Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tofflan talar ut’

Ett dumt inlägg om ett par av mina tillkortakommanden.


 

silverbestick

Jag är inte det vassaste besticket…

Nä, det är väl allom känt vid det här laget att alla mina hästar inte riktigt befinner sig i stallet. Eller att jag är det vassaste besticket i lådan. Jag kan säga att det började tidigt, redan under tonåren. (När jag var barn gjorde jag tester som visade att jag var synnerligen intelligent. Sen gick det utför. Snabbt.)

Alla i Metropolen Byhålan pratade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet om nån Ella H. som var som himla bra. Ella H. hade inga problem med att komma hem till folk som var sjuka och hjälpa dem. Ella H. var helt enkelt en kanonperson. Trodde jag. Det var bara det att det folk avsåg var ingen person utan

LAH.

Förkortningen står för Lasarettsansluten hemsjukvård och grundades vid lasarettet i Byhålan av läkaren Barbro Beck-Friis. Det är en sorts palliativ vård (vård i livets slutskede) i hemmet, så att den som är döende och vill få dö hemma ska få göra det, i princip.

Eh ja… Det tog några år, typ ett decennium, innan jag fattade att den där Ella H., som ju borde ha varit utsliten som människa efter tio basts skenande hemma hos sjuka människor, inte var nån godhjärtat samarit. Ella H. var LAH, ett helt team av sjukvårdspersonal…

Elsie Johansson 2014

Det här är inte heller Elsie H-F utan Elsie Johansson, som bland annat har skrivit Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

För ett tag sen hände det igen. Alltså att jag hörde om en ny sån där bra person som gjorde underverk för människor. Denna gång var det Elsie H-F och hon var fantastisk för diabetiker. Fast… det finns ju ingen Elsie H-F heller. Det var LCHF jag for efter…

 

 

 

 

 

 

 

Känner DU några liknande såna här fantasivarelser som jag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag är på besök i vården!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mysigt inlägg.


 

Ja! Jag erkänner. Jag har gått på reklamen om Air Wick Black Edition Multicolour Candle. Det är väldigt vackert, mysigt och stämningshöjande, men doftar inte för mycket juläpplen och kanel, bara lagom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självhäcklande inlägg.


 

Det är nästan så att jag inte behöver häckla mig själv – det finns så många andra som gör det. Men bara för att jag har en viss självinsikt om mina tillkortakommanden är det dags att återigen tala ut. Jag har tidigare talat ut om saker jag inte gillar att öppna och om att jag betalade med en varuvagnsfemma.

Den här bekännelsen är till exet som hade så rätt i att jag inte kan laga mat:

Jag har försökt piska kremen styv* med degkrokar. Och inte bara en gång utan minst två. 

Att försöka vispa grädde med degkrokar på elvispen är helt omöjligt. Det går inte ens om du försöker en hel timme: grädden blir inte tjock. Första gången det hände svor jag ve och fasa över Tokerians eget varumärke Garant. (Garant är ett märke som väl inte är klassat som nåt med högsta kvalitet. Själv har jag sällan fått dåliga Garantgrejor, måste jag tillägga!) Till dess att jag sänkte blicken och såg att det var degkrokarna som satt på och inte visparna…

Så har du bråttom, be mig inte att vispa grädde med elvisp. Jag kan det inte.

DegkrokarGarant grädde
Det är inget fel på grädden. Felet ligger hos visparen som tar till degkrokar i stället för vispar…


*piska kremen styv är norska och betyder vispa grädde

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut fortsätter här med nästa tillkortakommande och skandal i Toffellivet. Förra gången jag talade ut var det en sagofigur som tyckte att jag skulle sluta äta godis och på så sätt få råd att gå i terapi. Tack, men jag tror inte det! Den som ger såna råd när jag skriver om att öppna inplastade ostar är nog i större behov av terapi än jag. Flerårig förföljesemani och fixeringar är klara symtom på att man behöver hjälp.

Den här bekännelsen är till vännen jag träffade i måndags, vännen jag fikade med:

Jag betalade en del av mitt fika med en varuvagns-femkrona!

Och då menar jag inte nån vanlig femkrona utan en fejkad sån med ett hål i. Jag fick den för ganska många år sen i reklam av ett företag jag besökte. Den har varit så bra att ha i plånboken, eftersom den är av metall och inte plast, som ju gärna går sönder när det skramlar ihop med mynt.

I måndags var jag både stressad och upprymd, men framför allt hungrig. Eftersom det dessutom var länge sen vännen och jag hade träffats fokuserade jag mest på vännen, inte pengen. Därför var det först dan därpå, när jag skulle handla på Tokerian, som jag gjorde upptäckten: min varuvagns-femkrona var försvunnen. Det finns inget annat skäl till det än att jag dan innan hade lyckats betala med den…

Jag skäms nästan lika mycket som min mamma gjorde när hon av misstag traskade ut med en vara i rollatorkorgen utan att ha betalat för varan. Mamma gick då tillbaka till affären och bekände sin skuld. Affären lät mamma ta med sig varan hem igen – gratis. För min del hade jag gärna gått tillbaka, dels för att det var ett dumt misstag av mig, dels för att jag verkligen gillade min varuvagnsfemma. Men det är ju liiite längre att gå för mig (många mil). Det kan bli ett nytt tillfälle att göra bot och bättring nästa vecka. I annat fall har nån tagit vara på varuvagns-femkronan och använder den på lagligt sätt…

Femkrona

Äkta vara…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

Ost

En öppnad ost, redo att skivas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »