Premiär: Springfloden

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Oerhört spänd sparkade jag igång SvT1 klockan 21 i kväll för att se premiäravsnittet av Springfloden. Serien, som omfattar tio delar, klassas av SvT på deras numera rätt dåliga webb (urusel källa till information), som en dramathriller. Den är baserad på Rolf och Cilla Börjlinds bok med samma titel. Jag tyckte att boken var en bladvändare och jag var väldigt förväntansfull inför serien.

Kjell Bergqvist som Tom Stilton och Julia Ragnarsson som Olivia Rönning i Springfloden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Såväl bok som TV-serie pendlar mellan olika tider. I nutid får Olivia, som går på Polishögskolan, i uppgift att göra ett elevarbete på ett cold case. Det visar sig att hennes pappa jobbade med fallet. Men även Tom Stilton. Märkligt nog finns det ingen som vet var Tom Stilton är – mer än vi tittare. Tom Stilton har blivit uteliggare. Han och hans hemlösa kompisar blir attackerade av två maskerade killar. Killarna misshandlar en av de hemlösa svårt, filmar det hela och sprider på nätet. Och sen plötsligt vaknar en gubbe på en strand i ett spansktalande land.

Ja ärligt talat… TV-serien börjar lika rörigt som boken. Men boken är en bladvändare och TV-serien blir mest obegriplig, i alla fall efter det första, 45 minuter korta avsnittet. De korta avsnitten gör att SvT kan dra ut på serien i tio hela avsnitt. Alldeles för många, enligt min mening.

Skådespelarinsatserna var bra och serien känns realistisk. Jag hoppas att detta röriga försvinner med kommande avsnitt. Det blev en ganska medioker start för Springfloden, enligt min mening.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet går vidare

Ett inlägg om en bok.

---

 

Karin Wahlberg heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tommy – en neger från norr

Ett inlägg om en nästan mobbad pojke.

---

 

Nej, det här är inget rasistiskt inlägg. Jag använder inte n-ordet annat än när jag återger vad andra har sagt – i den här… glimten av en man.  En bild av Tommy. Den duktige, vänlige, ödmjuke, timide Tommy som jag träffar då och då. Senast idag.

Vi pratar om resultatet av EU-valet. Jag uttrycker försiktigt min rädsla, men Tommy… Tommy är livrädd. Uppvuxen i en stad i Sveriges norra delar. Som icke-svensk ensam i såväl staden som skolan som klassen.

– Det finns tillfällen när jag tycker att det är OK att ta till nävarna, säger Tommy. Det är när jag blir attackerad. Aldrig annars. Jag har aldrig startat ett bråk.

Han berättar om åren i grundskolan. Hur han stod med ryggen mot ett träd. Först då kunde han vara säker på att ingen skulle hoppa på honom bakifrån.

– Som kille angrips man fysiskt, inte så mycket med ord, säger han. Fast jag blev ofta kallad för neger. Jag hade ju ett namn som inte var svenskt.

Men han har aldrig varit mobbad. Det är i alla fall vad han säger. Jag lyssnar på den vuxne mannen, ser de knutna nävarna som han själv inte märker att han knyter. Han blir en liten pojke framför mig. En arg liten pojke, som vägrar bli nedtryckt bara för att han kan ett annat språk än de andra barnen och har ett annorlunda namn. Särskilt brun är han inte, det har han aldrig varit. Han är inte heller svart eller beige. Han är av arabiskt ursprung, vilket bland vissa är ännu värre. Fast där uppe i norr var han neger. Det var samlingsordet för såna som Tommy och hans familj – de enda icke-svenskarna där under 1970-talet.

Tommy är en av de artigaste och vänligaste män jag har mött. Han tackar alltid när han får hjälp. Han har ofta önskemål som är genomtänkta, behöver bara hjälp att kommunicera sina budskap i rätt förpackning. På intet sätt en mes, inte heller boxartypen. En vanlig, medelålders man som nästan gråter när han berättar om hur de gillrade fällor och slog honom under skoltiden. Han ser inte sina tårar heller, lika lite som han ser sina knutna nävar.

Mobbad har han aldrig blivit, negern från norr. Men han låter ingen komma in bakom hans rygg. Efter EU-valet är han än mer vaksam. Hans rädsla är fysisk. Den smittar. Vart är vi på väg..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fåglarna

Ett inlägg om en Hitchcockfilm.

Igår kväll visade SvT2 Fåglarna (1963), en av Alfred Hitchcocks riktiga klassiker. Jag har väl sett den hundra gånger, varav minst en gång på bio, men ville ändå se den. Fästmön ville lägga sig och läsa. Kompromissen blev att vi tittade på sovrums-TV:n. Eller jag tittade. Efter 20 minuter sov mitt sällskap. Vilken tur att en annan Anna dök upp på Twitter så jag hade lite sällskap. För Fåglarna är fortfarande en läskig film, konstaterade jag.

Fåglarna är fortfarande läskiga.

Handlingen är ganska enkel. Det blonda bombnedslaget tillika den skandalomsusade Melanie, dotter till en tidningsägare, dyker upp i en liten by. Lite oklart varför, men jag tror att det handlar om att hon ska köpa fåglar till sig själv. I djuraffären tror en man, Mitch, felaktigt att hon är anställd och ber henne ordna två kärleksfåglar till sin lillasyster som fyller elva år. Melanie beslutar sig för att spela med. Hon tar senare på dan med sig två kärleksfåglar och åker hem till snyggingen Mitch sura mamma Lydia där lillasystern Kathy bor – och även Mitch ibland på helgerna. Men när Melanie kommer fram blir hon attackerad av en mås. Sen ökar fågelattackerna. Det blir riktigt otäckt på Kathys födelsedagskalas och senare, på en bar, när fåglarna anfaller en man som tankar sin bil – med explosion som följd.

Trots att man ser att det är trickfilmat på ett ganska enkelt sätt är det här en läskig film fortfarande! Fåglarna är ena otäcka, mordlystna djur som plötsligt anfaller i attacker. Det sägs att Tippi Hedren, som spelade Melanie, råkade illa ut i en av slutscenerna – hon blev hackad i ansiktet av en fågel. Efter upplevelsen fick man avbryta filmningen en hel vecka så att skådespelerskan fick återhämta sig.

Filmen Fåglarna blev Oscarsnominerad för Bästa specialeffekter, men det enda pris den drog in gick till Tippi Hedren – en Golden Globe som Bästa nykomling.

Från mig får den utmärkelsen Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Levererat, olevererat, paketerat och (miss)nöjd

Dagen är snart förbi. Jag hann inte ens fånga den. Idag var en sån där dag som jag mycket väl hade kunnat hoppa över. Trött och ledsen hela dan, antagligen beroende på att jag behöver lite extra tillskott till mitt taskiga blod som försvinner ur mig som Niagarafallen. Snart lägger jag mig på trappan utanför akuten på Sjukstugan i Backen och skriker:

Snälla! Operera bort skiten!

Men sånt gör ju inte en Toffla, en viss stolthet och hyfs har till och med en sån.

Den Mest Älskade var också trött och ledsen idag och jag vet att det är så mycket i hennes tillvaro som är tungt. Det kändes inte helt OK att åka hem på eftermiddagen idag, men jag hade två stora paket att hämta ut. Dessa behövde sen snabbt förvandlas till smärre paket så att inte mottagarna får veta vad de innehåller förrän den 24 december. Särskilt nyfiken var jag på ett av paketen, men blev bekymrad när jag såg ETT STORT VECK på ena hörnet. Varorna inuti var emellertid helt oskadda! Och faktiskt blev jag mycket nöjd med innehållet, ett resultat av Tofflans Pyssel & Knåp HA*. Men lite snopet blev det sen att av två rätt stora paket blev det bara denna lilla hög:

En liten hög av två stora paket, blev det bara… 😦

                                                                                                                                                    Nåja, det visade sig att två varor inte låg med i ett av paketen, men nu har jag kollat upp och de är på väg.

Sitter vid stordatorn hemma och svär över min trådlösa mus som verkar vara på väg att dö. Tror jag får plugga in en sladdmus tills vidare. Jag har en liten trådlös till leksakslådan**, men jag vill inte hatta med musen fram och tillbaka för då upptäcker jag strax att den är på fel ställe, så att säga (jag glömmer lägga den på rätt ställe).

Jag har inte bestämt mig än hur jag ska hantera ”ärendet” med den före detta kollegan som har bloggat om mig. Alla har ju rätt till sin subjektiva föreställning av ett skeende, men det är irriterande att inte få gå i svaromål när man blir attackerad. Och ännu mer irriterande är det när rena felaktigheter serveras. Hmmm… tål att tänka på…

När jag kom hem mötte jag ett riktigt surmonster, men jag antar att det beror på att jag är den stjärna jag är. (Ibland är det härligt att retas.) Och det kan ju faktiskt inte jag hjälpa. Att jag är så fantastisk, menar jag. (Jag är MYCKET ironisk och inte ett dugg självgod.)

                                                                                                                                                            *HA = HemArbete
**leksakslådan = min lilla dator

Read Full Post »