräva i fallet, stöter de på mängder av fruktansvärda familjehemligheter. Vem är vem? Vem är galen? Och vem är ihop med vem? Samtidigt gör Barnabys fru Sarah entré som rektor för den lokala skolan. Hon visar sig ha lika mycket skinn på näsan som sin man…

Jag tycker att serien har fått ett lyft i och med Neil Dudgeon som tagit över som den nya kommissarie Barnaby! Rollfiguren är klurig, smart och lyhörd men har även stor integritet och en torr humor. En karaktär helt i min smak! Högt betyg!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »